Kulturtant på förortssafari
♫ "Ulrika är godast av alla här, på Ältas sköna höjd. Hon har nått opp, till högsta topp, men ännu är hon ej nöjd..." ♫
När den självgoda klassen ska godhetssignalera, det vill säga visa hur fina, humana och inkluderande åsikter och värderingar de besitter, blir det lätt löjligt. Ett av mina favoritexempel är Ulrika Kärnborg som i Expressen beklagade sig över att hennes barn “tyvärr växte upp i en borgerlig förort”.
Denna hemska uppväxt skedde i en 208 kvadratmeter stor villa i Älta, idylliskt belägen uppe på en höjd med utsikt över Strålsjön. Där, i huset som värderas till minst tolv miljoner kronor, har hennes barn alltså tvingats växa upp. Det kan inte ha varit enkelt.
Men vad var det som triggade Ulrikas ångest den här gången? Jo, hon hade nämligen varit i Skärholmen och kollat på skattefinansierad teater i det skattefinansierade kulturhuset. Ett kulturhus som främst besöks av inresta kulturtanter likt Ulrika, och av väldigt få ortengrabbar i Adidas-dress, får vi anta.
De senare verkar upptagna med annat, inte minst med tanke på att två personer sköts i Skärholmen tidigare denna vecka. Kopplingen till kulturhuset är oklar, men gängkriminaliteten i Ulrikas Älta verkar inte lika dynamisk och spännande som i Skärholmen. Säkert borgarna som förstört det också.
Ulrika fick således sin förortssafari. Visserligen på säkert avstånd och i en sal fylld med andra kulturtanter av båda könen med samma självgoda känsla av överlägsen humanism som hon själv. Men ändå! Hon fick uppleva tillräckligt av Skärholmen för att kunna plita ned 400 ord till Expressens kultursida om sin ångest över att hennes barn inte fått växa upp i Skärholmen istället.
Mer än en gång hinner jag tänka: gud så avundsjuk jag blir. Varför fick inte mina barn växa upp med högoktanig scenkonst i sitt närbelägna kulturhus? Men så är det att bo i en borgerligt styrd närförort. Gott om enorma, flashigt inredda lokaler, men inte mycket att fylla dem med.
Att Stockholms kommun, som Skärholmen tillhör, är ett av Moderaternas starkaste fästen i landet och att makten i kommunfullmäktige brukar vandra mellan röda och blå är kanske inte relevant. Att det i Nacka kommun, där hon själv bor, dessutom finns minst fem kulturhus, kan vi kanske också bortse från för sakens skull.
För det handlar inte om det.
Det handlar om att Ulrika, som förövrigt är huvudförfattare till Miljöpartiets partiprogram, vill få på pränt att hon faktiskt besökt "orten" så att alla hennes kollegor i mediabranchen kan nicka instämmande i sin påhittade medelklassångest.
Sedan åker hon hem till sin lyxkåk, slår sig ned i designersoffan med sin sambo som föga förvånande även han arbetar inom media, och berättar om den fantastiska mångkulturen hon såg genom kulturhusets fönster på torget där det såldes frukt och stulna cyklar.
Men hennes barn är nog glada att de fick ha sina cyklar kvar och slapp vara en etnisk minoritet på sin högstadieskola.
Men Ulrika har redan slutat tänka på sina barn, hon har fullt upp att bada i sin egen känsla av godhet.