Veckobrev #36-2026 (läs tidigare veckobrev här)
Varför hyllar nationalister Moskva och Teheran?
Delar av den nationella rörelsen har tagit över vänsterns postkoloniala världsbild. Europa är förövaren, och varje fiende till väst blir en bundsförvant. Jag har stått mitt i den utvecklingen, bland människor jag sett upp till och arbetat med.
Denna vecka skriver jag personligt om hur antiimperialism blir antieuropeism och om vad som hände när mitt eget teoribygge mötte verkligheten. Till sist förklarar jag varför vi inte har någon anledning att skämmas över Europa.
Texten är omkring 2 300 ord. Trevlig läsning!
Materialet på kansliet
När jag 2002 började engagera mig i Nationaldemokraterna låg det kampanjmaterial om Tibet på partikansliet i Stockholm. Det var från året innan, när Peking tilldelades sommar-OS och partiet protesterade i solidaritet med tibetanerna. Jag var inte med på den demonstrationen. Jag såg affischerna och fick höra de äldre berätta.
Ingen förklarade varför ett svenskt nationalistiskt parti brydde sig om Tibet. Det behövdes inte. Varje folk har rätt till sitt land, tibetanerna hade förlorat sitt, och därför stod vi på deras sida.
Våren 2003 stod jag själv på gatan mot Irakkriget. Samma princip, en annan stormakt.
Tanken var enkel. Den hade en styrka som jag förstod först långt senare, nämligen att den var symmetrisk. Den frågade aldrig vem som var fiende till vår fiende. Den frågade vilket folk som förlorade sitt land och till vem.
En sköld och en utopi
Jag ska vara ärlig om varför etnopluralismen lockade mig. Den löste ett personligt problem.
Jag mötte svenskfientlighet i det mångkulturella samhället och ville att mitt folk skulle överleva. Samtidigt kunde jag inte identifiera mig med rasismen, och rasist var det sista jag ville vara. Etnopluralismen gav mig en väg ut. Om varje folk har samma moraliska rätt till ett hemland och till självbestämmande kan ingen kalla mig rasist för att jag kräver den rätten för svenskarna.
Kritikerna såg saken annorlunda. Den franske filosofen Pierre-André Taguieff beskrev 1988 i La Force du préjugé hur rasismen flyttat från biologin till kulturen, och han kallade resultatet differentialistisk rasism. En sköld, alltså. Jag trodde på det jag sa, och det gjorde de flesta jag kände. Men jag kan inte låtsas att det var en slump att den tanke jag fastnade för också skyddade mig mot det ord jag fruktade mest.
Det verkliga problemet låg på ett annat plan. Etnopluralismen var en moralfilosofi, och som politisk analys var den fattig. Den sa vad som borde vara men ingenting om vem som skulle se till att det blev så. Om maktkamp och geopolitik hade den inget att säga.
Tibet visar det. Alla höll med om att tibetanerna hade rätt till sitt land. Tjugofem år efter att affischerna låg på kansliet står Tibet fortfarande under Peking. Principen var riktig och helt maktlös.
I dag ser jag etnopluralismen som en utopi. I en perfekt värld vore det så, och man kan bära den som vision. Men världen fungerar inte efter önskemål. Sverige måste sätta Sverige först och Europa måste sätta Europa först. Vi bör göra det utan att skada eller missgynna andra folk, och för det mesta går det. När konflikten ändå står mellan oss och dem väljer man oss. Det är det mest naturliga av allt.
Resten av texten handlar om var jag själv letade och var andra hamnade. Jag skriver om mina år som ordförande för Europa Terra Nostra och om vad som hände med tredje positionen när Ryssland invaderade Ukraina, och varför vi inte har någon anledning att skämmas över Europa.
Veckobrevets analyser är till för betalande prenumeranter. Det är ni som gör det möjligt för mig att skriva texter som den här.
