Veckobrev #39-2026 (läs tidigare veckobrev här)
Det var i slutet av oktober, och det hade varit mörkt sedan fyra. Jag satt kvar på Vårdkasens Kulturkafé och Antikvariat i Älgarås efter stängning. Stolarna stod uppe på borden, kaffebryggaren hade slutat knäppa och jag skrev på veckans text med en kopp som hade kallnat för länge sedan.
Ute på vägen gick det en bil i halvtimmen. Annars var det tyst.
Jag har döpt det här stället, och det mesta annat jag håller på med, efter vårdkasarna. Det brukar folk fråga om. Vårdkasarna var rikets larm. När fienden syntes tände vakten på berget sin kase, grannen på nästa höjd såg elden och tände sin, och på en enda natt visste hela landet. Man såg elden och visste vad man skulle göra.
Jag har skrivit om dem i många år. Vi har tänt mindre, symboliska kasar vid våra ceremonier, men aldrig en stor vårdkase på ett berg.
Den kvällen tänkte jag på det mer än vanligt. Jag hade läst nyheter hela dagen och fått samma känsla som jag ofta får i oktober: att alla sitter var för sig bakom sina skärmar och tror att de är ensamma om att tycka som de gör. Att elden har slocknat på bergen och att ingen längre vet vem som bor på nästa höjd.
Då plingade klockan över dörren.
Jag hade låst. Det minns jag säkert, för jag låser alltid och sedan känner jag på handtaget. Jag tittade upp. Dörren var stängd och det stod ingen där, bara mörkret och gatlyktan på andra sidan vägen. Men på disken, bredvid kassan, låg något som inte hade legat där när jag ställde upp stolarna.
Det var en käpp av hassel, ungefär en aln lång, kluven i ena änden. I klyftan satt ett hopvikt papper. Den andra änden var svedd, som om någon hade hållit den i en eld.
Jag vet vad en budkavle är. Jag har stått i antikvariatet och berättat om dem för den som vill lyssna. Kallelser till ting och till krig gick med budkavle från gård till gård, och kavlen fick aldrig bli liggande. Den som fick den bar den vidare, vilken tid på dygnet det än var.
Jag gjorde det en historiker gör. Jag tog inte i den på en lång stund. Jag tittade på veden, som var färsk och fortfarande luktade sav. Jag tittade på den svedda änden, som var varm. Sedan vek jag upp papperet.
Det var skrivet med en gammal hand, med bläck som hade flutit i fukten:
Tänd vårdkasarna, berg för berg, från Skåne till Stockholm. Gjut mod i svenskarna. Samla dem till kamp för ett fritt Sverige. Elden ska synas över hela landet.
Under det, mindre: Kom till stugan. Du hittar dit.
Ingen avsändare och ingen adress. Jag vände på papperet och höll det mot lampan. Inget vattenmärke. Jag har efteråt försökt tidsbestämma handstilen och kommit fram till att den är äldre än någon som borde leva.
Jag borde kanske ha lagt kavlen i en låda och gått hem. I stället satt jag i bilen tjugo minuter senare med kavlen på passagerarsätet och körde söderut.
Jag kan inte förklara varför jag visste vägen. Jag tänkte inte på den. Jag körde ut ur skogarna och ned på de stora vägarna, och efter någon timme började jag räkna höjderna längs vägen. På nästan varenda en hade det en gång stått en kase. Nu stod där en mast eller en granplantering, eller ingenting alls. Det låg byar i dalarna med gatljus och blått skärmsken i fönstren, och ovanför dem var bergen svarta.
Någon gång efter midnatt stannade jag för att tanka. Vid pumpen bredvid stod en kvinna i min ålder med värmländska ortnamn på klistermärkena i bakrutan. På instrumentbrädan låg en hasselkäpp, kluven i ena änden. Hon såg att jag såg den. Sedan tittade hon in i min bil och fick syn på min.
Vi sa ingenting. Hon nickade, som man nickar åt en granne. När jag körde därifrån stod en ung man vid kaffeautomaten inne i butiken med en kavle under armen, och han höll den som man håller något man inte vill att någon ska ta. Då förstod jag att fler hade fått en kavle den kvällen.
