Minns du Henrik Arnstad?

Han var en gång hela Sveriges fascismvarnare, komplett med tvärsäkerhet, medietid och pilbåge. Nu undrar många vad som hände med Henrik Arnstad. Svaret är nästan värre än tystnaden.

Veckobrev #23-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Jag skrev en tweet i går som bestod av en enda iakttagelse: ”Det var länge sedan man hörde något från Henrik Arnstad.”

Det var inte ett stort angrepp. Ingen essä. Inga arkivgrävningar. Ingen tråd i 18 delar med skärmdumpar, pilar och röda ringar. Bara en stillsam liten saknad, formulerad på det sätt man kan säga: ”Undrar vad det blev av den där killen som alltid dök upp på efterfesten med egen bongotrumma?”

Ändå började folk minnas. Det visade sig att Henrik Arnstad fortfarande bor kvar i många människors politiska reptilhjärna, som ljudet av ett brandlarm man hörde för ofta under en period och sedan aldrig riktigt kunde glömma.

Minns du honom? Om du inte gör det ska du vara tacksam. Det betyder att du antingen var för ung, för frisk eller för upptagen med något meningsfullt under de där åren då svensk offentlighet kunde kalla in Arnstad så fort någon behövde få ordet ”fascism” uttalat med lagom mycket darr på stämman.

Han var överallt ett tag. I tidningar, i tv-soffor, i debatter, i kulturartiklar, i sociala medier. Han var mannen som kunde förvandla varje diskussion om Sverigedemokraterna till ett studiebesök i 1930-talet. I hans händer blev samtiden aldrig bara samtid. Den var alltid en repris, helst med Mussolini i bild och Hitler stående strax utanför kameravinkeln.

Det fanns en sorts enkelhet i det där. Om man ville slippa diskutera invandring, brottslighet, svenskarnas oro eller den politiska klassens ansvar kunde man ringa Arnstad. Då behövde man inte längre prata om sakfrågan. Då kunde man prata om fascismens återkomst. Praktiskt. Lite som att släcka en diskussion med brandskum.

För oss andra blev han något av en offentlig driftkucku. Inte därför att han saknade intresse för historia. Inte heller därför att varje enskild sak han sade var fel. Problemet var proportionerna. Det banala uttalades som domedag. Det tveksamma presenterades som vetenskap. Det politiskt användbara fick akademisk dräkt, slips och bekymrad panna.

Jag och Magnus tittade i ett eftersnack till Motgift, den 28 september 2017, på ett klipp där Arnstad sjöng Olle Ljungströms ”Minns i november”. Det var en sådan stund då man inser att Sverige är ett mycket litet land och att Gud ibland har en märklig känsla för humor. En antirasistisk fascismexpert, känd för att se brunskjortor i kulisserna, sjunger Ljungström medan den svenskvänliga oppositionen sitter och försöker förstå vad den just har bevittnat.