Örnen som blev fascist
Om en kulturjournalistik som inte längre kan se ett flygarmonument utan att fantisera om Mussolini.
Veckobrev #24-2026 (läs tidigare veckobrev här)
Jag har blivit försiktigare med örnar.
Förr kunde man se en örn och tänka på sådant som örnar sysslar med. Flyga högt. Se långt. Sitta imponerande på klippor, fanor och gamla monument. Var man på riktigt dåligt humör kunde man rentav tänka på frihet.
Det var innan Svenska Dagbladets kulturredaktion lärde mig att en örn mycket väl kan vara en liten bronsfascist som sitter på Karlaplan och väntar på rätt minister.
Så numera tittar jag mig omkring.
Finns det örnar i närheten? Pelare? Någon form av symmetri? Har någon spelat trumpet? Bär någon kostym?
Man vill ju inte råka delta i ett stilideal.
Bakgrunden är enkel. Flygvapnet fyllde hundra år. Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, höll tal vid Flygarmonumentet på Karlaplan, Carl Milles bronsörn, rest till minne av svenska flygare som dött i tjänsten.
För en normal människa är kedjan inte svår att följa. Flygvapnet. Flygare. Flygarmonument. Tal vid monumentet. Det kräver inga högskolepoäng i semiotik. Det räcker att man klarar av att läsa ordet “flyg” utan att genast ringa 1930-talet.
Men Anders Q Björkman på SvD Kultur såg något annat. Han skrev kommentaren “Mussolini skulle ha varit avundsjuk” och lät läsaren veta att inramningen bar “fascistiska stilideal” när Bohlin ställde sig framför örnen.
Ett tal vid ett minnesmärke, alltså. Fast i Björkmans ögon närmast ett litet italienskt väckelsemöte i svenskt försommarväder.
Nu ska man vara rättvis. Att överdriva hör till kulturjournalistens yrke. Han ska kunna titta på en stol och ana maktordningar i sitsen. Han ska se en rondellhund och känna Europa krackelera. Han ska kunna skriva fyratusen tecken om att en kvinna i en SVT-serie öppnar ett kylskåp på ett sätt som säger något om senkapitalismen.
Det komiska är att överdriften alltid går åt samma håll.
När svenska symboler, svenska uniformer eller svensk militär historia visar sig i offentligheten börjar vissa människor leta brunskjortor i buskarna. En örn är aldrig bara en örn. Ett minnesmärke över döda svenska flygare upphör att vara ett minnesmärke om fel person står framför det.
Då blir allt “obehagligt”. Kulturklassens mest slitna ord. Möjligtvis efter “problematiskt”. De tar till det när de inte riktigt kan säga vad som är fel men vill att läsaren ska förstå att något måste vara farligt, eftersom de själva känner sig varma i pannan.
