Tiden, traditionen och frestelsen
Tiden existerar bara för den som är inne i den, säger fysikerna. Tradition existerar bara för den som är inne i den, sade Weil. Två vägar till samma iakttagelse.
Veckobrev #13-2026 (läs tidigare veckobrev här)
Någon postade en tweet häromdagen. Ni vet hur det är, man skrollar förbi och fastnar ibland på något som väcker en halv tanke. Den här gången handlade det om att tiden är en illusion. Att den inte finns. Att den bara ser ut att finnas för oss som lever i den. Källorna var inte fånigheter från någon mystiker på YouTube utan Physical Review A, New Scientist, Popular Mechanics. Jag blev nyfiken.
Det visade sig stämma. Fast inte riktigt på det sättet som tweeten antydde. Det är inte nytt. Det är faktiskt fyrtio år gammalt. Två fysiker vid namn Don Page och William Wootters föreslog redan 1983 en lösning på ett problem som fysikerna brottas med: tid behandlas helt olika i kvantmekaniken och i Einsteins allmänna relativitetsteori. I den ena är tiden en yttre parameter, en klocka som tickar ovanför systemet. I den andra är den invävd i rumtiden själv. De går illa ihop. Och när man försöker kvantisera gravitation faller tiden ur ekvationerna helt. Universum blir statiskt.
Page och Wootters föreslog då något vackert. Tänk er universum uppdelat i två delar. Den ena är en klocka. Den andra är allt annat. De är sammanflätade kvantmekaniskt, vilket ungefär betyder att de är förbundna med varandra på ett sätt som inte beror på avstånd eller kontakt utan på något mer grundläggande. Sett utifrån, från en hypotetisk plats utanför hela universum, händer ingenting. Allt är stilla. Men för en observatör inuti universum, för någon som är inflätad i väven och som mäter resten mot klockan, existerar tid. Utvecklingen är verklig. Sekunderna tickar.
Man kan tänka på det som en filmrulle. Alla bildrutor finns där samtidigt, hela filmen på en gång. Men för den som tittar på en bildruta i taget uppstår rörelse och berättelse. Rörelsen är inte inbyggd i rullen. Den finns bara för den som är inflätad i tittandet.
Det här är alltså fysik, seriöst menat och nyligen bekräftat i experiment. En grupp italienska fysiker publicerade 2021 en artikel i Nature Communications som visade att man kan härleda både Schrödingerekvationen och Hamiltons klassiska rörelseekvationer ur den här bilden. Sent förra året kom ytterligare arbeten som utökar idén till att även rummet — och gravitationell tidsdilatation — kan uppstå ur sammanflätning i ett i grunden tidlöst och platslöst universum.
Jag skriver de här raderna i den här kolumnen, inte för att ni ska lära er fysik. Jag skriver dem för att något klickade i mig när jag läste det. Något som jag tror att ni också kommer att känna. Håll ut ett ögonblick så ska jag försöka förklara vad.
Det som Page och Wootters säger om observatören rimmar mot något vi länge har känt men sällan kunnat formulera med sådan skärpa. Tradition är inte något man betraktar. Tradition är något man är i. Den som står utanför ser ingen rörelse, inga döda som talar, inga ofödda som kallar. För den är allt stilla. Och det ska inte tolkas som en moralisk tillrättavisning — det är en ontologisk iakttagelse. Traditionens tid existerar bara för den som är sammanflätad med den.
Det är därför den moderna människans förhållande till historia är så egendomligt platt. Inte därför att hon är dum eller ointresserad, utan därför att hon har intagit observatörspositionen. Hon läser om sitt folks förflutna som om det vore en annan civilisations. Hon betraktar sina föräldrars värld som etnografi. Hon kan räkna upp årtal och namn, men ingenting händer för henne, eftersom hon inte är förbunden med det hon betraktar. Hon har valt att stå utanför filmrullen.
