Kommentatorskobran har fått megafon
Jag skulle koka potatis. I stället läste jag Facebookkommentarer och såg vattnet koka över. Där visade sig massans gamla problem i ny teknisk form.
Veckobrev #20-2026 (läs tidigare veckobrev här)
Jag hade satt på värmen på spisen för att koka potatis. Den skulle bli mos till torskryggen, vilket låter mer ordnat än det var. Medan vattnet långsamt började göra sitt tog jag upp telefonen och såg att ett klipp från Eriksson & Söderman, publicerat av Vårdkasen på Facebook, hade fått många tusen visningar.
Det är ett ögonblick då en vuxen människa borde lägga ifrån sig telefonen, skala potatis och fortsätta livet som om hon hade någon självrespekt kvar.
Jag gjorde inte det.
Jag började läsa kommentarerna.
Några minuter senare kokade potatisvattnet över. Där stod jag alltså, med torskrygg på gång, stärkelsevatten på spisen och Facebook i handen, och såg än en gång vad som händer när den moderna massan får fri tillgång till offentligheten.
Klippet handlade om något ganska enkelt. Jag konstaterade att vi som varnade för massinvandringens konsekvenser för trettio eller fyrtio år sedan i stora drag har blivit sannspådda, och att svenskarna behöver börja organisera sig nu om de ska vara redo för en tuffare tid. Mångkulturen kommer att tvinga svenskarna att se sig själva som ett av flera folk i Sverige. Andra grupper organiserar sig redan på etnisk, religiös och kulturell grund. Svenskarna måste lägga fundamentet innan stormen står över huset. Man börjar inte bygga taket när regnet redan slår genom vardagsrummet.
Det kan man hålla med om eller invända mot. Det är inte problemet. Jag begär inte att alla ska hålla med mig. Det vore ett outhärdligt samhälle, och dessutom tråkigt. Några av mina bästa stunder som tänkande människa har kommit när någon tvingat mig att se ett hål i mitt eget resonemang. Jag tycker om att pröva min ståndpunkt mot de bästa argumenten på andra sidan. Klarar man inte det har man förmodligen inte tänkt färdigt.
Men kommentarsfält fungerar sällan så. Där uppträder en annan figur.
För många år sedan kallade jag honom kommentatorskobran. Jag minns inte längre var jag sade det. Klippet verkar vara borta. Begreppet förtjänar ändå att återinföras.
Kommentatorskobran läser inte för att förstå. Den lyssnar inte för att pröva. Den väntar inte ens tills den vet vad saken gäller. Den ser något röra sig i flödet, reser sig och hugger.
I kommentarerna fanns allt det vanliga. Någon ville bygga en mur runt hela Sverige och idka inavel. Någon annan såg blockchainbaserade nätverksstater. Någon tyckte att om samhället inte duger kan man flytta. Någon visste att allt är nazism. Någon visste att allt är SD:s fel. Någon annan visste att Socialdemokraterna fuskar med valen och att Bank-ID-röstning löser saken. Någon hade EU som huvudnyckel. Någon annan hade Wallenberg, Soros, patriarkatet, invandrarna, judarna, rasisterna eller sossarna redo i fickan.
Det går knappt att publicera ett köttbullerecept utan att denna typ dyker upp och förklarar hur färsen bevisar hans teori om världshistorien.
Det mest nedslående är inte otrevligheten. Den får man räkna med. Det mest nedslående är dumheten. Inte brist på examen, inte låg status, inte att någon råkar uttrycka sig klumpigt. Jag talar om den där slutna dumheten som inte vill prövas. Den som redan har bestämt resultatet och därför bara behöver pressa in varje ny fråga i den gamla formen.
