Vi måste vara mycket mer tydliga med hur framtiden troligen ser ut.
Att Europa kommer att genomlida ett etniskt kodat inbördeskrig, en statsfinansiell kollaps och en epidemi av konkurser hos de större zombie bolag som hålls under armarna av staten och låga räntor. Detta i närtid (5-10 år).
I det läget, är den demografiska kollapsen en rimlig reaktion och vad befolkningen normalt gör, för att planera inför en allt osäkrare framtid med färre ekonomiska möjligheter.
Det är med denna förståelse av framförallt statsfinansiell kollaps som vi måste förstå den demografiska krisen. Invandringen har i stort varit en strategi för att å ena sidan undvika kollapsen, å andra sidan subventionera storbolagen med 3 världens löner, men här i väst. Det ta var politikens syfte, det har visat sig vara katastrofalt och nu är vi här.
Men vad gör vi, när krisen och kriget och statsbankrutteb kommer?
De somaliska 7 barns familjerna i rinkeby? Vad de gör i det läget är flyttar, svälter eller på annat sätt går under. De har inte tillgång till ett sommarställe och även om de hade det, saknar de en kultur av att sätta potatis, morötter, ärtor och en göda en gris. Vilket är vad svenskar kommer behöva göra under en period.
Där, i stugan, där kan nog barnen födas och växa upp till nästa generation.
Tack för ett intressant inlägg. Jag delar din analys av invandringens roll som systemstöd för både statsfinanser och storbolag. Och visst närmar vi oss någon form av kris – men jag tror inte på Mad Max-scenariot. Inte än.
Jag tror inte att Europa om 5–10 år kommer präglas av kollaps i form av svält, öppet inbördeskrig och total systemkrasch. Det kan hända – men det är inte det mest sannolika. Mer troligt är att vi får en fortsatt långsam nedgång: lägre tillväxt, svagare stat, fler zoner utanför våldsmonopolets kontroll, men också ständiga försök från makten att “mjuklanda” detta. Kriser kommer pareras med stimulanser, distraktioner och narrativ. Allt för att undvika öppen revolt – och det brukar fungera, åtminstone tillräckligt länge.
Vi har redan facit i Sydeuropa efter finanskrisen: arbetslöshet på 25%, en förlorad generation, människor som tvingats tillbaka till jordbruk – men inga revolutioner. Inga öppna inbördeskrig. Inget Mad Max. Bara stilla förfall, och ett folk som anpassar sig. Även i Libanon – ett land med hyperinflation, politiskt sönderfall och brist på grundläggande varor – är samhället märkligt uthålligt.
Det är just den uthålligheten som gör det här så farligt: vi vänjer oss.
Därför tror jag inte att man ska hoppas på “kollapsen” som en slags befrielse eller vändpunkt. Det är lätt att börja längta efter den, ungefär som vissa religiösa väntar på Messias – ett enda avgörande ögonblick som sveper bort det gamla och låter oss börja om. Men i verkligheten är det sällan så. De flesta imperier ruttnar långsamt. Och medan det sker måste vi orka bygga.
Det här är också det jag skriver om på min engelska publikation Beyond Collapse – där jag försöker gå bortom väntan på katastrofen och istället fokusera på vad vi faktiskt kan och bör göra nu.
Nja, Libanon är mer eller mindre exakt vad jag beskrev. Ett samhälle där staten är bankrutt och samhället förlitar sig på etniskt organiserade privata miliser, där valutan är i princip värdelös efter att penningpressen gå varm, där inbördeskrig är en ständig möjlighet och där du inte bör befinna dig i "fel" område. Där större delen av befolkningen lever av små odlingslotter i förstäder och landsbygd och där krig med omgivande stormakter en realitet. Där migration till Frankrike, Amerika och Ryssland är en ständigt pågående demografisk utarming av den ursprungliga, kristna, befolkningen.
Så Libanon är en väldigt tydlig vision av framtiden, förutom att vi pratar om ett Libanon från Beirut till Edinburgh.
I princip, talar vi om ett sönderfall av större strukturer vilka ersätts av en hyperlokalism.
