Spelar det någon roll om det är svenskar som spelar för Sverige?

Sverige slog Tunisien med 5–1 och den vänsterliberala offentligheten upptäckte att ett fotbollsresultat tydligen kan motivera en hänsynslös massinvandring. Det är praktiskt. Farligt, men praktiskt.

Veckobrev #21-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Det finns människor som säger att de inte bryr sig om fotboll. Jag har aldrig riktigt litat på dem. Det är något misstänkt med en människa som kan se 22 vuxna män jaga en boll inför 70 000 skrikande åskådare och inte känna ens en liten primitiv ryckning i bröstet.

Jag har själv varit djupt engagerad fotbollssupporter. Inte på det där stillsamma sättet där man ”håller lite på” ett lag och köper en halsduk i klubbshoppen när det går bra. Jag har rest på matcher, planerat helger efter spelschema, låtit humöret påverkas av en ytterback med dålig första-touch och stått på läktare och sjungit saker som, om de yttrades i ett vanligt kontorslandskap, hade lett till ett långt samtal med HR.

Det var en vacker tid. Ibland dum. Så brukar vackra tider vara.

I dag följer jag mitt Hammarby på ett annat sätt. Jag går på några matcher om året, ser det mesta på tv och hinner inte med så mycket mer. Egenföretagare, familjefar och boende mer än 30 mil från mitt gamla Stockholm är ingen optimal kombination om man vill leva efter allsvenskt spelschema. Man kan försöka, men till slut börjar barnen undra varför pappa tycker att Degerfors borta är en familjeangelägenhet.

Så kom Sveriges VM-premiär mot Tunisien. Fem ett. Yasin Ayari gjorde två mål, Alexander Isak, Viktor Gyökeres och Mattias Svanberg fyllde på, och för en stund kunde en normal människa nöja sig med att konstatera att Sverige vann en fotbollsmatch.

Det gjorde vi förstås inte.

Inom några timmar hade delar av den vänsterliberala offentligheten hunnit förvandla resultatet till ett seminarium i värdegrundspedagogik. På X hette det att ”rasisterna gråter”, att de ”tuggar fradga”, att Ayari, Isak och andra spelare med invandrarbakgrund nu hade gett kritikerna svar på tal. Aftonbladets ledarsida frågade om VM-hjälten var ”svensk nog” för Tidös blågula sida. Joel Halldorf skrev i Expressen att Yasin Ayaris mål och böneställning var ett praktexempel på ”blågul islam”.

Det var alltså inte längre fem ett mot Tunisien. Det var fem ett mot Jimmie Åkesson, tre noll mot blod och jord, två assist till mångkulturen och ett reduceringsmål för svenskhetens föråldrade definitionsproblem.

Jag ber om ursäkt om jag missade någon förlupen hörna mot patriarkatet.

Det första problemet med detta resonemang är att det är så dumt att man nästan blir öm om det. Om massinvandringens förträfflighet bevisas av att Sverige vinner en fotbollsmatch, vad bevisas då när Sverige förlorar? Om ett mål av Yasin Ayari avgör frågan om mångkulturen, vad avgör då ett missat friläge? Ska vi justera invandringspolitiken efter xG?