Kollapsen kommer inte rädda dig

Ett svar till Merlinstruction – och ett resonemang om varför vår framtid inte avgörs i en stor kris, utan i det vi bygger här och nu

Photo by Donald Merrill on Unsplash

Det uppstod en intressant diskussion i anslutning till min senaste artikel, där signaturen Merlinstruction menade att Europas framtid rör sig mot ett Libanon-scenario inom fem till tio år: statsbankrutt, hyperinflation, klanstrukturer, etniskt inbördeskrig. Jag svarade att det inte är särskilt troligt. Men diskussionen växte, och det blev snart tydligt att svaret förtjänade mer utrymme än vad en kommentar rymmer. Den här texten är därför ett förlängt svar, med ambitionen att förklara varför jag tror att vårt stora problem inte är att vi får fel – utan att vi har rätt, men drar fel slutsatser.

---

Trappstegsmodellen för förfall

Merlinstruction har utvecklat sitt resonemang med ett perspektiv som förtjänar att tas på allvar. Förfall sker, skriver han, inte som en enda stor kollaps, utan i etapper. Trappsteg neråt. En nedgång -91, en ny efter finanskrisen 2008, och nu är vi på väg in i nästa. Denna gång på grund av att krisen 2008 aldrig löstes, bara sköts upp genom lågräntor och skulder.

Resultatet? En rad europeiska stater kan stå inför statsbankrutt, inte minst Italien, Frankrike, Spanien och kanske även Storbritannien. Följden blir industrikris i Sverige. Sociala spänningar exploderar. Frankrike hamnar i revolution, kanske med nationalsocialistisk färgning.

Det är ett allvarligt, genomtänkt resonemang. Och det innehåller många insiktsfulla observationer. Jag tror också att vi rör oss mot en ny finansiell kris. Jag tror också att 2008 aldrig löstes, bara maskerades. Jag delar kritiken mot zombieföretag, artificiell tillväxt och centralbanksexperiment.

Men därifrån till att tro att detta leder till revolution, inbördeskrig och ett försvinnande av statens struktur inom tio år – det är ett mycket stort steg. Ett steg jag inte är redo att ta, av tre skäl:

1. Europas stater är råa, men motståndskraftiga

ECB har köpt sig tid. EU har brutit mot sina egna regler för att hålla Italien och Frankrike på benen, och det fungerar – än så länge. Dessa stater är inte som Libanon eller Östeuropa på 90-talet. De har lång politisk kontinuitet, stort institutionellt kapital, digital kontroll, modern propaganda, och en befolkning som visserligen klagar, men i regel anpassar sig.

Staterna är fortfarande motståndskraftiga. De har skattebaser, säkerhetstjänster, propagandaapparater. De har centralbanker, digitalsystem, kontroll över utbildning och media. Och de är mycket, mycket bra på att bevara makt.

Sverige har idag en statsskuld på 37 % av BNP. Libanon ligger på över 180 %. Att jämföra dessa situationer rakt av är verklighetsfrånvänt.

Systemet vill inte kollapsa. Det vill överleva. Och det har många verktyg kvar.

Den stora risken för oss är inte att allt rasar imorgon, utan att allt fortsätter förfalla utan att vi gör något.

2. Hur kollaps faktiskt ser ut

De som talar om kollaps ser ofta framför sig något slags Libanon-scenario: hyperinflation, inbördeskrig, bankrutt stat, klanstyre, etnisk uppdelning. Och visst – i Libanon ser vi konturerna av en sönderfallen stat.

Men även där fortsätter livet. Människor jobbar, handlar, gifter sig, skjutsar barn till skolan. Staten fungerar dåligt – men den finns kvar. Valutan är värdelös – men används ändå. Etniska miliser kontrollerar områden – men också kommuner, polis och domstolar.

Och viktigare: det ledde inte till någon ny ordning, ingen folklig resning, inget systemskifte.

Ta Grekland. Mellan 2009 och 2015 föll BNP med över 25 %. En fjärdedel av hela ekonomin försvann. Ungdomsarbetslösheten låg på 60 %. Självmorden ökade. Pensionärer svalt.

Vad hände?

Inga revolutioner. Inget systemskifte. Folket bet ihop. Några flyttade. Andra demonstrerade. Nationalrevolutionära Gyllene Gryning fick nästan tio procent av rösterna, sedan fängslades ledningen och partiet kriminaliserades. Och så satt makten kvar, och revolutionen uteblev.

