När nationalister tar fel sida

Från svensk tandvård till ryska blodspengar – varför är det så svårt att faktiskt stå på vårt eget folks sida?

Veckobrev #39-2025 (läs tidigare veckobrev här)

Ett av de största problemen med svenskar de senaste decennierna har varit vår ovilja att ta vår egen sida. Vi har snarare ansträngt oss för att ge andra fördelar framför våra egna. Titta bara på exemplet med tandvården: illegala invandrare får den nästan gratis, medan svenskar tvingas skuldsätta sig för samma behandling.

Den idiotin verkar nu sakta försvinna. Kanske är det i sådana småsaker man först kan ana ett skifte: ett paradigmskifte där vi sätter oss själva först.

Men då återstår problemet med att formulera ett oss som håller i längden. Där är riksdagspartierna hopplöst långt borta. Oavsett om det handlar om Mohamssons blågula islam eller Sverigedemokraternas öppna svenskhet är det ytliga, byråkratiska konstruktioner. Och skulle de lyckas, så skulle de falla samman vid första krisen. Det är lätt att enas i tider av välstånd, men när prövningen kommer söker människor tillbaka till mer naturliga gemenskaper – och många av dem kommer att känna sig förfördelade.

Det märkliga är att just nationalister ofta haft svårt att ta sin egen sida. Eller snarare: de har haft svårt att lita på att det egna är tillräckligt starkt och livskraftigt. Istället blickar man ständigt utomlands för att hitta rörelser att kopiera eller maktblock att liera sig med, i hopp om att någon annan ska göra arbetet åt en.

Nyligen blev jag påmind om hur långt detta kan gå. Några tidigare europeiska samarbetspartners reste till Ryssland på inbjudan av den antivita, antieuropeiska krigshetsaren Alexander Dugin. Hans egna ord talar sitt tydliga språk: