Korv, korruption och kapitulation

Om varför svenskar accepterar usla korvar, usla politiker och låter sina barn fördärvas av TikTok.

(AI-genererad bild)

Veckobrev #35-2025 (läs tidigare veckobrev här)

Det är inte ens ett halvt dygn kvar av augusti. Sommaren har redan stigit på båten och lastat in väskorna och står redo att vinka av oss från relingen, och vi vet vad som väntar härnäst. Det är asfaltsklistrade färgsprakande löv och en tid där det kan vara lika rätt att ta på sig dunjacka som att vandra ut på morgonen i pikétröjan.

Men hösten är välkommen. Den är vemodets tid och vemodet är den känsla jag bottnar bäst i. Den oförblommerade glädje som sommaren symboliserar känns alltid falsk, som en teater vi spelar för varandra trots att vi vet att vi bara är på besök i glädjen, att den snart kommer ryckas ifrån oss.

I vemodet kan vi landa och vara sanna mot oss själva. Det är åtminstone sju månader nu utan den minsta sommartendens. Det är inte så att den saknar glädjeämnen, tvärtom. Men den saknar sommarens lögn.