Veckobrev #32-2026 (läs tidigare veckobrev här)
Sedan min första valrörelse 2002 har jag återkommande stött på en människa som vet precis hur Sverige ska räddas. Det egna partiet är lösningen. Allt hänger på att tillräckligt många begriper det före valdagen.
Jag har själv varit den människan flera gånger. Jag känner igen hur övertygelsen gör det lätt att förklara både de egna misslyckandena och andras ovilja att ansluta sig. Betydligt svårare blir det att lyssna.
Du kanske också känner igen dig.
Till en början handlar det om hopp. Du har hittat människor som ser det du ser, som vågar säga sådant andra undviker och som tycks vilja göra något åt eländet. Du engagerar dig. Ger av din tid, försvarar partiet och försöker få andra att förstå.
Med tiden har du lagt ned så mycket av dig själv att kritik mot partiet börjar kännas som kritik mot ditt eget omdöme. Den som ifrågasätter strategin får höra att han splittrar. Den som vill lägga sin kraft på annat sviker när det gäller. Någon som delar större delen av din samhällssyn men drar andra slutsatser kan rentav framstå som mer motbjudande än en vanlig politisk motståndare.
Han borde ju veta bättre.
Sedan kommer valet och alldeles för få röstar som du hade tänkt dig.
Förklaringarna infinner sig snabbt. Medierna ljög. Väljarna skrämdes. Ett annat parti stal uppmärksamheten. Kanske var det rentav skapat för ändamålet, en kontrollerad opposition med uppgift att suga upp just era röster.
Nästa val går ungefär likadant. Förklaringen får justeras.
Efter några sådana omgångar borde åtminstone en misstanke få plats: det kanske inte finns något större folkligt stöd för partiet. Människor kan ha hört vad det säger och ändå valt bort det. De kanske misstror företrädarna, ogillar delar av politiken eller har andra prioriteringar. Att du tycker att deras skäl är dåliga får inte deras röster att upphöra att räknas.
Det där kan vara förbannat svårt att ta in när man har satsat flera år.
Visst kan medier behandla ett parti illa. Konkurrenter kan spela fult. Sådant ska granskas och beläggas. Men om varje nederlag bekräftar att ni hade rätt från början har ni ordnat det mycket bekvämt för er. Då finns det inget valresultat som tvingar fram en omprövning.
Och om varje konkurrerande initiativ kallas kontrollerad opposition behöver ni aldrig fundera över varför människor hellre söker sig dit.
Jag har själv fastnat i den här övertygelsen. Här nedan skriver jag om hur ilskan och bortförklaringarna håller den vid liv, och vad jag tycker att vi behöver göra för att vinna det förtroende som val efter val visar att vi saknar. Läs vidare som betalande prenumerant.