Jag vet inte var stugan ligger. Jag har letat efteråt, på de gamla kartorna i antikvariatet och på de nya i telefonen, och jag hittar den inte. Vägen slutade vid en grind, bakom grinden gick en stig upp genom ljungen, och högst upp stod en timmerstuga med en lykta i fönstret.
Dörren stod på glänt. Därinne var det varmt.
Han satt vid fönstret med ryggen mot mig, en gammal man i en grov tröja. Han vände sig aldrig om under hela tiden jag var där, och jag kom mig aldrig för att gå runt honom. Lyktan stod på bordet framför honom, och i den låg en glöd.
– Så det var du, sa han. Du har skrivit om oss i åratal. Det var på tiden att du kom upp på berget.
Rösten var lugn och lite sträv, som hos någon som har pratat mycket med vinden och lite med folk.
På väggen bakom honom satt ett papper fastnålat. Någon hade ritat Sverige på det med kol, och längs landet satt små tecken, kasar, från Skåne upp genom Norrland och ned till Stockholm. Jag räknade till tjugosex, och ingen av dem var ifylld.
– Jag har burit den där glöden i fyrtio år, sa han. Jag har bara inte kommit någonstans med den. Knäna, du vet.
– Varför jag? frågade jag.
Han skrattade. Det var första gången jag hörde honom göra det.
– Det är inte bara du, sa han. Titta ut.
Jag gick fram till fönstret. Nedanför berget, där jag hade parkerat, stod fler bilar nu. Längs stigen upp genom ljungen rörde sig ljus, ficklampor och telefoner och någon som hade tagit med sig en stormlykta. De gick en och en med en bit mellan sig, och alla bar något under armen.
– Det passar vissa att ni tror att ni är ensamma, sa han. Därför har ni fått tro det så länge. Men en budkavle ska gå vidare. Det vet du bättre än de flesta. Jag skickade ut så många kavlar som jag orkade skära.
Han sköt en bok över bordet utan att vända sig om. Det var en gammal liggare med läderpärm. Jag slog upp den. Sida efter sida var fylld med namn, och efter varje namn ett landskap, i olika händer och olika bläck. Få av namnen var sådana man döps till. Där stod Gotland och Norrbotten, Skåne och Västerbotten, och fler från Västergötland än jag hade väntat mig.
– Skriv namnet du vill bära, sa han. Och vilket landskap du hör till. Så vet riket vem som bar glöden.
Jag satt länge med pennan. Namnet i mitt pass kändes fel i den boken. Till sist tänkte jag på skogarna mot Tiveden hemma, där trollen enligt sägnerna har bott längre än folk, och skrev: Trollet, Västergötland.
– Trollet, sa han utan att se. Det är bra. Troll har aldrig varit rädda för mörker.
Sedan tog han lyktan och höll upp den bakåt över axeln, och jag förstod att jag skulle ta emot. Mot väggen bredvid honom stod en stav med en liten korg av järn i toppen. När jag höll korgen intill lyktan hoppade glöden över. Då var glöderna två, och hans var lika stor som förut.
– Glöd växer inte på träd, sa han. Jo, det gör den. Men det tar tid.
Det sista han sa var:
– Gå före. Jag kommer efter.
Glöden värmer inte händerna. Jag kan hålla korgen hur nära som helst. Men den värmer rummet, och när jag kom hem till Älgarås i gryningen och ställde den på disken i kaféet drog sig imman undan på fönstret, i en cirkel lika stor som hela rutan.
Jag har inte tänt något berg än. Jag ska börja i Skåne, där han ritade den första kasen.
Jag vet inte exakt hur många vi är. Jag vet att vi var många i ljungen den natten, och jag vet att boken var full av namn från hela riket. Vi är några hundra nu. Vi ska bli tusentals, och sedan tiotusentals. När kasarna brinner berg för berg ser folk att de är fler än de trodde.
En kavle som blir liggande gör ingen nytta, och därför skriver jag det här. Jag har burit min budkavle så långt jag kan. Det här brevet är kavlen.
Du som har läst ända hit har fått den. Även du är kallad.
Stugan hittar du här: Bli glödbärare. Gå före. Han kommer efter.
Dan Eriksson
Mariestad
1 november 2026
Alldeles underbart!