Migrationspakten krackelerar – Sverige på fel sida om historien
Medan svenska politiker hyllar EU:s nya migrationspakt växer motståndet i Europa. Nu förklarar både Polen och Nederländerna öppet krig mot Bryssels försök att styra invandringspolitiken.
När den svenska EU-kommissionären Ylva Johansson och moderaten Tomas Tobé triumferande presenterade EU:s nya migrationspakt för snart ett år sedan, målades den upp som lösningen på unionens "migrationsproblem". Nu visar det sig att pakten redan börjar spricka i sömmarna.
Den polska regeringen under Donald Tusk har nu tydligt deklarerat att man inte kommer att implementera väsentliga delar av pakten, med hänvisning till nationella säkerhetsintressen. Detta är särskilt anmärkningsvärt eftersom det kommer från en regering som traditionellt betraktats som EU-vänlig.
"Vi anser att de föreslagna reglerna inte löser de verkliga problemen kopplade till invandring", meddelar den polska regeringen i ett skarpt formulerat uttalande. Än mer remarkabelt är att man explicit pekar ut att "vissa av lösningarna som antagits i pakten kan utgöra ett hot mot Polens och dess medborgares säkerhet."
Svenska politiker i otakt med verkligheten
Medan Polen, åtminstone till del, står upp för sina nationella intressen har svenska politiker som Ylva Johansson (S) och Tomas Tobé (M) varit drivande i att få igenom denna överstatliga pakt. Tobé har till och med varit huvudansvarig för en av de tyngsta delarna i förslaget och hävdar att det kommer leda till "lägre invandring" för Sverige - ett påstående som ter sig alltmer verklighetsfrämmande i ljuset av det polska motståndet.
Det är talande att medan svenska politiker från både höger och vänster har bidragit till att driva igenom denna överstatliga kontroll över medlemsländernas invandringspolitik, så väljer Polen - med sin långa erfarenhet av att hantera säkerhetshot från öst - att prioritera nationell säkerhet framför Bryssels direktiv.
Säkerhet kontra överstatlig kontroll
Den polska hållningen grundar sig i landets utsatta geografiska position och de konkreta säkerhetshot man möter från Ryssland och Belarus. Som den polska regeringen påpekar är dessa länders aktiviteter "riktade mot Polen och EU" och syftar till att "destabilisera situationen vid EU:s östra gräns."
Detta är en verklighetsbeskrivning som står i skarp kontrast till de abstrakta ideal om "europeisk solidaritet" som svenska EU-företrädare gärna talar om. När den polska regeringen nu tydligt markerar att man inte ser någon möjlighet att implementera pakten i sitt land, är det ett kraftfullt bevis för att nationell säkerhet och suveränitet alltid måste gå före överstatliga ambitioner.
Växande motstånd mot Bryssels kontroll
Polen är inte ensamt i sitt motstånd mot EU:s försök att centralstyra invandringspolitiken. I Nederländerna har den nya nationapopulistiska regeringen under Geert Wilders inflytande nu lanserat vad de själva kallar "den hårdaste asylpolitiken någonsin". I ett dramatiskt utspel meddelade asyl- och migrationsminister Marjolein Faber på fredagen att landet inför en rad genomgripande åtgärder för att minimera invandringen, samtidigt som man fortsätter driva kravet på att helt få lämna EU:s migrationspakt.
"Vi vill göra Nederländerna så oattraktivt som möjligt", förklarade minister Faber rakt på sak - en uppfriskande ärlighet som står i stark kontrast till svenska politikers förtäckta formuleringar.
Det nederländska exemplet är särskilt intressant eftersom landet, i likhet med Sverige, tidigare varit känt för sin liberala invandringspolitik. När nu till och med Nederländerna öppet trotsar Bryssels påbud och kräver rätten att föra en självständig invandringspolitik, blir det alltmer uppenbart att EU:s migrationspakt är dömd att misslyckas.
Svenska politiker på fel sida av historien
Medan både Polen och Nederländerna nu tydligt markerar att nationella intressen måste gå före överstatliga direktiv, fortsätter svenska politiker att ihärdigt försvara en migrationspakt som redan börjar falla sönder. Det är talande att Sveriges justitieminister Gunnar Strömmer, när han kommenterade Nederländernas krav på att få lämna pakten, menade att "vi kan inte nu börja leta efter speciella lösningar för enskilda länder."
Denna undfallenhet inför Bryssel står i skarp kontrast till hur andra länder nu väljer att försvara sina nationella intressen. Medan Sverige aktivt bidrar till att bygga den överstatliga byråkrati som ska kontrollera medlemsländernas invandringspolitik, väljer allt fler länder att gå sin egen väg.
Det polska och nederländska motståndet visar att det finns alternativ till den svenska undfallenhetspolitiken. Frågan är bara hur länge svenska politiker kan fortsätta ignorera denna verklighet.
■
Jag behöver din hjälp! Jag har startat en insamling för att kunna fortsätta (och utveckla) min granskning och rapportering av EU och europeisk politik under 2025. Om du har möjlighet, överväg då att donera en slant. Läs mer här.
När eu väljer att vidta krigshandlingar emot Ryssland så måste dom förstås vad dom har gjort men den nödvändiga intelligensen verkar inte finnas.