Finansiellt, ja. Även om de svenska statsfinanserna är hyfsade är de sammantagna offentliga finanserna i rätt dåligt skick. Men framförallt är Europas statsfinanser sammantaget urusla. I ett decenium nu, är det ingen som lånar ut pengar till Europeiska stater, utan ECB köper statsskulder för att hålla staterna under armarna. Vilket är ett direkt brott mot de avtal som reglerar ECB. Så hela Euro zonen är redan på gång med att bryta mot sina egna avtal för att hålla ihop statsfinanserna, främst då hos Italien och Frankrike, som bägge är på gränsen till bankrutt. Samma gäller UK vars finanser är desperata. Bank of England gör enorma skulder som parliamentet kommer behöva driva in. När Ukrainas förslut måste realiseras och ukrainska statspapper blir värdelösa är den finansiella katastrofen här. Vilket är det huvudsakliga skälet till varför kriget fortsätter. Europa har inte råd att realisera förlusten. Så det är inte 10 år bort, det är i närtid.
Så från det, kan vi se hur Europa som ekonomisk zon säckar ihop en 5-10% på ett år, och sen fortsätter krympa några år framåt. Vilket innebär att den europeiska välfärden måste dras åt, att större bolag går i konkurs etc. I sverige hade vi något liknande -91, men nu något mer smärtsamt och framförallt över en mycket större ekonomi. Vilket kan trigga igång etniska konflikter från sin nuvarande lågintensiva nivå till en något mer intensiv nivå. Fortfarande inte fullskaligt krig, men politiskt oroligt.
Intressant. Jag håller inte din tes för omöjligt, men jag tror det blir mer grodkokning och utdraget. Men en ordentlig smäll vore att föredra, men då gäller det att man förberett sig någorlunda.
Förfall sker i stadier, med långsamma utsträckta perioder, trappsteg ner till en ny, lägre nivå som är relativt stabil, sen nytt trappsteg.
Så egentligen kan du se ett kliv ner -91, nästa kliv ner -08 och nu ca -26 -27, nästa kliv ner.
Så någon form av finansiell kris, som en följd av attt krisen-08 aldrig egentligen löstes utan plåstrades över med fiffel.. dvs slut på detta fiffel och en realisering av förluster. Vilket innebär att flera europeiska statet gör statsbankrutt, likt sydostasien på -98. Antagligen inte Sverige, men alla våra marknader, så vi får en industrikris. Så tänk att Grekland som ekonomisk zon breder ut sig till Spanien, Italien, Frankrike och UK.
Varpå de sociala spänningarna i dessa länder exploderar tills Frankrike gör en revolution och försöker lösa sin situation med nationalsocialism.
Går det inte att både prata om kvantitet och kvalitet i barnafödande? Är det så att det ena utesluter det andra?
Vi måste vara mycket mer tydliga med hur framtiden troligen ser ut.
Att Europa kommer att genomlida ett etniskt kodat inbördeskrig, en statsfinansiell kollaps och en epidemi av konkurser hos de större zombie bolag som hålls under armarna av staten och låga räntor. Detta i närtid (5-10 år).
I det läget, är den demografiska kollapsen en rimlig reaktion och vad befolkningen normalt gör, för att planera inför en allt osäkrare framtid med färre ekonomiska möjligheter.
Det är med denna förståelse av framförallt statsfinansiell kollaps som vi måste förstå den demografiska krisen. Invandringen har i stort varit en strategi för att å ena sidan undvika kollapsen, å andra sidan subventionera storbolagen med 3 världens löner, men här i väst. Det ta var politikens syfte, det har visat sig vara katastrofalt och nu är vi här.
Men vad gör vi, när krisen och kriget och statsbankrutteb kommer?
De somaliska 7 barns familjerna i rinkeby? Vad de gör i det läget är flyttar, svälter eller på annat sätt går under. De har inte tillgång till ett sommarställe och även om de hade det, saknar de en kultur av att sätta potatis, morötter, ärtor och en göda en gris. Vilket är vad svenskar kommer behöva göra under en period.
Där, i stugan, där kan nog barnen födas och växa upp till nästa generation.
Tack för ett intressant inlägg. Jag delar din analys av invandringens roll som systemstöd för både statsfinanser och storbolag. Och visst närmar vi oss någon form av kris – men jag tror inte på Mad Max-scenariot. Inte än.
Jag tror inte att Europa om 5–10 år kommer präglas av kollaps i form av svält, öppet inbördeskrig och total systemkrasch. Det kan hända – men det är inte det mest sannolika. Mer troligt är att vi får en fortsatt långsam nedgång: lägre tillväxt, svagare stat, fler zoner utanför våldsmonopolets kontroll, men också ständiga försök från makten att “mjuklanda” detta. Kriser kommer pareras med stimulanser, distraktioner och narrativ. Allt för att undvika öppen revolt – och det brukar fungera, åtminstone tillräckligt länge.
