Nostalgins politiska potential

Det vi längtar efter är inte en tidpunkt utan ett tillstånd. Inte 1950, inte medeltiden, utan något evigt som bara skymts, aldrig försvunnit.

Nostalgi. Ordet uttalas som en diagnos. Den som längtar bakåt anses fly verkligheten, vägra acceptera förändringen, drömma om en tid som aldrig fanns.

Men tänk om det är tvärtom. Tänk om nostalgin inte är en svaghet utan en styrka. Tänk om den värk vi känner inför det förlorade är ett bevis på att vi faktiskt förlorat något verkligt, och att vi ännu minns vad ett gott liv är.

I denna text utforskar jag nostalgins politiska potential med hjälp av tänkare som Spengler, Sorel, Eliade och Evola. Jag skriver om varför Astrid Lindgrens filmatiseringar griper tag i oss så hårt, om symbolers och runors förmåga att överbrygga tiden, och om varför det vi längtar efter inte är en tidpunkt utan ett tillstånd. Ett tillstånd som inte är dött, bara glömt. Och det som kan glömmas kan också återupptäckas.

Texten är omkring 1500 ord. Trevlig läsning!

Det finns ett ord som våra motståndare använder som vapen mot många av oss: nostalgi. De uttalar det med samma tonfall som man reserverar för barnslighet eller sjukdom. Den nostalgiske flyr verkligheten, menar de. Han vägrar acceptera förändring. Han drömmer sig tillbaka till något som aldrig fanns.

Men tänk om de har fel.

Tänk om nostalgin inte är en flykt utan ett igenkännande. Tänk om den värk vi känner inför det förlorade inte handlar om sentimentalitet, utan om att vi faktiskt förlorat något verkligt.

När du ser en bild av en gata från din farfars ungdom och känner något, är det inte längtan efter svartvita fotografier. Det är inte önskan att leva utan antibiotika eller rinnande vatten. Det är något annat. Du känner igen en ordning, en rytm, ett sätt att vara människa tillsammans som vi en gång hade och nu saknar. Du ser ansikten som inte är riktade mot skärmar. Du ser en värld där saker hade vikt, där platser betydde något, där tiden inte bara var en resurs att optimera.

Detta igenkännande är inte en illusion. Det är tvärtom ett av de mest verkliga ting du kan erfara. Det är själen som minns vad huvudet har lärt sig att glömma.

Bullerbyn som inre verklighet

Jag tror det är därför Astrid Lindgrens filmatiseringar griper tag i oss så hårt. Bullerbyn, Madicken, Emil. Det är inte alltid de bästa historierna. Handlingen i sig är ofta enkel, ibland nästan banal. Men det spelar ingen roll. När kameran glider över ängar i morgondis, över röda stugor och stenmurar, över barn som springer barfota genom sommaren, då händer något i oss. Vi känner igen det. Inte nödvändigtvis som minne av vår egen barndom, för de flesta av oss växte inte upp så. Vi känner igen det som något vi borde ha haft. Något som var tänkt för oss.

Det Sverige som visas i de filmerna existerar knappt längre i verkligheten. Men det existerar i oss. Det är en inre bild som vägrar dö. Och det faktum att den vägrar dö, trots decennier av förändring och förfall, säger oss något om dess sanning. Lögner bleknar. Det som är verkligt består.

Framstegsmyten motbevisad

Våra motståndare fruktar nostalgin av en enkel anledning: den bevisar att deras framstegsmyt är falsk. Om allt ständigt blir bättre, varför känner vi då denna saknad? Om det nya alltid är överlägset det gamla, varför väcker då det gamla sådan resonans? Nostalgin är ett levande motbevis. Ett vittne som inte kan tystas.

Men nostalgin är mer än en kritik av nuet. Den är en kompass för framtiden.

Här måste vi tänka noga, för detta är avgörande: det vi längtar efter är inte en tidpunkt utan ett tillstånd. Inte 1950, inte 1850, inte medeltiden. Vi längtar efter kvaliteter som dessa tider bar med sig, men som inte är bundna till dem. Gemenskap. Mening. Kontinuitet. Skönhet som norm, inte undantag. Roller som gav stadga åt livet. Myter som gav riktning åt viljan.

Dessa ting är inte döda. De är eviga. De kan inte förstöras, endast glömmas. Och det som kan glömmas kan också återupptäckas.

Röster mot strömmen

För att förstå detta djupare kan vi ta hjälp av några tänkare som vågade gå mot sin tids strömmar. Inte för att bara citera dem som auktoriteter, utan för att deras insikter belyser det vi redan anat, och de kan hjälpa oss att bättre förstå nostalgins otroliga kraft.