Mitt Heimat: Där världen blev begriplig
Mina förfäder höll sig inom samma landskap i trehundra år. Sedan bröts allt. Om vad vi förlorade när hem blev bostad och rörlighet blev norm.
Vad gör att en plats känns som hemma? Jag menar inte adressen där posten kommer fram. Jag menar den djupare känslan. Där man förstår människor utan ansträngning. Där språket sitter i kroppen. Där man intuitivt vet hur saker brukar fungera, hur konflikter uppstår och löses, vad som anses rimligt.
Den frågan har följt mig länge. Den har inget enkelt svar. Och den börjar i ett ord som inte riktigt låter sig översättas.
Ordet som inte vill bli svenskt
Vi satt på en restaurang i helgen och firade vår bröllopsdag. Min fru använde det tyska ordet Heimat. Jag har så klart känt till begreppet länge, och kanske just därför har det alltid haft en särskild laddning. Det bär mer än sin lexikala betydelse.
Ord låter sig sällan översättas exakt. De bär historiska lager, kollektiva minnen, sådant som inte alltid sägs rakt ut men ändå förstås av dem som delar sammanhanget. Heimat betyder inte bara hembygd. Det är inte heller samma sak som fosterland. Det handlar om tillhörighet på ett vardagligt, nästan kroppsligt plan.
När diskussionen kom till mig, var mitt Heimat finns, märkte jag att jag tvekade. Jag hade platser att peka ut, men de självklara svaren höll inte. Jag tänkte först på Skogås, där jag växte upp. Men nästan omedelbart kände jag att svaret var fel. Skogås var min uppväxtort. Det var platsen där mitt liv tog form. Men det var aldrig riktigt hem.
En plats där livet började
Skogås var platsen där allt hände för första gången. Där jag fick min första kyss och min första riktiga hjärtesorg. Där jag hamnade i mitt första slagsmål och busringde på min första dörr. Efter skolan sprang jag till rackethallen för att spela badminton, ofta med skolväskan fortfarande hängande över ena axeln.
Vi spelade bandy på parkeringsplatsen, sådan där bandy som egentligen var mer som innebandy fast utomhus, med plastklubbor och en boll som försvann under bilar när någon slog snett. Det fungerade lika bra på sommaren som på vintern, och garagedörrarna fick fungera som sarg.
Vi klättrade på taken, tjuvrökte i buskagen bakom husen och blev fulla på häxblandning som mest smakade hostmedicin och billig cider.
Det var ett liv, och det var på riktigt. Kroppen minns fortfarande vägarna mellan husen, hur det lät när man sparkade på en plåtcontainer, hur vissa platser kändes farligare än andra när mörkret föll. Allt detta finns kvar. Men trots det blev Skogås aldrig hem i den djupare meningen.
Det är svårt att sätta fingret på varför. Platsen hade liv, men den saknade förankring bakåt. Det fanns inget lager under ytan som bar berättelser äldre än våra egna. Våra minnen var de första, inte de senaste i en lång kedja. Föräldrarna hade flyttat dit, grannarna likaså. Alla var på väg någonstans, även när de stod still. Det gjorde platsen intensiv men tunn.
Jag kan fortfarande känna igen Skogås när jag kör förbi. Kroppen vet var jag är innan hjärnan gör det. Men igenkännandet är inte detsamma som tillhörighet. Skogås gav mig ett liv, men det gav mig inget Heimat.
Ett socialt modersmål
Det finns en sorts kunskap som inte går att läsa sig till. Den sitter i kroppen. Den aktiveras innan man hinner tänka: hur man svarar på ett tonfall, hur man tolkar en blick, hur man instinktivt förstår när ett skämt är på väg att gå för långt eller när en konflikt håller på att trappas upp.
Språkets rytm spelar roll. Orden, pauserna, tempot, underdrifterna. Tugget. Hur mycket man säger rakt ut och hur mycket som lämnas hängande i luften. I vissa miljöer vet man exakt när man ska vara tyst, när man kan trycka tillbaka, och när det är läge att skämta bort något för att rädda ansiktet. Det är inte medvetna val. Det bara sker.
Den som saknar detta modersmål märks direkt. Tajmingen är en aning off. Ett skämt kommer för tidigt eller för sent. En kommentar landar hårdare än tänkt. En blick hålls kvar någon sekund för länge.
Heimat handlar nog lika mycket om hur man är som var man är. Om vilka reaktioner som känns naturliga, vilka som kräver ansträngning, och vilka som aldrig ens dyker upp som alternativ. Det är därför känslan av att vara hemma ofta uppstår oväntat. I ett samtal. I ett skratt. I ett bråk som följer ett mönster man känner igen. Plötsligt märker man att man inte behöver översätta sig själv.
Uppväxt ger erfarenheter. Heimat ger tolkningsramar.
