Till minne av min syster

DÖDSRUNA. Det skiljde över sju år mellan oss, och vi levde aldrig tillsammans. Ändå har jag så många minnen av dig. Ändå var du min syster. Ändå var du hon som jag refererade till; den där häftiga tjejen som var journalist i en hårdrockstidning och fick träffa musiklegendarer.

Vi hade samma pappa. Samma frånvarande pappa. Hos farmor och farfar möttes vi någonstans i just detta. Vi förstod varandra. Vi visste båda att far inte var att lita på, men vi var glada över att ha så kärleksfulla mödrar och farföräldrar som fanns där för oss. Hela tiden. Jag minns, eller kanske är det konstruerat från foton jag sett, hur vi byggde snögrottor på farmors tomt. Jag har ett klart minne från när jag besökte dig på sjukhuset efter att en häst sparkat sönder ditt ansikte. Jag minns också hur du alltid refererade till det som "dina gratis plastikoperationer".

En annan sak jag minns är kompisar i skolan som var kära i dig eller såg dig som en förebild. Du var hårdrockstjejen, hon med den sylvassa pennan som hårdrockskillarna i skolan dreglade efter. Den snygga blondinen som fick träffa alla idolerna. Jag var stolt över att ha dig som min syster. Även om vi inte träffades ofta så visste jag att vi var av samma blod. Det räckte för min stolthet.

Jag minns också när jag första gången förstod din depression. När jag förstod att du var sjuk. När jag förstod att du försökt ta ditt liv. Jag var maktlös. Vi hade knappt någon kontakt, och vad skulle jag kunna göra för att förändra det? Du hade bränt ut dig med en chef som krävde för mycket av en ung skribent.

Du hade dina demoner att brottas med. Jag minns hur du flyttade ut i en stuga för att få vara ensam. Men jag minns också hur du träffade en man, hur du blev gravid och hur lycklig du var då. Därför blev jag så glad när vi återigen sågs 2005. När jag fick träffa din son, min systerson Wilhelm för första gången. Han var så liten.

Du fyllde 30 och jag kom med min sambo. Jag hade ingen aning om vad jag skulle ge dig. Jag kände dig inte mer än när vi setts som barn. Jag köpte en flaska fin whiskey. Det var väl hårdrock?

Sen flyttade jag.

Drog iväg på mitt eget äventyr. Först till andra sidan stan, sedan runt halva Europa. Precis som du dragit på ditt äventyr tidigare. Precis som du rest runt kontintenten för ett recensera musikgrupper och uppleva saker på plats. Precis som du älskar jag att skriva.

Precis som du är jag bättre på att förklara mina känslor i text än i tal. Jag tänkte på dig ofta. Men det var när jag hittade ett av dina gamla fanzine i en flyttlåda som jag kände att det var dags. Jag var tvungen att hitta dig igen. Jag var trött på att skrapa yta. Vi var av samma kött och blod. Jag skulle hitta dig igen. Så jag sökte efter dig, på Internet som sig nu bör. Första träffen gick till "Svenska gravplatser". Det blev tomt. Du var borta. Varför hade ingen sagt något?

Du hade varit borta i snart fyra år. Jag visste ingenting. Jag hade inte hört om din begravning. Jag hade inte hört om din död. Jag vet fortfarande inte hur du dog. Jag vet inte ens om jag vill veta. Jag vet bara att du är borta och att jag aldrig tog vara på de chanser jag hade att lära känna dig. Du var min syster. Fel. Du är min syster. Jag önskar att vi ses igen. Vart det än må ske.

Men så länge önskar jag att du vilar i frid, Christine.

Syster. Jag tänder ett ljus för dig varje gång jag kan.