Vad händer med ett folk som slutar kalla sig ett folk?
Vänsterpartiets Castro vet svaret: det blir en skattebas med inkluderande värderingar. Jag är av en annan uppfattning.
Veckobrev #7-2026 (läs tidigare veckobrev här)
—
Daniel Vencu Velasquez Castro, riksdagsledamot för Vänsterpartiet, lade nyligen upp ett inlägg på X. “Alla som bor, jobbar och betalar skatt i Sverige är självklart en del av Sverige och är svenskar”, skrev han. Och sedan: att vi behöver “en inkluderande nationell identitet som gör att alla som vill kan känna sig hemma.”
Läs det en gång till. Långsamt.
Bor. Jobbar. Betalar skatt. Det är definitionen. Det är vad en svensk är, enligt en riksdagsledamot som sitter i Sveriges folkvalda församling och formulerar sin världsbild i offentligheten.
En funktion i ett system. En rad i en budget. Ett abonnemang man tecknar genom att dyka upp och betala.
Jag vet hur det låter när man sätter ord på det så. Det låter som om jag överdriver. Men jag överdriver inte. Jag läser bara vad som står.
Det moderna politiska språket har under lång tid och utan större dramatik bytt ut ett ord mot ett annat. Folk mot befolkning. Nation mot territorium. Gemenskap mot målgrupp. Varje enskilt byte låter harmlöst. Tillsammans är det en fullständig omvälvning av hur vi förstår oss själva. Och den har skett utan omröstning, utan debatt och nästan utan att någon märkte det, för varje gång någon försökt sätta ord på vad som försvann har den blivit tillsagd att sluta gnälla på det nya.
Politiker talar i dag om flöden, försörjningskvoter och demografiska prognoser. Arbetskraft som importeras. Skattebaser som ska upprätthållas. Bristyrken som ska fyllas. Det är inte nödvändigtvis fel att tänka i de termerna. Stater måste fungera. Budgetar måste gå ihop.
Men det finns ett ögonblick då det administrativa språket slutar vara ett verktyg och börjar vara hela verkligheten. Då finns ingenting kvar utanför kalkylbladet. Och det är dit vi har kommit.
Simone Weil skrev i “Att slå rot”, utgiven 1949, att behovet av tillhörighet är ett av de mest grundläggande mänskliga behoven. Inte tillhörighet till ett system. Inte registrering i ett register. Utan tillhörighet till en plats, en historia, ett sammanhang som sträcker sig bakåt och framåt i tiden. Weil skrev det i skuggan av det andra världskriget, när Europa just hade sett vad som händer när människor ryckts loss från sina rötter i stor skala. Hon visste vad rotlöshet producerar. Vi verkar ha glömt det.
Svensk politisk idédebatt brottades med samma problem redan för hundra år sedan. Rudolf Kjellén, statsvetare och politisk tänkare, varnade för en stat som förstår sig själv enbart som apparat. Staten är inte bara en myndighet, menade Kjellén. Den är en politisk organism med vilja, form och riktning. Adrian Molin och andra i samma krets oroade sig för vad industrialiseringen höll på att göra med den verkliga gemenskapen, inte den administrativa sammanslutningen, utan den levda, den man inte väljer utan föds in i.
Det är länge sedan. Men diagnosen sitter.
Ett folk som reduceras till statistik kan inte uppträda som historisk aktör. Det kan mätas, vägas och budgeteras. Men det kan inte vilja något gemensamt. Det kan inte fatta vad man brukar kalla ödesbeslut, för ett ödesbeslut kräver att det finns ett “vi” som sträcker sig bortom nästa mandatperiod. Bortom nästa budgetproposition. Den känslan förutsätter att det finns något att vara lojal mot som inte kan skrivas in i ett kalkylark.
En skattebas har ingen historia. Den har ett saldo.
