Myten om Sveriges neutralitet
En svensk nationalist kan argumentera för alliansfrihet. Men då bör han inte låtsas att neutraliteten är Sveriges historiska naturtillstånd.
Veckobrev #18-2026 (läs tidigare veckobrev här)
En svensk nationalist kan argumentera för alliansfrihet. Men då bör han inte låtsas att neutraliteten är Sveriges historiska naturtillstånd.
Sverige är medlem i NATO. Därmed är en lång epok i svensk säkerhetspolitik slut, åtminstone på papperet. För vissa var medlemskapet ett uppvaknande efter årtionden av självbedrägeri. För andra var det ett svek mot något djupt svenskt.
Det senare argumentet hörs inte bara från vänsterpacifister och gamla socialdemokrater. Det dyker också upp i nationella och nationalistiska kretsar: Sverige borde vara neutralt. Sverige ska stå utanför stormakternas projekt. Sverige ska inte låta sig dras in i Washingtons, Bryssels eller någon annans spel.
Det argumentet går att föra. Nationalister har goda skäl att kritisera överstatlighet, främmande militär närvaro och det handlingsutrymme små stater tappar när de binder sig till större maktblock. Den kritiken ska tas på allvar. Jag är själv inte glad över att vi nu är en del av NATO, och jag har inget förtroende för USA:s påstådda omsorg om Europa.
Men den som hävdar att neutraliteten är Sveriges egen tradition säger något annat. Han lutar sig mot en modern myt med socialdemokratisk prägel, och den myten gör historien sämre att tänka med.
Neutraliteten är yngre än riket
Sverige har inte varit i krig sedan 1814. Den erfarenheten har format den moderna svenska självbilden. Men två hundra år av fred är inte detsamma som tusen år av neutralitet.
Den säkerhetspolitiska linje som senare blev svensk neutralitets- och alliansfrihetspolitik brukar knytas till Karl XIV Johan och åren kring 1812. Regeringen uttryckte det själv i utrikesdeklarationen efter NATO-inträdet 2024: Karl XIV Johan lade grunden för den politik som sedan präglade Sveriges moderna historia.
Det viktiga ordet är moderna.
Före detta var Sverige ingen neutral åskådare till Europas konflikter. Sverige var en krigförande stat, en stormakt, en aktör med egna intressen, egna arméer och egna anspråk. Gustav II Adolf gick in i trettioåriga kriget. Karl X Gustav marscherade över Bält. Karl XII förde krig mot Danmark, Sachsen-Polen och Ryssland. Den svenska stat som många nationalister romantiserar byggde inte sin position genom att förklara sig ointresserad av Europas maktspel.
Vi kan se stormaktstiden som ära, hybris, tragedi eller en nödvändig historisk fas. Men ingen kan göra den neutral.
Det äldre Sverige var inte pacifistiskt, alliansskyggt eller främmande för militär makt bortom det egna territoriet. Krig, beskattning, militär organisation och geopolitisk ambition formade den svenska staten.
När någon säger att svensk nationalism kräver neutralitet eller alliansfrihet bör han förklara vad han gör med Gustav II Adolf och andra regenter som format både vår bild av Sverige och dagens gränser.
Efter nederlaget kom doktrinen
Neutralitetspolitiken växte inte fram ur ett evigt svenskt väsen. Den växte fram ur en historisk omständighet: Sverige hade förlorat Finland, tappat sin stormaktsroll och behövde överleva i en europeisk ordning där större makter avgjorde kontinentens öde.
