Svenskhatande utlänningar avslöjade när återvandring diskuteras
När Ivar Arpi lyfte på locket till frågan om återvandring manifesterades svenskhatet bland många invandrare på ett tydligare sätt än på länge. De tänker aldrig låta svenskarna ha ett eget land låter de hälsa, utan att förstå att deras åsikt kommer vara irrelevant när svenskarna väl bestämt sig för att deras tid i vårt land är över.
Frågan om återvandring är avgörande för Sveriges framtid. Att vi ska ha noll invandring från utomeuropeiska länder, och starkt kontrollerad invandring från europeiska länder, är självklart och en inställning som börjar få allt bredare grepp om debatten. Men för att Sverige på sikt återigen ska kunna bli svenskt måste också en omfattande återvandring ta plats, och även om det kommer ta tid måste den absoluta majoriteten av alla med utomeuropeisk bakgrund, vare sig de är födda i Sverige eller inte, återvandra till sina hemländer eller till andra länder där de kan bo.
Återvandring avgörande nationell fråga
Detta är så klart ingenting nytt för nationalister, vi har förstått att återvandring behövs så länge vi existerat som opposition. Faktiskt är det så att Sverigedemokraterna var tydliga med denna fråga fram tills den första stora liberaliseringen av partiet i och med det nya partiprogrammet 1999.
"Sverigedemokraterna anser att Sverige måste kraftigt begränsa invandringen samt verka för återflyttning av invandrare av utomeuropeisk härkomst."
Under lång tid har Sverigedemokraterna släppt frågan om återvandring, vilket i valrörelsen öppnade upp för uppstickarpartiet Alternativ för Sverige som hade just återvandringen som sin huvudfråga. Tyvärr för oss som önskar återvandring var det inte många fler än 20 000 som röstade på det nya partiet, och Sverigedemokraterna behöll sin position som enda parti med ursprung i den nationella rörelsen (åtminstone i modern tid, Bondeförbundet är en annan diskussion) med platser i riksdagen. De senaste dagarna har dock återvandring varit ordet på allas läppar. Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi verkar ha öppnat Pandoras ask när han på Twitter skrev någon som för oss nationalister länge varit så självklart.
I stället för ett volymmål för fortsatt årlig invandring, borde kanske Sverige sätta ett mål för årlig återvandring.
— Ivar Arpi (@Ivarpi) 30 augusti 2019
Precis som när Uppdrag Granskning nämnde folkutbytet förra torsdagen, något som vi nationalister talat om i decennier och som Expo och andra charlataner försökt svartmåla som en "högerextrem myt", blev plötsligt ämnet ingen ville tala om det som alla skulle tala om. Men samtidigt som Arpi fick en hel del stöd för sina funderingar, inte bara från hårdknackat nationalistiskt håll utan också från mer moderata invandringskritiker som uppenbarligen inte förlorat allt förstånd, växte något annat fram som var ännu mer intressant — reaktionerna från utlänningarna som nu bor i Sverige.
Utlänningarna förvägrar oss vårt land
Ett exempel är den svenskhatande polisen Nadim Ghazale som i hotfull tweet mellan raderna ändå var tydlig med att han skulle ta till våld mot oss svenskar om vi skulle kräva rätten till vårt eget land.
Jag är en första generationens invandrare. Mitt hemland är ganska lugnt nu. Jag tillhör säkert de som käre Ivar åsyftar. Polisen kom och skulle ta oss 1992, det lämnade ett mysigt minne. Kom och försök ta mig nu, I dare you https://t.co/9Ihi9gsQff
— Nadim Ghazale🕳 (@Gzale) 31 augusti 2019
En annan utlänning som tydligt visade vad han tycker om svenskarnas rätt till sitt eget land är Expressens medarbetare Ibrahim Alkhaffaji som på Bonnierblaskans kultursidor skriver att svenska ska "vänja sig" vid att landet är fullt av utlänningar och att de "inte ska någonstans". Det är viktigt att förstå vad som faktiskt skrivs här, och Ibrahim och Nadim är långt ifrån ensamma. Hur de än formulerar sig så är kontentan av deras uttalanden nämligen att vad än svenskarna tycker, om vi så skulle ge ett parti som står för storskalig återvandring egen majoritet i demokratiska val, så tänker de inte rätta sig efter det. De kommer aldrig tillåta att svenskarna återfår sitt land, utan de kommer då — med våld — bekämpa svenskarnas vilja. Det är ingen överdrift från min sida, det är faktiskt precis vad de säger. Människor som resonerar så om vårt land och vårt folks rätt till överlevnad och självbestämmande är inga invandrare. De är inte heller flyktingar. Eller gäster. De är ockupanter. Och vet du vad det bästa är? Ockupanter driver vi ut ur landet utan att fråga. Med våld om så krävs. Och vägrar de trots allt lämna vårt land trots att de inte är önskade här, om de gör våldsamt motstånds mot Återvandringsverkets utsända medarbetare, ja då finns det hårda straff att utmäta.
Återvandring i stor skala fortfarande långt bort
Men låt oss inte fastna för länge vid hur saker ska gå till när vi väl är där, först måste vi nämligen ta oss dit. Den tragiska sanningen är att det idag inte finns något brett parlamentariskt stöd för storskalig återvandring. Men jag är rätt säker på att det kommer bli en fråga som seglar upp på agendan för många partier de kommande decennierna. Till en början kommer vi få se Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna lyfta fråga om återvandring i olika grad. Jag är också övertygad om att även Socialdemokraterna kommer börja lyfta frågan, säkert utan någon ärlig vilja att genomföra den, i desperation efter ännu ett väljarras 2022 eller kanske först 2026. Vi nationalister kommer inte vara nöjda med något av partiernas kompromisser eller volymförslag, och det bör vi inte heller vara. Vår roll är nämligen, som utomparlamentariska organisationer och metapolitiska aktivister, att arbeta för att fortsätta flytta Overtonfönstret och för att se till att återvandringen blir så stor som möjligt. Samtidigt bör vi arbeta för att ge parlamentariskt inflytande åt alternativ som vi vet står för återvandring, till exempel Alternativ för Sverige, för att fungera som ännu en blåslampa på de partier som redan sitter i riksdagen. Men mitt i allt detta realpolitiska får vi inte heller glömma bort vår viktiga uppgift som måste fortgå oavsett den parlamentariska utvecklingen. Det kommer ta lång tid innan vi får se förändringar i politiken av sådan kaliber att Sverige åter kan bli svenskt, men det betyder inte att vi kan sitta på våra händer och vänta. Vårt långsiktiga arbete med att bygga alternativa nationalistiska strukturer, mötesplatser, bostadsområden och företagarnätverk måste nämligen fortgå — vi i Det fria Sverige vet att vår kamp är ett maratonlopp, och att vi måste fortsätta bygga en grund att stå på även när det kommer blåsa ännu hårdare.