Veckobrev #40-2026 (läs tidigare veckobrev här)
Min pappa dog 2012. Men då var det ändå mer än tio år sedan jag hade sett honom, och ännu längre än så sedan vi umgåtts som far och son. Detta trots att han bara bodde en pendeltågsstation bort.
Trångsund, sjunde våningen. Det första man hörde när man klev in i hallen var akvariet, det låga surret från pumpen och ett och annat bubbel. Om man böjde sig fram såg man att glaset var grönt av alger och att fiskarna simmade i något som mer liknade en damm än ett akvarium. Han tog inte hand om det. Han tog inte hand om så mycket, förstår jag nu, men då var jag för liten för att veta att det fanns saker att ta hand om.
I vardagsrummet stod ett soffbord med en skiva av små klinkerplattor, och i fogarna mellan dem låg tobak. Den hade samlats där under åren, smulor från alla cigaretter han rullade framför tv:n. Jag kunde peta upp de bruna stråna med en nagel medan han rullade nästa. Jag minns hans fingrar, hur snabbt de arbetade. Och jag minns att en av fingertopparna saknades. Fingret tog slut lite för tidigt, som en mening som någon klippt av på mitten.
Min mamma lämnade honom strax efter att jag föddes. Det var missbruket. Jag fortsatte att komma dit varannan helg tills jag började skolan, och sedan gick det inte längre. Det blev glesare, och sedan blev det ingenting. När jag var tonåring var han en man som bodde i Trångsund. Ett stationsnamn. Något man åkte förbi på väg in till stan.
Det jag visste om honom var så lite att det knappt går att kalla det kunskap. Han var adopterad. Han hade bott på barnhem. Någon gång fick jag veta att fingret hade med barnhemmet att göra, att någon hade slagit honom med ett eldjärn för att han stulit ett tuggummi. Själv sa han aldrig något om det till mig, och med andra vuxna ville han inte alls prata om den tiden i hans liv.
Sedan dog han, och först då började jag undra. Kanske är det så det brukar vara. Så länge någon lever ligger frågorna kvar hos dem, och man tänker att man kan ställa dem sen. Sedan finns det inget sen.
Jag gjorde ett DNA-test. Jag satt kvällar i sträck med kyrkböcker och folkräkningar där människor flyttade in och ut ur varandras liv, och långsamt växte ett släktträd fram ur det. Till slut hittade jag pappas halvsyster. Hon hade letat från andra hållet. Hon skrev ett långt brev till mig, fullt av datum och församlingar och sådant som hennes pappa hade berättat för henne när hon var tonåring och inte riktigt lyssnade.
Det är fars dag i dag. Jag vet inte vad som hände i min släkt. Jag har ett släktträd, några årtal och en berättelse som har gått genom två led innan den nådde mig. Resten har jag fått föreställa mig. Det som följer är inte vad som hände. Det är hur det skulle ha kunnat gå till. Namnen är ändrade och mycket är diktat. Men tråden är sann, den som löper genom hela släkten: fäder som gick, och fäder som inte fick stanna.
***
Sture är fjorton år och sitter på en trappa i Gamlestaden. Det är hans mammas trappa men inte hans. Hon bor där uppe med sin nya man, och den nya mannen har sagt det en gång för alla: pojken hör inte hemma i hans hus. Så Sture bor hos sin mormor och morfar några kvarter bort, i ett kök som luktar kaffe och kokt potatis, och han har lärt sig att inte fråga varför.
Men i kväll har modern skickat bud. Det har kommit ett barn, en liten bror, och de vuxna ska på bio. Någon måste vagga.
