Löfven har tappat all kontakt med verkligheten

När statsministern ska intervjuas i Agenda, ett förresten ganska osmakligt namn på ett program om politik i den statliga televisionen, ser han allvarlig ut. Men inte på det där landsfaderliga, respektingivande sättet utan mer undergivet, som en blöt hund som bitit sönder ett par tofflor och nu hoppas att hundögonen ska göra att den slipper få skäll av husse.

Han har bjudits in för att tala om den organiserade brottsligheten, om de skjutningar och sprängningar som nu närmast blivit vardag i det projekt Socialdemokraterna en gång kallade det svenska folkhemmet. Kvinnor som avrättas på öppen gata, bärandes sitt barn i famnen och femtonåringar som skjuts ihjäl när de äter pizza har fått många att ifrågasätta vad regeringen egentligen håller på med.

Statsminister Löfven, med den socialdemokratiska rosen placerad på vänster kavajslag där amerikanska presidenter normalt sett placerar den amerikanska flaggan. Men hos statsministern syns ingen svensk flagga, ingen symbol att enas under; det är bara Partiets symbol. Kanske är det talande, att det är under Partiet och Värdegrunden som Partiet fastslagit vi ska samlas, kanske tolkar jag in för mycket.

Den annalkande polisstaten

Det är ett allvarligt läge, säger han:

Det är därför också polisen har gått upp i nationell särskild händelse så att man kan kraftsamla på ett ännu effektivare sätt och nu gäller det att vi tror på polisen, att vi litar på polisen och nu bör polisen få allt stöd man kan få.

Enligt Polisens hemsida innebär en särskild händelse en "plötslig, oförutsedd eller inplanerad händelse som den ordinarie polisverksamheten inte är anpassad för, och som därför ska hanteras utanför denna med en speciell organisation och ledning". Som exempel på sådant som gör att något kan klassas som särskild händelse listar man "naturkatastrofer, terrordåd och stora olyckor". Vilken av dessa kategorier det handlar om den här gången berättar aldrig statsministern.

Det viktiga är alltså att vi litar på polisen och ger polisen allt stöd de kan få. Statsministern själv menar att regeringen redan tagit några steg för att underlätta polisens arbete.

Vi måste vara hårda mot brottsligheten här och nu. Det är därför polisen får mer resurser och måste få mer resurser, få ännu fler verktyg, både att kunna läsa krypterad trafik, göra det lättare att sätta upp kameror där man anser att det behöver vara kameror. Det är därför vi skärper straffen och ser till att vapenbrott, grovt vapenbrott, är nu av av den arten att man blir häktad och sen blir man kvar i minst två år, man kommer inte ut på eftermiddagen som man gjorde förut.

Alltså; mer övervakning och hårdare straff. Det hela följer den analys nationalister gjort av massinvandringens konsekvenser i snart ett halvt sekel; först kommer kaoset, laglösheten, våldet och den sönderslagna gemenskapen. Sen kommer svaret i form av en militariserad polis, en polisstat värdig George Orwells 1984 och inskränkandet av alla möjliga friheter för medborgarna.

En marxistisk analys som inte håller måttet

Sedan mångkulturens införande i grundlagen 1975 har Socialdemokraterna haft makten mer än två tredjedelar av tiden och därmed haft det otvivelaktigt största inflytandet på den svenska politiken av samtliga partier, och bär därmed också den största skulden till det stora misslyckandet, även om inget annat av partierna kommer undan med någon heder i behåll.

Det är ganska lätt att se skiftet på 70-talet från folkhemmet till mångkulturen, där socialdemokratins fokus stegvis flyttades från att lyfta de svenska arbetarnas levnadsstandard och bildningsnivå till att försöka göra samma sak med hela världens befolkning. Problemet i grunden är så klart att folk är olika, rent biologiskt alltså, och att det som fungerar på och med svenskar inte alls behöver få samma resultat på somalier eller pakistanier. Men detta är ingenting som socialdemokratin kan förstå, eftersom den i grunden är marxistisk och präglas av historiematerialism, alltså den befängda idén att det är ekonomiska och sociala förhållanden som är avgörande för historiens utveckling.

Statsministern gör det tydligt att gängbrottsligheten beror på materiella och socioekonomiska förutsättningar. På frågan om den lavinartade gängbrottsligheten hänger ihop med den stora flyktinginvandringen till Sverige faller han tillbaka på gammal, marxistisk retorik:

Den organiserade brottsligheten beror på segregation, den har tillåtits fortgå allt för länge. Den beror på brist på arbete, att skolorna inte fungerar tillräckligt bra. Då kan det faktiskt hända exakt vem som helst, det beror ju inte på var jag är född, utan det beror på förutsättningarna. Så det viktigaste vi gör här det är att minska skillnaderna i vårt samhälle. Vi har också sett ökade klyftor i samhället och de skillnaderna måste minska oavsett var jag är född.

Att svenskar under lång tid levt under betydligt mer påvra förhållanden, varit betydligt mer trångbodda och under tider lidit av akut hungersnöd utan att vi sett den här typen av organiserad kriminalitet och systematiska mördandet verkar obekant för statsministern.

Hade det lika gärna kunnat vara svenskar?

Programledaren Anders Holmberg ger sig dock inte riktigt än, utan påpekar att det så kallade utanförskapet och även gängbrottsligheten är "etnifierad", och frågar därför om inte segregationen faktiskt hänger ihop med den stora invandringen. Statsministern ser förvånad ut och slår undan påståendet.

Nej, segregationen beror på att det är för låg sysselsättning och för hög arbetslöshet i de här områdena. Men det hade det varit oavsett vem som hade bott där. Om du sätter dit människor som är födda i Sverige under samma förutsättningar så får du samma resultat.

Det finns så klart ingen vetenskaplig bevisning för det här, varken i Sverige historiskt eller om vi tittar på vita, europeiska länder där den europeiska befolkningen levt eller fortfarande lever i en fattigdom som är betydligt värre än den som socialbidragsberoende utlänningar i förorten lever i. Det finns ingen automatik där människor som inte har jobb börjar mörda, råna och skända folk i sin omgivning. Det är ju knappast så att detta görs i desperation över att inte ha mat på bordet, en situation som väldigt få utlänningar i Sverige befinner sig i, utan det är helt andra faktorer som spelar in.

När programledare Holmberg ändå inte släpper frågan blir statsministern uppenbart pressad. Han börjar flänga med armarna, ett par svettdroppar blänker till i pannan och hans hastiga och närmast okontrollerade rörelser får mikrofonen, som fästs på hans höga kavajslag, brusar och knastrar vilket får det att låta som en amatörsändning från TV Somalia på Öppna kanalen 1997.

Så hade problematiken sett likadan ut även utan den stora flyktinginvandringen undrar programledaren, som inte alls verkar nöjd med statsministerns tidigare svar.

Om de ekonomiska klyftorna, de sociala orättvisorna hade varit desamma, svar ja, det är min bestämda uppfattning. Problemet här är ju att du har några områden som har stora problem med hög arbetslöshet, skolor där inte barnen känner att det här är min framtid. Det är därför vi nu satsar mer på skolor, skolor som behöver mer stöd ska ha mer stöd och får mer stöd. Det är därför vi ska ha människor in i arbete så att ungdomarna ser att de vuxna går till jobbet, de är inte lediga.

En repig gammal skiva

Under mina snart tjugo år som aktiv i och runt politiken är det samma analys och förslag på lösning som presenterats av så väl Socialdemokraterna som de andra partierna i riksdagen. Bara utlänningarna kommer i arbete, lär sig språket och får mer resurser i skolan så kommer den där närmast mytomspunna integrationen bli verklighet.

Återigen så finns det inga som helst historiska belägg för att det skulle fungera. Det finns inget land som importerat en så stor del av sin befolkning från så pass främmande etniciteter och sedan lyckats "integrera" dem i någon större utsträckning. Hela idén vilar istället på en marxistisk historiematerialistisk analys och en idé om tabula rasa, alltså att vi föds som tomma blad utan förutbestämda egenskaper utan att dessa förvärvas under livets gång.

Det är klassiskt för socialistiska politiker att vägra anpassa kartan efter terrängen, utan istället försöka anpassa terrängen efter kartan. Om Partiets analys är att människor föds som oskrivna blad, och bara de ges rätt förutsättningar så kommer de att blomstra, ja då är det det som gäller, oavsett om de hittillsvarande resultaten säger motsatsen.

Sen kan man så klart titta på enskilda exempel, för det är ju självklart så att det kommer finnas gott om utlänningar som lyckas bli goda samhällsmedborgare, som jobbar och sköter sig och som kanske till och med bidrar med någon avgörande uppfinning eller framgångsrikt företag. Men den typen av mikroanalyser är egentligen irrelevant, eftersom den nu aktuella gängbrottsligheten och det besinningslösa våldet kräver en makroanalys, och den analysen visar klart och tydligt att etniskt ursprung spelar roll för vilka egenskaper du riskerar att utveckla, och att ett mångkulturellt samhälle i sig är skadligt för gemenskapen och underblåser parastatliga strukturer — i det här fallet i form av kriminella gäng som ett lockande alternativ för många unga utlänningar.

Trixandet med arbetssiffrorna

Lösningen på problematiken ska alltså, enligt Stefan Löfven, vara att fler människor kommer i arbete. Och enligt honom har den socialdemokratiska regeringen gjort ett strålande arbete på den punkten.

Sen jag tillträdde som statsminister är det drygt 300 000 fler människor som går till arbetet. 100 000 av dem finns i vår välfärd, i sjukvården, i äldreomsorgen, i skolan.

De här siffrorna är faktiskt intressanta, det är nämligen så att de dyker upp gång efter annan de senaste åren. Den 16 april 2018, alltså för ett och ett halvt år sedan, skriver Finansdepartementet på regeringens hemsida att "sedan regeringen tillträdde har 300 000 fler kvinnor och män ett arbete att gå till".

