Tack för ärligheten, herr president

Obama och Biden lindade in vasallskapet i vackra ord. Trump visar oss kedjan utan sammet. Kanske är det precis vad vi behöver.

Veckobrev #3-2026 (läs tidigare veckobrev här)

Borde vi vara tacksamma mot Donald Trump?

Frågan låter absurd i ljuset av hans ekonomiska krigsförklaring mot Europa. Men det finns en paradox här som förtjänar att tas på allvar: i årtionden har amerikanska presidenter behandlat oss som undersåtar medan de talade om partnerskap. Trump gör samma sak, men utan vackra ord. Kanske är det just den brutaliteten som behövs för att väcka oss.

Denna vecka skriver jag om vad Trumps tullar egentligen avslöjar, om den faustiska ande som en gång gjorde Europa till världens centrum, och om frågan som avgör vår framtid: vill vi förbli undersåtar, eller har vi fortfarande viljan att bli fria?

Texten är omkring 1700 ord. Trevlig läsning!

Det finns ögonblick i historien då slöjorna faller och verkligheten visar sig i all sin nakna brutalitet. Denna vecka har vi bevittnat ett sådant ögonblick. Donald Trump, åter installerad i Vita huset, har med ett enda inlägg på Truth Social rivit sönder de sista illusionerna om den transatlantiska alliansen och blottlagt vad den så kallade “regelbaserade världsordningen” alltid har varit: ett vackert ord för amerikansk hegemoni.

Låt oss citera presidentens egna ord, utan omskrivningar:

“Från och med den 1 februari 2026 kommer alla ovan nämnda länder (Danmark, Norge, Sverige, Frankrike, Tyskland, Storbritannien, Nederländerna och Finland) att beläggas med en tioprocentig tull på alla varor som skickas till USA.”

I juni stiger tullen till 25 procent. Och vad är brottet som motiverar denna ekonomiska krigsförklaring? Att europeiska statsledare vågade besöka Grönland. Att vi överhuvudtaget existerar som självständiga aktörer.

Trump förklarar utan omsvep att tullarna kommer att gälla “tills ett avtal nås för ett totalt och fullkomligt köp av Grönland”. Han hänvisar till “Golden Dome” och “moderna vapensystem”, till geometriska kalkyler som kräver grönländsk mark för att “nå sin maximala potential”. Med andra ord: Europa ska betala för att Amerika ska kunna dominera Arktis.

Det mest anmärkningsvärda är inte Trumps oförskämdhet, för den har vi vant oss vid. Det anmärkningsvärda är hur perfekt hans utspel avslöjar den europeiska klassens totala bankrutt. I årtionden har våra politiker talat om “partnerskap”, om “gemensamma värderingar”, om en “transatlantisk gemenskap”. Nu står det nog klart även för den mest naive att det aldrig funnits något partnerskap. Det har funnits en herrerelation, klädd i diplomatins siden.

Turbo-neocon i Vita huset

Frodi Midjord beskriver Trump som en “turbo-neocon” som tänder eldar överallt, som startar konflikter för konflikternas egen skull. Det är en träffande observation, men med en viktig brasklapp: Trump är inte någon anomali i amerikansk utrikespolitik. Han är dess renodlade essens.

Bush, Obama, Clinton, Biden: alla har de betett sig på samma sätt, men lindat in det i högstämda ord om demokrati och mänskliga rättigheter. De har bombat länder för att “befria” dem, kört statskupper för att “försvara demokratin”, infört sanktioner för att “skydda mänskliga rättigheter”. Trump gör sig inte besvär med sådana omklädnader. Han säger rakt ut vad saken gäller: makt, territorium, amerikanska intressen.

I viss mening är det ärligare. Men det är också farligare, inte för att Trumps politik i grunden skiljer sig från hans företrädares, utan för att den tvingar Europa att konfrontera en verklighet man länge har flytt ifrån.

Den liberala drömmen i spillror

I årtionden har EU:s eliter levt i vad man bara kan beskriva som en kollektiv vanföreställning. Man har talat om “regelbaserad världsordning” som om det vore en realitet snarare än en from förhoppning. Man har suttit bakbundna i FN:s säkerhetsråd, där stormakterna har vetorätt, och inbillat sig att man påverkade något. Man har avrustat, exporterat “mjuka värden”, bedrivit “feministisk utrikespolitik”, och hela tiden trott att resten av världen spelade samma spel.

Men Xi Jinping, Vladimir Putin och Donald Trump spelar inte det spelet. De har aldrig spelat det. För dem har allt tal om demokrati och värderingar alltid varit blå dunster och dimridåer bakom vilka de verkliga maktspelen äger rum.

Det är inte Trump som har förändrats. Det är inte ens USA som har förändrats i grunden. Det som har hänt är att masken har fallit, och Europa tvingas se sin egen nakenhet. Vi har ingen egen armé att tala om. Vi har ingen egen utrikespolitisk vilja. Vi har låtit våra industrier flyttas utomlands och våra samhällen fyllas av människor utan lojalitet till våra nationer. Vi har, med ett ord, avväpnat oss själva i ordets alla betydelser.