Söder om stan
Det var när tankarna vandrade till Söderort som något klickade. När jag är där, eller umgås med folk därifrån, ligger språket rätt i munnen. Tempot i samtalen känns naturligt. De små nyanserna i dialekten, spåren av ekenslangen, frånvaron av den tråkiga uppländskan.
Söderort var och är fullt av motsägelser. Slitningar mellan gammalt och nytt, mellan arbetarklass och akademisk medelklass, mellan det lokala och det tillfälliga. Men under ytan finns något sammanhållande. Ett sätt att vara människa som går att känna igen även när åsikterna skiljer sig åt. Tonfallet i ett samtal kan säga mer än innehållet.
Kanske handlar det om att vi bar på samma historia utan att veta om det. Många av oss i Söderort hade mor- och farföräldrar som kommit från landsbygden, uppryckta ur sammanhang deras förfäder levt i i århundraden. Tre generationer är inte djupa rötter i jorden. Men det räckte för att skapa något annat. Ett Heimat som inte satt i marken utan i människorna. I det gemensamma arvet av uppbrott.
Vi visste inte detta då, så klart. Vi var bara ungar som sparkade boll och hängde i trappuppgångar. Men något kände vi nog ändå.
Min relation till platsen var också bokstavlig. Släkten fanns där. Historien löpte inte rakt, men den löpte bakåt. Ungefär när Berlinmuren föll tog morfar med mig till Gullmarsplan på min första match med de grönvita söderbröderna. Det var inget högtidligt över det. Det var bara något man gjorde. Hos pappa hängde Hammarbyhalsdukar på väggen, en självklar inramning i ett hem där inte mycket annat var självklart.
I Söderort blev Heimat en erfarenhet. Den fanns i hur människor pratade på läktaren, i trappuppgångar, på fik. I hur konflikter blossade upp och dog ut igen utan att blåsas upp till principfrågor. Man visste när man hade sagt sitt.
Söderort var platsen där världen började kännas begriplig.
Betongen och den rotlösa människan
Det sena folkhemmets löfte var rörlighet. Att människor inte längre skulle vara bundna till plats, klass eller tradition. Att man skulle kunna flytta dit jobben fanns. På pappret var det rationellt. I praktiken innebar det att hem reducerades till bostad, och bostad till funktion.
Jag har följt mina egna släktlinjer tillbaka till 1600-talet. Det som slår mig är stillheten. Generation efter generation levde och dog inom samma landskap. I Tornedalen, i Södermanland, i Västergötland. Människor gifte sig med grannar, begravdes på samma kyrkogård som sina förfäder, och kände marken under fötterna som något givet. Så hade det varit i århundraden. Sedan, på bara några decennier kring sekelskiftet 1900, bröts mönstret. Mina släktingar drogs mot Stockholm från tre olika håll och sammanstrålade i Söderort och på Södermalm. Där träffades de. Där blev jag till slut möjlig.
Det är lätt att förbise hur enorm denna brytpunkt var. Trehundra år av kontinuitet ersattes av ständig rörelse på mindre än en generation. Vad som tidigare hade varit undantag – att lämna sin hembygd – blev norm. Och med den normen försvann något som hade tagits för givet så länge att det knappt hade behövt ett namn.
Problemet var tidsdjupets frånvaro. De nya områdena byggdes snabbt och samtidigt. Människor flyttade in utan gemensam historia och ofta utan avsikt att stanna längre än nödvändigt. Det fanns inget före och inget efter, bara ett nu. Ett ständigt provisorium som med tiden började utge sig för att vara permanent.
I sådana miljöer blir relationer tunna. Tillfälliga. Man lär känna människor väl, men sällan länge. Det finns alltid en underförstådd beredskap att bryta upp. När det sker tillräckligt ofta börjar det sätta sig i hur människor ser på sig själva. Identitet blir något man formulerar snarare än växer in i. Tillhörighet blir en åsikt snarare än en erfarenhet.
Det är här den moderna rotlösheten tar form. Som en lågintensiv rastlöshet. En känsla av att alltid stå lite vid sidan av, även när man är mitt i livet. När människor saknar Heimat söker de ofta ersättningar: starka symboler, abstrakta identiteter, politiska hållningar som lovar gemenskap utan att kräva närvaro. I värsta fall aggression, eftersom aggression åtminstone känns.
Den här rotlösheten och svårvunna gemenskapen handlar inte om invandring i snäv mening, även om den förstärker problemet. Det handlar om ett samhälle som under lång tid systematiskt har brutit banden mellan plats och människa. Där rötter betraktats som begränsningar snarare än förutsättningar. Där den som stannar misstänkliggörs, och den som bryter upp belönas. Resultatet blir ett samhälle fullt av individer som bor någonstans men hör hemma ingenstans.
Mot den bakgrunden framstår Heimat som motstånd. Mot idén att allt mänskligt kan göras flyttbart utan kostnad.