Antingen så har det inte hänt någonting på ett och ett halvt år, eller så är det bara siffror man slänger sig med när man känner sig pressad. Att Sveriges befolkning under tiden ökat med minst en halv miljon människor, en ökning som uteslutande beror på massinvandringen, gör också siffrorna mindre imponerande.

Men vad är det egentligen för arbetet som ska skapas för att utlänningarna inte ska sitta hemma och rulla tummarna och få för sig att bli kriminella?

Det är just arbetslösheten som är A och O för vuxna människor. Det visar vi nu, att det går att också människor som har en låg utbildning kommer i arbete. Vi gör det med det vi kallar för extratjänster så att människor kan arbeta i äldreomsorgen. Det finns många arbetsuppgifter i samhället, men då går det inte att som borgerligheten tro att man bara kan sänka skatterna. Det är inte det som gör förändringen utan det är att se till att bygga ett starkt samhälle där det finns efterfrågan på arbetskraft.

Extratjänster är ett fint ord för skattesubventionerad diskriminering av svenskarna. De riktar sig framförallt till så kallade nyanlända, och är egentligen bara ett sätt städa undan folk ur arbetslöshetsstatistiken. Det handlar om att anställa folk i offentlig sektor, tjänster som det egentligen inte finns behov av eller resurser till, och låta det hela betalas genom statliga bidrag, och som Rebecca Weidmo Uvell uttrycker det, "locka med attraktiva bonusar för kommuner och landsting trycka in så många utlandsfödda arbetslösa som de kan."

Extratjänsterna tillsammans med en del andra låtsasjobb-åtgärder beräknas kosta 63,4 miljarder skattekronor fram till nästa år.

Ingen i riksdagen vågar presentera lösningar

Men trots dessa extratjänster och miljardregnet över utlänningar för att få dem att gå till någon form av arbete, även om det kostar massor av pengar för alla andra och inte bidrar med någon som helst nytta, så har gängproblematiken blomstrat under samma tid. Trots att "300 000 fler människor går till jobbet", trots integrationsprojekt och trots att Stefan Löfven ser jättejätteledsen ut så skjuts folk på öppen gata, bostadshus sprängs och svenskarna känner allt mindre igen sig i vad som en gång var vårt land.

I grunden beror detta på att man har en felaktig analys. Vad som gör det hela närmast nattsvart är att inget parti i riksdagen, inklusive Sverigedemokraterna, har en analys som sträcker sig utanför den materialistiska. Alla är överens om att det här kan fungera så länge vi lyckas med integrationen, eller får utlänningarna att assimileras in i en modern, liberal, sekulär världsordning.

Det kommer så klart inte hända. Men lösningarna som behövs är inte bekväma. De är helt enkelt inte salongsfähiga.

För det första måste vi slänga ut marxistiska och historiematerialistiska analyser genom fönstret så att de landar på den historiska soptipp där de hör hemma. Sedan måste vi sätta oss ned och skåda verkligheten, våga vända på varenda sten och till slut inse att alla folk, på makronivå, har olika biologiska förutsättningar och är anpassade inte bara för olika klimat, utan för olika samhällsordningar och system. Vi måste också inse att ett harmoniskt samhälle där vi arbetar för istället för mot varandra kräver en överliggande gemenskap, något som binder oss samman även om vi träter i diverse frågor, och den enda gemenskap som är beständig över tid och rum är folkgemenskapen — vår gemensamma härstamning, historia och öde.

För att återupprätta tryggheten och gemenskapen behöver vi därför avskaffa det mångkulturella samhällsprojektet, ändra i grundlagen så att det klart och tydligt stipuleras att Sverige är svenskarnas land och att alla beslut ska tas utifrån det svenska folkets intressen. När detta är gjort måste de utlänningar som inte vill eller kan inordna sig i en sådan ordning så snart som möjligt återvandra till de länder de kommer ifrån, alternativt närliggande länder.

Det kommer vara ett antal tuffa år, och det kommer knappast gå helt fredligt till, det vore naivt att tro. Men ju tidigare vi genomför den förändringen, desto smärtfriare kommer det att vara.

Alternativet är att vi fortsätter i den riktning vi gjort de senaste 50 åren, och även om det säkert kommer komma politiska beslut som tidvis kommer dämpa effekterna av det politiska misslyckandet något, så är riktningen redan utstakad med parallellsamhällen, etniska konflikter, sönderslagen trygghet och gemenskap, indragna friheter och en allt mer desperat, repressiv och våldsam statsmakt.

Statsminister Löfvens svettpärlor och yviga flaxande med armarna i Agenda den 18 november skulle mycket väl kunna bli symboliskt, vår Ceaușescu på balkongen som är så verklighetsfrånvänd att alla till slut kan se att kejsaren är naken.

Men jag tänker inte hålla andan.