När snuskfestivalen tog över staden

När jag var ung fanns Vattenfestivalen i Stockholm. Det var artister som uppträdde, handlare som slagit upp tält och sålde saker och så ett underligt badankerace genom Stockholms kanaler. På kvällen var det ett inofficiellt VM i fyrverkeri där olika länder och arbetslag visade upp sina mest imponerande himlamålningar.

Några gånger såg jag fyrverkerierna på plats inne i stan, men vi kunde faktiskt se dem ända från Skogås där jag växte upp - många familjer samlades på något av de berg som hade god utsikt från stan och långt därborta kunde man se spelet på himlen bakom Globens kuliss.

Festivalen drogs visserligen med en del problem, framförallt var det en hel del bråk på kvällarna där så väl invandrargäng som skinnhuvuden och normala överförfriskade människor hamnade i bråk med varandra. En del innerstadsbor klagade också på att det var för mycket folk i staden, för mycket oljud och man var inte helt nöjd med nivån av fylleri på kvällarna som ledde till offentlig urinering och en och annan spya i ett gathörn.

1999 blev sista året för Vattenfestivalen.

Det var svårt att få ekonomi i det hela, och Stockholms politiker var ointresserade av att låta festivalen fortsätta, trots att den var en internationell succé som drog många turister till staden. Som av en händelse hade en annan festival precis börjat etablera sig i staden.

År 1998 hölls Europride i Stockholm, under parollen "Unity Through Diversity" (Enighet genom mångfald). Den internationella bögfestivalen hade nu Stockholm som skådeplats, och enligt arrangörerna besökte 20 000 personer festivalen som avslutades med att den israeliska transvestiten Dana International sjöng sin vinnarlåt från Eurovision.

Efter detta kom arbetet med Stockholm Pride igång på allvar, och festivalen som bjudit på pedofilförespråkare som öppningstalare och ett antal skandaler där ledande figurer dömts för olika pedofila brott har sedan dess växt i omfattning. Partierna slåss om att få vara på plats, även om den tidigare statsministern Göran Persson vägrade delta 2006, och även i år uppmanat sin efterföljare Stefan Löfven att inte jönsa med, eftersom man "då blir utnyttjad".

Huvudsponsorer för Stockholm Pride är Stockholm stad och Kulturhuset Stadsteatern, alltså skattepengar. För nu finns det resurser att ösa över en "festival" i staden.

Den gamla Vattenfestivalen lät man dö ut, då resurserna inte fanns — istället väljer man att satsa mångmiljonbelopp på snusk och perversiteter, där halvnakna freaks ska spela dildokubb, lära varandra om "anal fisting" (bildsök inte) och låta 13-åringar "ha kul ihop" med 29-åringar i "Pride Park ung". För svenskar som inte vill delta i sex- och snuskaktivism finns däremot ingen festival kvar. Politikerna valde att prioritera Pride framför Vattenfestivalen.

Många av mina vänner lämnar stan under Pride. Det går helt enkelt inte att vara kvar. Jag förstår dem. Kanske är det dock dags att agera på annat sätt. I år demonstrerade Nordisk Ungdom återigen mot snuskparaden. Även aktivister från Nordiska Motståndsrörelsen skulle ha någon form av protest, men stoppades av polisen. Alla som går ut och visar sitt missnöje mot snusket är värda en eloge, det är verkligen inte att välja den lätta vägen. Vi står mot en välfinansierad fiende uppbackat av det gamla mediala, kulturella och politiska etablissemanget.

Men de nya vindarna blåser allt starkare, och även om vi än så länge bara kan bjuda på en bris i närheten av snusktåget så är jag säker på att det bygger upp till en storm. Det måste det. Inte minst för våra barns skull.