Platsen i mitt hjärta
Söderstadion var inte bara en arena. Det var en återkommande rörelse i livet. Ett sätt att mäta tid. Årstiderna följde matcherna snarare än kalendern. Vissa ansikten dök alltid upp på samma plats. Samma röster, samma sånger, samma frustration och samma korta ögonblick av eufori när allt stämde. Det var ritual, identitet och mening; inte ett simpelt sportevenemang.
Jag förstod inte det då. När jag kom dit första gången med morfar var det bara något som hände. En resa, en biljett, en läktare. Hos pappa hängde halsdukarna utan att någon förklarade varför. De var bara där. Det var först långt senare som det gick upp för mig hur mycket detta hade format mitt sätt att vara i världen.
Det handlade om att stå tätt tillsammans med människor man inte kände, men ändå delade något med. Att sjunga samma rader, i samma tempo, oavsett om man haft en bra eller dålig vecka. Att frysa, bli blöt, bli besviken, och ändå komma tillbaka. På Söderstadion lärde man sig uthållighet, lojalitet och ett slags lågmält trots mot omständigheterna.
När jag i bilen långt senare hör Magnus Carlsson sjunga om “platsen i mitt hjärta” dras något åt inombords. Raderna är enkla, nästan självklara, och just därför träffar de rätt: Här har vi kämpat tillsammans, känt att vi hör ihop, vart jag än är, mitt hjärta har jag kvar söder om stan. Igenkänning snarare än nostalgi. Det är som att mitt Heimat drabbar mig.
Söderstadion var en plats där man växte upp tillsammans med andra, även när man inte visste om det. Där man lärde sig hur gemenskap ser ut när den uppstår genom upprepning och närvaro. Att stå där år efter år gjorde något med ens måttstockar. Vad som är värt att hålla fast vid. Vad som är värt att komma tillbaka till.
“Jag längtar alltid hem till Gullmarsplan” handlar om riktning. En inre kompass som fortsätter peka söderut, oavsett vart vägarna bär.
Att lämna utan att förstå vad man lämnar
När jag flyttade 2005 var det av praktiska skäl. Jag flyttade till Västerort. Det var fortfarande Stockholm på kartan, men det var inte mitt Stockholm. Det kändes fel på ett sätt som jag då inte lade någon större vikt vid. Jag skämtade om det, också för mig själv. Som unga ofta gör när något skaver men ännu inte har fått ett språk.
Två år senare flyttade jag utomlands. Även det var odramatiskt. Livet gick vidare. Nya sammanhang, nya rutiner, nya språk. Det fanns inget stort avsked. Jag var ung och framåtriktad. Det var så man gjorde.
Det var först långt senare som insikten kom. Långsamt, som ett klarnande. Jag hade lämnat mer än en plats att bo på. Jag hade lämnat ett sammanhang som hade format mig på ett sätt jag inte fullt ut hade förstått. Ett socialt modersmål som inte automatiskt följde med när jag bytte miljö.
När jag senare återvände till Sverige hamnade jag i Skaraborg. Det är vackert här. Landskapet är öppet, människorna vänliga, tempot mänskligt. På många sätt är det ett gott liv. Men det är inte Heimat. Platsen har värde, men Heimat uppstår inte genom beslut eller uppskattning. Det är inget man väljer. Det är något man upptäcker, ofta först när det redan ligger bakom en.
Det märks i små saker. I samtal där man plötsligt hör sig själv förklara sådant som tidigare var självklart. I reaktioner som kräver eftertanke istället för instinkt. I känslan av att vara hemma, men inte helt förstådd.
Att lämna Söderort var varken ett misstag eller något neutralt. Jag lämnade ett sätt att vara i världen. Att det tog tid att förstå det säger kanske mer om mig än om platsen. Heimat gör sig sällan påmind när man befinner sig mitt i det. Det är först på avstånd som konturerna träder fram.
Ett hem man bär med sig
Heimat är inte alltid något man kan återvända till. Ibland finns platsen kvar men har förändrats så mycket att igenkännandet skaver. Ibland är det man själv som förändrats. Det som en gång kändes självklart låter sig inte längre upplevas på samma sätt.
Ändå upphör inte Heimat att verka. Den fortsätter forma hur man ser på världen, hur man reagerar, vad man uppfattar som rimligt. Den lever vidare i kroppen, i språket, i de små gesterna som sitter kvar även när sammanhanget är ett annat. Man märker det när man oväntat känner sig hemma i ett samtal, eller när en sång i bilen plötsligt öppnar något som legat tyst länge.
Jag bor inte längre söder om stan. Jag lever ett annat liv nu, i ett annat landskap. Men vissa riktningar sitter kvar. Vissa platser fortsätter fungera som inre orienteringspunkter. De gjorde mig till den jag är.
Kanske är det så Heimat fungerar till slut. Ett tyst sällskap genom livet. Något man bär med sig, även när vägarna leder någon annanstans.
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare