Maffiauppgörelsen i Mellanöstern
Gabriele Adinolfi och konsten att se klart när andra tar sida
Veckobrev #9-2026 (läs tidigare veckobrev här)
Bomber över Iran. Sociala medier kokar. Och som alltid delar sig kommentarsfälten i två exakt lika meningslösa läger.
På ena sidan: de som firar. Israel slår till mot mullorna, äntligen, och nu ska den fria världen visa att den fortfarande har muskler. På den andra: de som skriker imperialism och västerländsk aggression, och med darrande röst förklarar att Iran representerar motståndet, den multipolära världsordningen, den sista utposten mot amerikansk hegemoni.
Båda har fel. Inte lite fel. Grundläggande fel. Och det mest grundläggande felet är att de tror att det här är deras match.
Det är ingen tillfällighet att en av de vassaste analyserna av denna konflikt inte kommer från något av de stora mediehusen, utan från Gabriele Adinolfi. En man som i ett halvt sekel rört sig i den europeiska idévärldens marginal och centrum samtidigt, och som vägrar se Mellanösterns derby som något annat än vad det är: en uppgörelse mellan klaner som inte angår oss.
Vem är Adinolfi?
För den som inte känner honom: Adinolfi var med och grundade det som brukar kallas den tredje positionen. Det var den europeiska strömning som redan på sjuttiotalet vägrade välja sida i kalla krigets bipolära logik. Varken liberalkapitalism eller sovjetkommunism. Varken Washington eller Moskva. En tredje väg, rotad i europeisk civilisation och riktad mot båda supermakternas anspråk.
Till skillnad från andra ur samma miljö vars väg ledde mot en allt snävare politisk fundamentalism, har Adinolfi gått i en annan riktning. Han förblev analytiker. Han förblev polemiker. Hans skärpa har inte slipats ner av kompromisser med partipolitik eller av behovet att behaga. Han skriver som en man som inte är skyldig någon ett vänligt ord.
Det gör honom, i mina ögon, till en av de mest tillförlitliga rösterna i Europa idag. Inte för att han alltid har rätt. Utan för att han alltid tänker själv.
Palermo mot Corleone
I sin artikel The War in the Near East, publicerad på Noreporter, plockar Adinolfi isär den gängse retoriken.
Hans tes: det vi ser i Mellanöstern är inte en kamp mellan gott och ont, inte mellan väst och globala syd, inte mellan civilisation och barbari. Det är en maffiauppgörelse. Palermo mot Corleone. Klanerna har samarbetat i decennier. Nu slåss de om bytet.
Adinolfi påminner om vad Iran faktiskt gjort som regional makt. Inte försvarat den palestinska saken, utan saboterat den. PLO undergrävdes. Irak och Libyen, stater som faktiskt stödde palestinsk nationalism, attackerades. Iran blåste liv i de etno-religiösa konflikterna bland muslimer och arbetade systematiskt för att söndra den arabiska världen. Under allt detta pågick ett intimt, om än komplicerat, samarbete med just de krafter man offentligt utmålade som fiender: USA och Israel.
Iran-Contras-affären (också kallad Irangate) på 1980-talet var inte en anomali. Den kan snarare ses som normen.
Det som nu händer, menar Adinolfi, är att klanrelationerna skiftat. Upptäckten av gas utanför Israels kust, Abraham-avtalen, det nya energisamarbetet med sunnimuslimska stater: allt detta har ritat om allianskartan. Israel behöver inte längre de shiitiska imamerna. Det sunnitiska borgerskapet och emiraten är mer användbara nu. Iran, den gamla partnern som blivit obekväm, får ta smällarna.
Adinolfi jämför dynamiken med de allierade under andra världskriget: man samarbetar mot en gemensam fiende, men tävlar samtidigt om prestige och positioner inför tiden efter segern. Det är ingen ideologisk allians. Det är en tillfällig koalition av egenintressen som kan brytas isär lika snabbt som den bildades.
Det är dumt att se det som geopolitik när det egentligen rör sig om organiserad brottslighet med nationalstatens resurser.
De tre näsborrarna
Adinolfi gör sig inte många vänner med det som följer. Men det är just det som gör texten värd att läsa.
Han vänder sig direkt mot dem som i sin desperation att hitta en motpol till västerländsk dekadens börjat romantisera Irans teokratiska diktatur. Han kallar det vad det är: absurt. En regim som hänger dissidenter, som fängslar kvinnor för hur de klär sig, och som i sin grundstruktur liknar en kommunistisk stat med teokratisk fernissa. Detta ska vara ett alternativ? För vem?
Här lyfter han ett begrepp från den italienske satirikern Giovannino Guareschi: trinariciuto, “den trenosade”. Guareschi myntade ordet 1947 i sin tidskrift Candido, ursprungligen som en karikatyr av kommunistiska partisoldater. Tanken var enkel och elak: den tredje näsborren finns till för att hjärnan ska kunna rinna ut, så att partidirektiven kan ta dess plats. Det är en bild av människan som frivilligt tömt sig på eget omdöme och ersatt det med slagord och lydnad.
Begreppet har med tiden fått bredare användning. Adinolfi applicerar det på dem som idag slaviskt följer en anti-västlig geopolitisk linje utan att tänka själva. Samma mekanism, ny uniform.
Jag kan inte komma på en mer träffande beskrivning av det fenomen vi ser i delar av vår egen rörelse: människor som tycks dragna till varje auktoritärt system bara det motsätter sig det moderna väst. Nordkorea? Beundransvärt. Iran? En förebild. Det spelar ingen roll att dessa regimer krossar allt de säger sig värna, så länge de kryssar rätt på det geopolitiska schemat.
Adinolfi säger rakt ut:
