Så vad ska unga män göra då?

Den som vill förändra världen måste först kunna leda sig själv.

Det pågår just nu en intensiv diskussion om Aktivklubb, unga män, och ansvar. Startpunkten för att fler började prata om detta var uppenbarligen min artikel Aktivklubb måste välja väg (21/10), och vi har sedan sett artiklar från bland annat Christian Peterson och Marcus Follin, samt en podcast från Jonas Nilsson där undertecknad själv deltog.

Tillsammans har vi rört vid något större än en enskild händelse. För frågan handlar i grunden inte bara om Aktivklubb, utan om en hel generation unga män, och om hur vi äldre män ska förhålla oss till dem.

För varje gång unga svenskar grips, döms eller hamnar snett väcks samma reaktioner. Några säger att vi ska tiga – ”de gör i alla fall något”. Andra ropar att de är förlorade. Och någonstans däremellan står jag och många andra, med en blandning av förståelse, sorg och ilska.

För jag vet hur det känns. Jag vet hur det är att brinna, att känna att världen är rutten, att vilja slå sönder lögnen. Jag vet hur det känns när man står där, ung och arg, och ingen vuxen finns som leder en rätt. Det var det stora sveket mot vår generation, och jag tänker inte vara en del av samma svek igen.

De falska fäderna

Det som oroar mig mest idag är inte de unga killarna som slåss, utan de äldre männen som hejar på. Christian Peterson skriver förtjänstfullt om män som gömmer sig bakom anonyma konton och eggar tonåringar till våld, men själva aldrig riskerar något. De skriver ”Bra att de kör!” och ”Äntligen händer det något!”, men loggar sedan ut, klipper gräset och tittar på fotboll. För dem är kampen lördagsunderhållning.

De har blivit de falska fäderna.

De lockar unga män med berättelser om ära och mod, men deras ord leder inte till ära utan till fängelse, inte till mod utan till desperation. De vet inte längre skillnaden mellan styrka och vrede, mellan kamp och kaos.

Att som ung man dras till något större än sig själv är inte fel, det är en sund och naturlig drift. Problemet är när den driften kidnappas av cyniker, eller av män som är för fega för att ens berätta för sin granne om sina åsikter, och vill leva ut sina drömmar genom nästa generation.

Det stora misstaget och det stora sveket

Det stora misstaget vi gjorde, och som vi fortfarande betalar för, var att vi accepterade asocialt beteende. Vi trodde att bara man var ”på vår sida” så fick man bete sig hur som helst.

Det stora sveket var att ingen vuxengeneration fanns där och satte gränser, som sa: “Det där är inte styrka. Det där är svaghet.”

Om vi ska tala om manlighet måste vi våga tala om självkontroll. Om disciplin. Om långsiktighet. Den som inte kan tygla sig själv kan aldrig leda någon annan.

Bygg istället för att bränna

Så vad ska unga män göra då?

Först och främst: förstå att detta är ett maraton, inte en sprint.
Den som lovar dig en snabb revolution genom våld ljuger. Den som säger att allt hänger på nästa val ljuger också.

Vi kämpar för något som kommer ta generationer att återuppbygga. Därför måste du använda din ungdom till att bygga upp dig själv, så att du kan bära mer senare.

Om du är lagd åt det hållet – studera. Lär dig ekonomi, teknik, historia, juridik. Vi behöver människor som kan analysera, organisera och leda. De som kan institutionerna kan också förändra dem. Flera av er kommer också kunna gå in i institutionerna och utöva reell makt inifrån.

Är du mer entreprenöriell? Starta företag. Misslyckas, försök igen. Det du bygger nu kan bli den ekonomiska ryggraden i våra framtida strukturer. Du kan bli den framtida arbetsgivaren som gör att fler vågar ta steget bort från anonymitetens skuggor utan att riskera sin anställning.

Och om du inte är lagd åt något av hållen, bli den bästa du kan på din arbetsplats. Träna, håll dig stark och pålitlig, bygg karaktär. Det är inga små saker; det är fundamentet för en sund familj, och i förlängningen, ett sunt folk.

Vi behöver unga män som bygger, inte som bränner.

Förstå din tid

När man är tjugo år känns livet oändligt, men också bråttom. Man vill se resultat direkt.

Jag känner igen den hungern, men verklig förändring sker långsamt. Det du sår nu, kommer du att skörda när du är fyrtio.

Det kan låta tråkigt, men det är just tålamodet som skiljer pojkar från män.

Att slåss på gatan ger adrenalin, men inget arv. Att bygga något – ett företag, en familj, en rörelse – kräver mer av dig, men ger också något bestående.

Den utsträckta handen

Jag vet att många unga män känner sig svikna. De växte upp utan fäder, utan lärare som förstod, utan ett samhälle som brydde sig. Jag förstår det, och jag dömer er inte för frustrationen.

Men jag säger också: låt inte den frustrationen bli det som styr er. Ni har rätt att vara arga, men ni har inte råd att vara dårar.

När jag sträcker ut handen gör jag det inte för att förringa ert mod, utan för att jag vet hur det slutar annars. Jag har sett det förut. Jag har varit där själv.

Jag vill se unga svenska män växa upp till ledare, inte till offer för sin egen vrede.

Vi behöver varandra

De unga behöver äldre som vågar säga ifrån. Och vi äldre behöver unga som orkar bära facklan vidare. Men facklan kan bara bäras av den som har kraft nog, inte den som redan bränt ut sig.

Det finns en väg framåt. En hederlig, disciplinär och konstruktiv väg. Den kräver tålamod och uppoffring, men den leder någonstans.

För ett folk som tappat tron på sig självt finns ingen genväg till återupprättelse. Vi måste börja med oss själva – med våra kroppar, våra relationer, våra liv.

Det är därifrån en nation återföds.

■

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare