Veckobrev #37-2026 (läs tidigare veckobrev här)
I flödet finns en politik som alltid har folket med sig. Den är ren och kompromisslös, och varje gillande bekräftar att alla egentligen tycker som vi. Bland väljarna har den sällan något stöd att tala om. Den här veckan skriver jag om varför så många i nationella kretsar läser rummet fel, och om vad det kostar den som vill ha verkligt inflytande. Jag vet hur det låter inifrån, eftersom jag själv har låtit så.
Henrik Vinge, vice partiledare för Sverigedemokraterna, får frågan hur han skulle rösta om Sverige höll folkomröstning om EU i dag. Han svarar att han skulle rösta för att stanna. Signaturen Plainview lade ut klippet på X i helgen. Vinges argumentation har klippts bort. Reaktionerna har inte det.
De kom snabbt och de lät likadant. Vinge har sålt ut, SD har blivit ett parti bland andra. Riktiga nationalister vill ut ur EU heter det, och ett parti som inte driver frågan sviker sina väljare.
Jag gav mig in i diskussionen. Ingen av dem som krävde att SD ska driva utträde hade frågat sig hur många som står bakom kravet, trots att svaret finns i offentlig statistik som uppdateras varje år.
Vad siffrorna säger
Tolv procent av svenskarna vill lämna EU. Så många tyckte i den senaste mätningen från SOM-institutet vid Göteborgs universitet att förslaget om utträde är bra, medan 70 procent tyckte att det är dåligt. SCB mätte i maj och kom fram till att två av tre svenskar är för medlemskapet och en av nio emot.
Invändningen från sidlinjen brukar gälla SD:s väljare. Det är ju dem partiet ska företräda.
Fler SD-väljare vill stanna än lämna. Bland partiets sympatisörer tycker 33 procent att utträde är ett bra förslag och 43 procent att det är dåligt. På frågan om själva medlemskapet är 38 procent för och 27 procent emot. När Vinge säger att han skulle rösta för att stanna talar han för den största gruppen bland sina egna väljare.
År 2016 tyckte 59 procent av SD:s sympatisörer att Sverige borde lämna. Sedan dess har andelen fallit med 26 procentenheter. Kravet från sidlinjen är i praktiken att partiet ska gå tillbaka till en hållning som väljarna själva har övergett.
Svenskarna vill ha ett mindre EU. När SOM frågar om makt ska föras tillbaka från Bryssel till medlemsländerna svarar 48 procent att det är ett bra förslag. Euron vill en majoritet inte ha, och ett Europas förenta stater lockar ungefär var sjunde. Utträdeskravet tar en hållning som nästan varannan svensk delar och gör om den till en som var åttonde delar, vilket är en märklig affär för den som vill vinna något.
I hela SOM:s material finns bara en grupp där fler stödjer utträde än avvisar det, nämligen de som inte alls är nöjda med hur demokratin fungerar i Sverige. Gruppen är liten. Kravet lever bäst där misstron mot hela systemet redan är total, och där fungerar det mer som ett kännetecken än som ett förslag.
Samma mönster finns i invandringsfrågan. Där är avståndet mellan bubblan och majoriteten större, och det har jag sett inifrån.
Resten av texten är för betalande prenumeranter. Där går jag vidare till invandringsfrågan, där avståndet mellan bubblan och folket är som störst. Jag berättar också vad som fick min egen bild att spricka efter mer än tjugo år i de här miljöerna. Vill du läsa vidare är en prenumeration det enklaste sättet, och den gör det möjligt för mig att fortsätta skriva den här sortens texter.
