Politiskt våld är en realitet

Den senaste veckan har vänsteraktivister attackerat ett politiskt möte i Lund och kidnappat och grovt misshandlat en politisk företrädare i Palermo. Det politiska våldet är en realitet som vi som politiskt aktiva måste förhålla oss till, och därför kan det vara på sin plats att resonera kring det.

Våld är en förlängning av politiken, och den demokratiska illusionen om att allt kan kompromissas och diskuteras fram är endast en chimär i syfte att passivisera befolkningen.

Missförstå mig inte – jag önskar inte våld. Får jag önska helt fritt så vill jag mest ha skratt, kärlek, vin och vacker musik i överflöd. Men är det något vi är skyldiga kommande generationer så är det att anpassa oss efter verkligheten, inte efter utopiska visioner eller naivt drömmande.

I moderna västerländska demokratier har staten våldsmonopol, något man inte tvekar att sätta in mot politiska dissidenter. När statens våldsmonopol griper och fängslar svenskar för hets mot folkgrupp, tyskar för förintelseförnekelse eller fransmän för  "medlemskap i kriminella politisk organisation" så är det de facto politiskt våld man utövar.

Vi kan också se hur det politiska våldet tar sig uttryck i att man väljer att förbjuda den politiska oppositionen när den växer sig för stark, vilket blev fallet i Belgien med Vlaams Blok 2004 och NPD i Tyskland 2017. På politiska grunder, med hjälp av våldsmonopolet, förbjuder man eller försvårar det tillräckligt för att politiskt arbete ska bli omöjligt för den politiska oppositionen om den växer sig för stark.

Vi får inte vara naiva inför våldet

Som politisk opposition i dess sanna bemärkelse, vilket inte ska förväxlas med den charader som utspelar sig bland Sjuklöverns partier, får vi inte heller vara naiva.

Väldigt få maktstrukturer ger ifrån sig sin makt frivilligt och ju tydligare hot vi blir emot deras makt, desto större och fler repressioner kommer de att rikta mot oss. Konstaterandet att vägen kommer bli hård, och att man kommer försöka såväl fängsla som förbjuda oss, kanske kan ge upphov till defaitism hos en del.

Men misströsta inte – ingen större samhällsomvandling har varit enkel, eller skett utan offer, och ändå är historien full av berättelser om individer och grupper som förändrat samhället i grunden.

Att politiskt våld är en realitet, och i slutändan bara ännu ett verktyg att använda sig av i den politiska strävan, ska inte heller missförstås som att våld är något man ska ta lättvindigt på eller som bör användas i onödan.

Som européer och bärare av den mest fantastiska civilisation vår planet skådat hittills är vi också ansvariga för ett antal ideal, och där är diskussioner och opinionsbildning alltid att föredra framför våld så länge det är möjligt.

Precis som att diplomati alltid bör vara att föredra framför militär intervention för en stat. Men när vi inte längre har möjlighet att diskutera och opinionsbilda, eller när en stat inte når längre med diplomatiska förhandlingar, så återstår bara våldet.

Och det är just därför vi ser vänsterns våldsamma attacker mot nationalistiska individer och samlingar – de har redan gett upp diskussionens och diplomatins väg, eftersom de redan har förlorat den.

Ingen vänstersinnad mångkulturförespråkande feminist vågar ställa upp på en debatt med en nationellt sinnad traditionalist, eftersom hon innerst inne vet att hon redan förlorat. Då återstår bara våldet.

Och det betyder att vi nu har fördelen av att de redan nu spelar ut sina sista kort, medan vi sitter med halva kortleken kvar.