Vi har redan facit i Sydeuropa efter finanskrisen: arbetslöshet på 25%, en förlorad generation, människor som tvingats tillbaka till jordbruk – men inga revolutioner. Inga öppna inbördeskrig. Inget Mad Max. Bara stilla förfall, och ett folk som anpassar sig. Även i Libanon – ett land med hyperinflation, politiskt sönderfall och brist på grundläggande varor – är samhället märkligt uthålligt.
Det är just den uthålligheten som gör det här så farligt: vi vänjer oss.
Därför tror jag inte att man ska hoppas på “kollapsen” som en slags befrielse eller vändpunkt. Det är lätt att börja längta efter den, ungefär som vissa religiösa väntar på Messias – ett enda avgörande ögonblick som sveper bort det gamla och låter oss börja om. Men i verkligheten är det sällan så. De flesta imperier ruttnar långsamt. Och medan det sker måste vi orka bygga.
Det här är också det jag skriver om på min engelska publikation Beyond Collapse – där jag försöker gå bortom väntan på katastrofen och istället fokusera på vad vi faktiskt kan och bör göra nu.
Tack igen för din kommentar.
Nja, Libanon är mer eller mindre exakt vad jag beskrev. Ett samhälle där staten är bankrutt och samhället förlitar sig på etniskt organiserade privata miliser, där valutan är i princip värdelös efter att penningpressen gå varm, där inbördeskrig är en ständig möjlighet och där du inte bör befinna dig i "fel" område. Där större delen av befolkningen lever av små odlingslotter i förstäder och landsbygd och där krig med omgivande stormakter en realitet. Där migration till Frankrike, Amerika och Ryssland är en ständigt pågående demografisk utarming av den ursprungliga, kristna, befolkningen.
Så Libanon är en väldigt tydlig vision av framtiden, förutom att vi pratar om ett Libanon från Beirut till Edinburgh.
I princip, talar vi om ett sönderfall av större strukturer vilka ersätts av en hyperlokalism.
Och du tror att Skandinavien är där om 5-10 år?
Finansiellt, ja. Även om de svenska statsfinanserna är hyfsade är de sammantagna offentliga finanserna i rätt dåligt skick. Men framförallt är Europas statsfinanser sammantaget urusla. I ett decenium nu, är det ingen som lånar ut pengar till Europeiska stater, utan ECB köper statsskulder för att hålla staterna under armarna. Vilket är ett direkt brott mot de avtal som reglerar ECB. Så hela Euro zonen är redan på gång med att bryta mot sina egna avtal för att hålla ihop statsfinanserna, främst då hos Italien och Frankrike, som bägge är på gränsen till bankrutt. Samma gäller UK vars finanser är desperata. Bank of England gör enorma skulder som parliamentet kommer behöva driva in. När Ukrainas förslut måste realiseras och ukrainska statspapper blir värdelösa är den finansiella katastrofen här. Vilket är det huvudsakliga skälet till varför kriget fortsätter. Europa har inte råd att realisera förlusten. Så det är inte 10 år bort, det är i närtid.
Så från det, kan vi se hur Europa som ekonomisk zon säckar ihop en 5-10% på ett år, och sen fortsätter krympa några år framåt. Vilket innebär att den europeiska välfärden måste dras åt, att större bolag går i konkurs etc. I sverige hade vi något liknande -91, men nu något mer smärtsamt och framförallt över en mycket större ekonomi. Vilket kan trigga igång etniska konflikter från sin nuvarande lågintensiva nivå till en något mer intensiv nivå. Fortfarande inte fullskaligt krig, men politiskt oroligt.
Intressant. Jag håller inte din tes för omöjligt, men jag tror det blir mer grodkokning och utdraget. Men en ordentlig smäll vore att föredra, men då gäller det att man förberett sig någorlunda.
Jag uppskattar verkligen din trevliga ton. Tack.
Förfall sker i stadier, med långsamma utsträckta perioder, trappsteg ner till en ny, lägre nivå som är relativt stabil, sen nytt trappsteg.
Så egentligen kan du se ett kliv ner -91, nästa kliv ner -08 och nu ca -26 -27, nästa kliv ner.
Så någon form av finansiell kris, som en följd av attt krisen-08 aldrig egentligen löstes utan plåstrades över med fiffel.. dvs slut på detta fiffel och en realisering av förluster. Vilket innebär att flera europeiska statet gör statsbankrutt, likt sydostasien på -98. Antagligen inte Sverige, men alla våra marknader, så vi får en industrikris. Så tänk att Grekland som ekonomisk zon breder ut sig till Spanien, Italien, Frankrike och UK.
Varpå de sociala spänningarna i dessa länder exploderar tills Frankrike gör en revolution och försöker lösa sin situation med nationalsocialism.