När även tragedin blir partipolitik

Om Minnesota, Weimar och frågan om huruvida ett samhälle kan läka när det blivit så polariserat som vårt.

Veckobrev #2-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Jag tror ingen har missat dödsskjutningen av Renee Nicole Good och den storm av reaktioner som följde. Jag har hittills valt att inte uttala mig om den. Dels därför att jag lärt mig att vänta tills fler fakta finns på bordet, dels därför att jag försöker undvika att låta varje nyhet dra mig in i samma automatiska reaktionsmönster som präglar nästan all offentlig debatt i dag.

Det är också utgångspunkten för min artikelserie Bortom reaktionen. Den handlar om att försöka förstå skeenden i ett större sammanhang, snarare än att bara ta ställning i varje enskild händelse.

För dig som inte nöjer dig med ett snabbt “för” eller “emot”, och som inte vill ha ännu ett inlägg som bara bekräftar din världsbild eller provocerar dig, har jag denna vecka skrivit en längre essä. Den är omkring 3800 ord och jag hoppas att du tar dig tid att läsa den långsamt och tänka tillsammans med mig.

En död kvinna och två verkligheter

Den 7 januari sköts Renee Nicole Good, 37 år, ihjäl av en ICE agent i södra Minneapolis.

Hon var amerikansk medborgare. Poet. Mamma till tre barn. Nyinflyttad till staden. Den morgonen hade hon just lämnat sin yngste son på skolan när hon och hennes partner stannade sin bil nära en massiv federal razzia mot illegala invandrare som pågick i området.

Vad som hände sedan på några sekunder fångades delvis på video och utreds nu av FBI och delstatliga myndigheter.

Tre federala agenter omringade hennes stillastående SUV. En gick fram till dörren och försökte öppna den. Bilen började röra sig framåt. En annan agent, som stod framför fordonet, backade och avlossade minst två skott på mycket nära håll in i bilen.

Renee Good fördes till sjukhus. Hon dog av sina skador.

Det är där fakta slutar och berättelserna börjar.

Den federala regeringen, ICE och Trumpadministrationen säger att hon använde bilen som vapen. Att agenten sköt i självförsvar. Att hon bar ansvar för sin egen död. Chefen för Homeland Security kallade hennes agerande ”inhemsk terrorism”.

Familjen, stadens ledning i Minneapolis och Minnesotas guvernör säger något helt annat. Att hon inte var föremål för något gripande. Att hon agerade som juridisk observatör och granne. Att skjutningen var vårdslös. Att det var ett onödigt dödligt våld mot en civil person.

Två helt olika verkligheter.

Men det som slog mig när jag läste om Renee Good var något annat än vem som juridiskt sett hade rätt.

Jag såg en människa vars liv redan bar tydliga spår av sönderfall. En kvinna som flyttat, bytt relationer, kämpat med tillvaron. En mamma som just lämnat sitt barn i skolan och som några minuter senare var död.

Och när jag såg hur internet reagerade, kändes det som om hon dog en gång till.

På högerkanten hånades hon.
Man pekade på hennes agerande, hennes omdöme, hennes livsval och sa i praktiken: hon fick vad hon förtjänade.

På vänsterkanten gjordes hon till helgon.
En symbol för statens ondska.
Ett offer för fascismens återkomst.

I båda fallen försvann människan.

Ingen av sidorna talade om en trasig kvinna som just hade dött.
De talade om vad hon betydde för deras krig.

Det är där något i vårt samhälle har gått sönder.

När även döden inte längre kan vara en tragedi, utan bara ännu ett vapen i ett politiskt skyttegravskrig.

När empati blir förräderi

Minnesotafallet är inte en isolerad händelse. Det är inte ens en ny sorts händelse. Det är ett symptom.

När vi läser om Renee Nicole Good ser vi något tydligt: två grupper människor som omedelbart tolkar samma video, samma händelse, som varandras motsatser. För den ena sidan är det en kvinna som sköts ihjäl mitt i en federal insats. För den andra är det en federal polis som skjuter i självförsvar när hans liv hotas. Båda sidor hänvisar till samma få sekunder långa filmklipp, och båda hävdar att bara deras tolkning är sann.

Detta är polariseringspsykologi i sin renaste form. Båda sidor upplever sig vara i krig.

I ett sådant tillstånd händer tre saker samtidigt:

1. Krigets moral ersätter civil moral
När motståndaren inte längre bara är felaktig utan ond, blir alla medel legitima. Empati, ursprungligen en mänsklig reaktion på en annan människas lidande, blir i ett sådant klimat misstänkt. Att säga “hon var en mamma” uppfattas som att stödja fienden. Att säga “han sköt i självförsvar” uppfattas som att förneka lidande. Ingen vågar stanna vid människan för att inte bli anklagad för att gynna den egna fiendens sak.

2. Empati uppfattas som förräderi
I ett normalläge är empati ett sätt att bekräfta andra människors livsvärldar. I detta klimat blir det istället ett sätt att avslöja vilken sida du tillhör. Den som uttrycker medkänsla med Renee Good riskerar, i vissa internetkretsar, att kallas naiv, för mjuk, eller till och med medskyldig till det man opponerar sig emot. Motreaktionen är omedelbar: “Om du känner empati för henne, måste du vara emot lagen”, eller tvärtom.

3. Sociala medier förstärker detta
Sociala plattformar belönar polarisering. Inlägg som väcker starka känslor sprids snabbare. Klara, kantiga positioner får likes och delningar. Moderata röster drunknar i algoritmernas jakt på “engagemang”. Vad som var ett komplext och tragiskt liv blir en mem, en egenvärdes-symbol för kampanjer, hashtags, protester och kulturrörelser.

Detta förklarar varför samma klipp kan ses som ett bevis på statlig brutalitet och samtidigt som en rättfärdig reaktion i självförsvar; varför samma händelse blir både demonstration, hatvideo, bevismaterial och slagträ. Det förklarar varför människor skriker åt varandra i kommentarstrådar och på live-videor, snarare än att diskutera fakta eller sorg.

Minnesotafallet är normaliseringen av ett psykologiskt krigstillstånd där empati inte längre är en mänsklig reflex utan ett politiskt ställningstagande.

Och det är detta vi måste förstå om vi ska kunna fråga oss om ett samhälle överhuvudtaget kan läka.

Från politik till skyttegravar

Det finns en avgörande skillnad mellan ett samhälle där människor är oense och ett samhälle där människor inte längre erkänner varandras legitimitet.

I ett normalt politiskt system tror båda sidor, hur arga de än är, att den andra sidan ändå har rätt att existera. Man kan förakta motståndarens idéer, men man accepterar att de är en del av vårt folk, att de är en del av samma gemenskap, att de i grunden hör hemma här.

När den tröskeln passeras händer något farligt. Motståndaren blir inte längre någon som har fel. Han blir illegitim. Hans åsikter blir inte bara skadliga, utan otillåtna. Hans närvaro blir ett problem som måste lösas.

Det är där politik övergår till något annat.

Det är precis här USA befinner sig just nu. För den ena sidan är ICE inte längre en statlig myndighet. Det är en ockupationsstyrka. För den andra sidan är människor som Renee Good inte längre civila. De är fiender till staten. Terrorister. Sabotörer.

När båda dessa tankar samexisterar i samma land har man i praktiken redan lämnat den gemensamma verkligheten.

Institutioner som domstolar, polis, federala myndigheter och medier fungerar bara så länge de uppfattas som något som tillhör alla. När de istället upplevs som verktyg för ett läger mot det andra förlorar de sin moraliska auktoritet.

Den ena sidan ser ICE som politiserat våld.
Den andra ser protesterna mot ICE som uppror.

Ingen litar längre på att systemet är neutralt. Alla tolkar varje beslut som en attack.

Och när det händer börjar lagen själv att uppfattas som våld.

Att bli arresterad ses inte som rättskipning, utan som förföljelse.
Att bli utvisad ses inte som myndighetsutövning, utan som etnisk rensning.
Att bli skjuten ses inte som ett tragiskt utfall av en farlig situation, utan som ett politiskt mord eller en rättmätig avrättning.

När juridik upplevs som krig, då svarar människor med krigets logik.

Det är därför människor nu är beredda att riskera sina liv för att blockera federala razzior.
Och det är därför andra applåderar när någon skjuts.

Detta är inte längre vanlig politisk konflikt.
Det är ett samhälle där två grupper ser varandra som existentiella hot.

När den punkten nås behöver ingen längre börja skjuta för att landet ska vara på väg mot inbördeskrig. Det räcker att alla redan tänker som om kriget har börjat.

Weimarrepubliken som varning

För att förstå vart ett samhälle kan ta vägen när det här tillståndet får fortgå behöver man inte gå långt bak i historien. Det räcker att titta på Tyskland mellan världskrigen.

Weimarrepubliken var, på pappret, ett av Europas mest moderna och liberala samhällen. Rösträtt. Konstitution. Fri press. Sexuell frigörelse. Berlin var ett kulturellt centrum för avantgarde, könsöverskridande uttryck, politisk satir och radikal konst. Gamla normer revs ner i snabb takt. Allt som hade hållit det gamla Tyskland samman ifrågasattes samtidigt.

För många upplevdes det som befrielse.
För andra som ett fullständigt moraliskt sammanbrott.

Samtidigt var gatorna politiserade. Kommunistiska miliser, högernationalistiska förband och olika paramilitära grupper drabbade samman. Mord, upplopp och politiskt våld blev en del av vardagen. Regeringar föll på löpande band. Inflationen hade förstört människors besparingar. Ingen litade längre på någon.

Det var ett samhälle där alla upplevde sig hotade.

Kommunisterna såg kapitalismen och staten som illegitima.
Konservativa och nationalister såg republiken som ett dekadent experiment som förstörde nationen.
Liberalerna försökte hålla ihop systemet men tappade all trovärdighet.

Nationalsocialisterna uppstod inte ur tomma intet. De uppstod ur kaoset. Ur rädslan. Ur upplevelsen att samhället höll på att lösas upp och att ingen längre hade kontroll.

Men de var inte bara en reaktion. De var också ett löfte.