Jag på besök hos Gyllene Gryning i det grekiska parlamentet den 1 juli 2016, i efterdyningarna av finanskrisen och kort innan systemet skulle slå sönder partiet.

Vi måste förstå vad kollaps är. Den är inte en startpunkt. Den är inte rättvis. Den leder inte automatiskt till något bättre. Den slår nedåt. Den gynnar den som redan är organiserad, beväpnad, förberedd.

De som tror att en systemkrasch automatiskt öppnar upp för ett etniskt, nationalistiskt, organiskt samhällsbygge, har inte förstått hur makt fungerar. Kollaps gynnar den som redan byggt parallella strukturer, som redan har våldsmonopol lokalt, som redan har resurser och folk på plats.

3. Väntan som förlamar

När man tror att kollapsen är nära, slutar man agera. Varför starta en verksamhet om den ändå snart förstörs? Varför organisera lokalt när snart hela systemet faller? Varför investera tid och pengar när allt ändå kommer rasa?

Så människor väntar.

Man tar inga risker. Man bygger inte långsiktigt. Man söker inte samarbete, ansvar, gemenskap. Man drömmer. Och varje utebliven kollaps tolkas inte som felaktig analys, utan som en försening.

Det är psykologiskt bekvämt. Det kräver inget. Det ger en känsla av kontroll: “Jag vet vad som kommer.” Men det bygger ingenting.

Kollapsen är konkret. Den går att planera för. Prepping, flyktplaner, bug-out bags. Den är spännande. Men förfallet är farligare. Det är långsamt. Det normaliseras. Det gör oss till passiva betraktare, medan vårt land ändras bit för bit.

Om vi väntar på kraschen riskerar vi att aldrig bygga det som behövs. Vi sitter med armarna i kors, säkra på att om några år kommer något stort ske. Men medan vi väntar, växer deras makt, deras narrativ, deras kontroll.

Vi får inte låta kollapsdrömmen bli en ursäkt för att slippa göra jobbet.

En personlig lärdom från 25 år i rörelsen

Jag har varit med länge. När jag började engagera mig i nationalistiska kretsar för över 25 år sedan, hörde jag samma tongångar som idag. Kollapsen var nära. Revolutionen skulle komma. Systemet var på väg att rämna – vilken dag som helst.

Och jag trodde på det. Många av oss gjorde det.

Vi fattade beslut utifrån den övertygelsen. Varför skulle vi bry oss om framtiden? Varför betala räkningar, skaffa utbildning, planera långsiktigt? Den riktiga revolutionären struntade i det där. Skatt var stöld. Samhället skulle ändå kollapsa. Vi levde utanför systemet – i protest, i väntan.

Men det där livet är inte hållbart. Du kan leva så i några år, kanske. Men du kan inte bygga någonting. Du kan inte skapa en familj. Du kan inte bygga ett företag. Du kan inte ta verkligt ansvar. Möjligen fungerar det för en kort, våldsam fas i ett land i total upplösning – men vi är inte där. Inte ännu. Kanske aldrig.

Vår demonstration mot sexualiseringen av barn på Gay Pride 2003, som slutade i kravaller och långa fängelsedomar, var mitt under perioden av mitt liv då jag var övertygad om att kollapsen och revolutionen stod runt hörnet.

Och det är just föreställningen att kollapsen är nära som gör att människor – ofta unga, ofta nyväckta – tar beslut som förlamar dem istället för att rusta dem.

Jag känner ett stort ansvar för det. Jag vill inte att nya människor i våra kretsar ska fatta felaktiga beslut på felaktig analys. Jag vill att vi tänker strategiskt. Långsiktigt. Att vi bygger det som kan bära oss genom en utdragen nedgång – inte att vi springer mot lågorna i tron att branden ska bana väg för något nytt.

Avslutande tanke

Det här är inte ett försök att vinna en debatt. Det är ett försök att bjuda in till en viktig reflektion. Jag tror att Merlinstruction och jag har samma grundkänsla: att detta system inte går att rädda, att vår civilisation redan rör sig mot avgrunden. Vi skiljer oss i hur vi tror att förändring sker.

Jag tror att vår framtid byggs nu. I stillhet. I vardag. I åratal av förberedelse. Inte på ett torg i Marseille om sju år.

Och när världen väl skakar, kommer det bara finnas två typer av människor:

De som har byggt något.
Och de som bara har haft rätt.

■

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare