När man slutar försöka rädda världen
En personlig reflektion om utopier, ansvar och varför mognad ofta misstolkas som uppgivenhet.
Veckobrev #47-2025 (läs tidigare veckobrev här)
Det finns en insikt som ofta kommer smygande med åren. Den gör sällan väsen av sig. Den saknar slagord, saknar fanfarer, och den går inte att dela i ett entusiastiskt inlägg på sociala medier. Ändå förändrar den allt.
Insikten är denna: världen går inte att rädda.
Inte därför att den är ond, utan därför att den är komplex. Inte därför att människor är hopplösa, utan därför att de är människor.
Jag tror att många av oss bär på minnet av en tid då världen kändes som ett projekt. Något som i grunden gick att ordna upp, om bara rätt idéer fick genomslag. Om bara okunskap kunde ersättas med kunskap, orättvisa med rättvisa, fel strukturer med rätt strukturer. Det fanns en underliggande föreställning om att problemen egentligen var tekniska eller moraliska till sin natur, och därmed lösbara.
Det var inte en ond tanke. Tvärtom. Den föddes ofta ur ett genuint patos. Ur viljan att göra gott. Ur frustrationen över lidande, orättvisor och upplevd meningslöshet.
När utopin möter verkligheten
Men med tiden börjar något skava.
Man ser hur varje lösning skapar nya problem. Hur reformer får oväntade konsekvenser. Hur människor inte beter sig enligt teorin, hur de inte låter sig formas av argument, statistik eller goda intentioner. Hur makt, rädsla, lojalitet, identitet och arv gång på gång visar sig väga tyngre än rationella modeller.
Det är här många tappar fotfästet.
Vissa blir bittra. Andra klamrar sig ännu hårdare fast vid utopin och kräver mer kraft, mer kontroll, mer disciplin uppifrån. Några vänder ilskan inåt. Andra utåt.
Men det finns också en annan väg.
Att erkänna att världen inte är ett problem som väntar på sin slutgiltiga lösning. Att historien inte är en linjär resa mot ett tillstånd av permanent harmoni. Att människan inte är en tom behållare som kan fyllas med rätt värderingar och därefter fungera friktionsfritt.
Detta erkännande kan kännas som ett nederlag. Men jag har allt mer kommit att se det som motsatsen.
