Sanningen om "vit makt": Varför nationalism inte är extremism
Om medias ruttna kultur, den verkliga extremismen och varför folkgemenskap inte är farligt.
Drevet mot Johan Forssell och hans 15-årige son har visat svensk journalistik från sin mest ruttna sida. En tonåring har deltagit i chattgrupper om nationalism och fysisk träning – och plötsligt påstås det hota rikets säkerhet. Det är inte bara absurt. Det är politik. Syftet är glasklart: att skada regeringen genom att dra en ministers barn i smutsen.
Men varför denna fixering vid ordet extremism?
Varför denna tvångsmässiga vilja att stämpla varje avvikelse från den liberala mittfåran som farlig, som oacceptabel?
Jag har alltid haft svårt för ordet. Det används aldrig neutralt. Ingen talar om “extrema miljöer” när någon är ovanligt snäll eller generös. Det är ett kodord – en signal om att någon är non grata. En modern häxbränning, där tankar istället för människor förklaras pestsmittade, men där man hoppas att människorna som bär på dessa tankar ska självantända.
Jag lever, som många andra, i en bubbla. Jag erkänner det. Men jag har aldrig känt mig som extremist. Inte heller de jag arbetar med. De är bland de mest nyfikna, omtänksamma och intellektuellt levande människor jag träffat. Människor som intresserar sig för historia, kultur, filosofi. Som kan föra sig i vilket sällskap som helst, och som drivs av en ärlig vilja till förståelse – och förbättring.
Vad är extremt med det?
Nationalism, som vi ser det, är inte hat. Det är kärlek. Kärlek till folk, familj, tradition, plats. Övertygelsen om att varje samhälle vilar bäst på folkgemenskap, inte på mångkulturens splittring, konflikter och kall anonymitet. Det är inte extremt. Det är självklart.
När jag under 2000-talets första decennium lärde känna ledande nationalister i norra Europa slogs jag av hur mycket de påminde om... hippies. Inga hatiska karikatyrer – utan ömsinta idealister som brydde sig om det lilla, det konkreta, det organiska.
De andra, de trasiga, fanns förstås också. Men de var ett resultat av två saker.
För det första: medias lögner. När man stämplas som samhällsfientlig från ung ålder, är det inte konstigt om man börjar förakta samhället tillbaka. Man formas av fiendens bild. Jag har varit där. Jag vet hur det känns.
För det andra: rörelsens egna misstag. Vi har ibland saknat ryggrad att säga nej. Släppt in kriminella, destruktiva, vilsna själar i hopp om att de skulle räddas. Jag har själv gjort mig skyldig till det. Idealism och naivitet är inte alltid en välsignelse.
Men inget av det förändrar sakfrågan: våra idéer är inte extrema. De är mänskliga.
Hela mitt liv har jag kallats extremist. Men jag har alltid klarat av att arbeta med oliktänkande. Att samtala utan att rasa. Att vara vänlig utan att vika ner mig. Det är mer än man kan säga om många i den politiska mitten – de som vägrar delta i sammanhang där någon med “fel” åsikt kan tänkas dyka upp. Som inte klarar av att prata politik som vuxna, eller att inte prata politik när sammanhanget kräver det.
Vad är det, om inte extremism?
I samband med drevet har även Det fria Sverige dragits in. Först kallades vi “nazister” av Expressen. När vi krävde rättelse blev vi “vit makt-organisation”. Det är rena tramset. Seriös journalistik bör åtminstone använda de benämningar människor själva väljer. Eller ska vi börja kalla Vänsterpartiet för “leninister” och Kristdemokraterna för “korstågssekten” i förmenat objektiva nyhetsartiklar?
“Vit makt” är för övrigt ett amerikanskt skitbegrepp. Vi är nationalister. Vi tror på folkmakt. Att varje folk ska ha rätt att styra över sig själva. Svenskar bör ha makt över Sveriges framtid, precis som perser bör ha makt i Iran och somalier i Somalia. Kalla oss hellre folkmaktsorganisationen Det fria Sverige. Det är åtminstone sant.
Detta drev har påmint mig om hur förljugen svensk journalistik är. Det finns begåvade skribenter på redaktionerna, men de är insnärjda i en kultur där åsiktskorridoren blivit smalare än en rörpost. De ylar om hot och hat, men ser inte sin egen roll i att göda just de krafter de säger sig frukta.
För vad händer när en hel generation, för kom ihåg att SD är största parti bland unga svenska grabbar, kallas extremister? När en nyfiken tonåring ses som ett säkerhetshot?
Jo – man föder just det man säger sig vilja bekämpa.
Det är dags att vända på perspektivet.
Extremism är inte att älska sitt folk. Det är att hata alla som gör det.
Det verkliga hotet mot rikets säkerhet är inte unga nationalister. Det är en elit som inte vågar släppa fram andra röster än sina egna.
■
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare