Jag slutade nästan älska mitt folk

Om den själsliga faran i att ha rätt för länge utan att bli hörd. Och vad Nietzsche, Scruton och en judisk marxist lärde mig om vägen tillbaka.

Att upptäcka och reagera på problem i sitt land är sunt. Många saker har misskötts och missköts fortfarande. För många av oss är det just insikten om att något inte står rätt till som driver oss att söka lösningar, och inte sällan hamnar man då i en ideologisk riktning man är övertygad om skulle vara bättre för landet.

Men det finns en mörk baksida av detta, och den förtjänar att granskas ärligt. Inte för att misstänkliggöra kritik som sådan, utan för att vi som ägnar oss åt den behöver vara vaksamma på vad den kan göra med oss.

Nietzsche myntade begreppet ressentiment för att beskriva något specifikt: hur den som känner sig maktlös och förbigången omvandlar sin frustration till en moralisk hållning. Man börjar definiera sig själv genom det man avskyr. Man finner en pervers tillfredsställelse i att se sina värsta aningar bekräftade, i att få rätt på bekostnad av att det går fel. Ressentimentet förgiftar den som bär det långt mer än det skadar dess objekt.

Jag känner igen detta så väl för att jag till delar varit där själv.

Det börjar ofta smygande. Man har sett problemen tydligt, varnat i åratal, och möts av likgiltighet eller hån. Man har haft rätt om saker som de flesta inte ville höra. Och någonstans på vägen börjar frustrationen att förändra en. Kritiken, som en gång sprang ur genuin oro, börjar färgas av något annat. Man ertappar sig med att nästan hoppas på att det ska gå illa, för att få sin bekräftelse. Man börjar tala om sitt eget folk med ett förakt som vore otänkbart om det riktades mot något annat folk.

Det är lätt att gå från att kritisera där kritik behövs, till att fyllas av förakt för de egna. Att börja se sitt folk som får som förtjänar att ledas till slakt. Att alliera sig, om så bara i tanken, med främmande staters och folks kampanjer mot oss. Att fastna i ett konspiratoriskt tänkande där man på allvar tror att makthavarna aktivt och medvetet vill oss illa, snarare än att de är fångade i sina egna illusioner, karriärincitament och flockbeteenden. Verkligheten är nästan alltid mer banal än konspirationen, men banala förklaringar ger inte samma tillfredsställelse åt den som vill ha en fiende att hata.

Roger Scruton beskrev något närbesläktat med begreppet oikofobi: hatet mot det egna hemmet. Han såg det främst hos vänsterliberala intellektuella som föraktade sin egen kultur och tradition. Men om vi är ärliga måste vi erkänna att det också kan växa fram i vår egen jord, om än i annan form. Den som gång på gång sett sina varningar ignorerade, som upplevt sig marginaliserad och hånad, kan börja hysa ett förakt som inte längre handlar om att vilja något bättre för sitt folk utan om att vilja se dem straffade för att de inte lyssnade. Det är fortfarande oikofobi, bara med andra förtecken.

Här vill jag ta hjälp av en kanske oväntad röst. Simone Weil var socialist och av judisk börd, och dog ung i exil från det Frankrike hon älskade djupt. I sin bok L’Enracinement, skriven under krigets mörkaste år som ett slags testamente, beskrev hon rotlösheten som den moderna tidens stora själsliga sjukdom. Människan behöver tillhöra en plats, ett folk, en tradition, på samma sätt som en växt behöver jord. Den som ryckts upp med rötterna vissnar, och samhällen som rycker upp sina medborgare skapar massorna av rotlösa som blir lätta offer för totalitära rörelser.

Varför citera henne, hon som stod så långt från vår egen politiska tradition? För att sanningen inte respekterar våra ideologiska gränser. Och för att Weils analys belyser något viktigt: ressentimentet är rotlöshetens politiska uttryck. Det är vad som händer när kärlekens band till det egna förtvinar men besattheten kvarstår. Man förblir fixerad vid sitt folk, men nu som vid en fiende. Man har fortfarande inte släppt dem, men bandet har förvandlats från kärlek till hat.

Weil skrev också om uppmärksamheten som en form av kärlek. Att verkligen se något, att ge det sin fulla uppmärksamhet utan att projicera sina egna behov på det, är kärlekens grundform. Ressentimentet gör motsatsen: det projicerar, förvränger, ser bara det som bekräftar den egna bitterheten. Den som fastnat i ressentiment kan inte längre se sitt folk klart. Han ser bara bevis för deras ovärdighet.

Som nationellt sinnad vill jag mitt folk, mina nära och kära och våra kommande generationer allt det bästa. Att mina åsikter inte går i takt med den så kallade folkviljan får inte leda till att jag börjar förakta dem jag säger mig vilja försvara. Att jag börjar önska dem olycka. Att jag börjar finna en hemlig glädje i deras motgångar, en triumferande “vad var det jag sa” när problemen jag förutsåg slår in. Den sortens rätt vill jag inte ha.

Det finns en avgörande distinktion här som var och en av oss behöver pröva sig mot med jämna mellanrum: kritik som springer ur kärlek, och kritik som springer ur ressentiment. Den förra vill något bättre för sitt folk, även när den är skarp och obekväm. Den senare vill se sitt folk straffat för att de inte lyssnat. Den förra bygger, den senare förtär. Och den senare förtär först och främst den som hyser den.

Hur vet man skillnaden? Kanske genom att fråga sig: Skulle jag bli glad om jag fick fel? Om det visade sig att problemen jag varnat för inte var så allvarliga, eller att lösningar jag inte förutsett faktiskt fungerade? Den som drivs av kärlek till sitt folk skulle känna lättnad. Den som drivs av ressentiment skulle känna sig bestulen.

Detta är inte i första hand en strategisk fråga, även om det också finns strategiska skäl att överväga. Ingen vill följa den som uppenbart föraktar dem. Men det är framför allt en själslig fråga. Ressentimentet är en återvändsgränd för själen. Det gör en bitter, paranoid och i längden oförmögen till den konstruktiva handling man säger sig eftersträva. Man kan inte bygga något gott på en grund av hat, inte ens hat som en gång hade legitima rötter.

Vägen ut är inte att sluta se problemen. Det vore att förråda den klarhet som en gång ledde en till att söka sanningen. Vägen ut är att återknyta banden av tillhörighet, att påminna sig om varför det en gång betydde något, att åter finna det älskvärda i det som är ens eget. Att kritisera som en far som tillrättavisar sina barn: för deras bästa, med smärta snarare än skadeglädje, och alltid med hoppet om bättring levande.

Vi har ett land att bygga upp, inte bara kritisera ner. Det arbetet kräver själar som inte förtärts av sin egen bitterhet.

■

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare