Traditioner som binder oss samman

Barn behöver rutiner och och varje familj har sina egna kvällsrutiner, även om mycket nog är sig likt. Hos oss är det jag som är ansvarig för grabbens, snart fyra år gammal och lika rastlös som sin far i den åldern, rutiner när det är läggdags. Efter att ha städat undan leksakerna är det dags för kvällens TV-tittande. Vi kollar på Sandmann, eller John Blund som han är känd som i Sverige, som börjar kvart i sju varje kväll på den statliga tyska televisionen. Det kan verka banalt med TV-tittande, men det är en ganska mysig kvart där vi sjunker ned i varandras famn och pustar ut efter lek och stoj och stök. Sen ska det borstas tänder, göras ett sista toalettbesök och läsas saga.

Sist kommer vaggvisorna. Och när jag i kväll sjöng för min son slog det mig med full kraft. Jag har sjungit precis samma sånger för honom varje kväll sedan han var en liten bebis. När han som nyfödd skrek och hade sig så var det tre sånger jag alltid sjöng för honom, och det fungerade förvånansvärt ofta för att få honom lugn, eller till och med för att få honom att somna. Samma tre sånger som jag malt på så gott som varje kväll i snart fyra år. Och inte en enda gång har han bett mig byta sånger.

När jag sedan inser att två av sångerna, Byssan lull och Trollmors vaggsång, är samma som min mor brukade sjunga för mig varje kväll går det som en rysning genom min kropp. Det är som att jag får en rent fysisk upplevelse av den annars så osynliga kedja som länkar generationerna samman; kraften i traditionen som passas vidare från förälder till barn. Som den ansvarstagande förälder jag är har jag lagt till Vårsång, en fantastisk Hammarbybit, i min repertoar. Och plötsligt ser jag inte bara bakåt, utan också framåt, hur min son om en si så där tjugo år står och sjunger samma tre visor för sina barn. Kanske har han lagt till någon egen sång, precis som jag gjort. Kanske en sång om hur svenskarna satte ned foten och åter blev herrar i sitt eget hus. En frihetssång, en hyllning till det vackra. Kanske var det hans syster som skrev den.