Står “den nationella rörelsen” i vägen för sig själv?

Ett veckobrev från Dan Eriksson.

Veckobrev #3-2024

I detta veckobrev

• Kommentar: Positiva tecken i tiden

• Analys: “Den nationella rörelsen” som bromskloss för en svensk framtid

• Personligt ur veckan

  • Snökaoset som ändrade planerna

  • Nytt musiksläpp

  • Min aktie- och kryptohandel denna vecka

  • Förhandslyssna på nya låten “Sacred Symphony”

Positiva tecken i tiden

Har man följt och deltagit i den offentliga debatten under längre tid är det svårt att inte dra lite på smilbanden åt den senaste veckans debatt. Min övertygelse är att vi står vid en ny brytpunkt, som påminner om den som uppstod när Sverigedemokraterna kom in i riksdagen 2010 och det plötsligt blev betydligt mer “okej” att vara kritisk till massinvandringen.

Låt oss titta på två tecken i tiden ur veckan som gått. Det första är Paulina Neudings artikel om svenskfientlighet på Svenska Dagbladets ledarsida. Ledande vänsterdebattörer har rasat mot att artikeln publicerats, vilket en del kanske tycker är konstigt eftersom hatbrott mot svenskar uppenbarligen existerar.

Men det handlar inte om sant eller falskt här, utan om vem som sätter narrativet. Från vänster har åtskilliga årtionden lagts på att hamra in idéer om vit överhöghet, postkoloniala strukturer, rasifiering, strukturell rasism och så vidare. Bärande för narrativet har varit den vita, heterosexeulla mannen som den yttersta ondskan och förtryckaren. Att då börja tala om vita i allmänhet, och svenskar i synnerhet, som offer för rasism och förtryck, vore att slå sönder det narrativ och den världsbild man gjort gällande.

För två veckor sedan publicerade Adam Cwejman en liknande ledare i Göteborgs-Posten, inspirerad av Uppdrag Gransknings reportage om invandrargängen som, drivna av svenskfientlighet, lurade svenska pensionärer på miljoner.

Man kan välja att vara bitter och konstatera att både Cwejman och Neuding bara skriver det som nationalistiska debattörer och alternativmedia lyft i årtionden. Man kan också, vilket jag sett en del göra, konstatera att båda skribenterna är judar, varpå det så klart måste ligga något “mystiskt”, slugt eller konspiratoriskt bakom det hela.

Jag menar att båda dessa sätt att reagera missar målet. Det viktiga här är faktiskt inte avsändarna, utan plattformarna där de publiceras.

När vi stod i Salem med facklor och protesterade mot svenskfientligheten under 2000-talet hånade vänstern oss och försökte attackera oss mot våld. När Sverigedemokraterna lyfte svenskfientligheten i riksdagen under 2010-talet vred de sig obekvämt i manchesterfåtöljerna och ropade på en Cordon sanitaire och politikerna tävlade i att ta avstånd från nykomlingarna. Och nu, under det glada 20-talet, lyfts svenskfientligheten som ett allvarligt problem på ledarplats i de stora tidningarna.

Hade det varit bättre om det skedde tidigare? Självklart. Men så länge du inte har en tidsmaskin är det på sin plats att du hela tiden spelar med den hand du givits, och vi befinner oss där vi befinner oss nu och måste agera därefter.

Det andra positiva tecknet är backlashen mot den nya könsbytarlagen. Nu tror jag visserligen att den kommer röstas igenom ändå, men det här handlar om att se trender och förändringar i debattklimatet på sikt, eftersom det till stor del kommer styra politiska beslut längre fram i tiden. Det är denna metapolitiska analys vi behöver anlägga här, och inte fastna i den realpolitiska.

Vi har talat om det här i två podcasts från Dagens Svegot (den 26 mars och den 2 april), men det är intressant att konstatera att det inte bara är inom partierna det råder upprörd stämning mot lagförslaget, utan även bland tyckonomer och medicinska toppnamn, vilket inte minst uppropet på Expressen Debatt visar.

I dag (7 april) sällar sig dessutom Jan Guillou till de som kritiserar lagen. Under rubriken “Ett galet och skadligt beslut” skriver han bland annat:

“Men om nu denna imponerande samling namn har rätt i sin protest, vilket jag alltså tror, varför då så lite diskussion och varför alla rykten om ett stort antal riksdagsledamöter inom M och L som överväger att gå mot partilinjen och rösta nej?

Därför att frågan om könsbyte är förgiftad av synnerligen aggressiva aktivister, en sorts patientrörelse som skrämmer skiten ur verkliga eller inbillade motståndare.”

Att det blivit så stort rabalder om just detta lagförslag är, sanna mina ord, ett tecken i tiden. Fram tills nu har homolobbyn (som får fungera som samlingsnamn för hela den woke:a bokstavskombinationsrörelsen) kunnat flytta fram sina positioner i stort sett oemotsagda av sjuklöverns politiker och gammelmedias tyckare.

Jag tror inte ens att många av de som reagerar mot den här lagen brinner speciellt starkt mot just denna juridiska förändring i sig, utan att det rör sig om ett utlopp från en uppdämd ansamling av kritik mot homolobbyns framfart som man tidigare inte vågar yttra.

Kanske kan denna debatt öppna upp för ett sundare samtalsklimat om homolobbyns framfart framöver, precis som debatten om svenskfientligheten normaliserats över decennierna?

---

“Den nationella rörelsen” som bromskloss för en svensk framtid

Jag började engagera mig politiskt i början av det här årtusendet, och samtidigt som jag visste ungefär vad jag ville politiskt var det många slumpmässiga händelser som fick mig att hamna hos det som då hette Nationaldemokraterna och den nationella rörelsen. Men ju längre tid jag varit en del av den, desto mer har jag insett att “den nationella rörelsen” kanske är den största bromsklossen för en svensk framtid och en nationell renessäns.

Men låt mig först, innan min kritik av den kommer, försöka bena ut vad jag menar med den nationella rörelsen, eftersom det inte alltid är ett väl definierat begrepp.