Vad jag önskar att jag visste som ung nationalist

Om att bränna broar, lita på fel personer och varför vår kamp kräver mer än lojalitet. En krass blick bakåt – och ett ärligt råd till nästa generation.

Jag 2004 (Faksimil: Expo.se)

Veckobrev #23-2025 (läs tidigare veckobrev här)

Jag vet inte hur många gånger jag har tänkt att jag borde gjort annorlunda. Att jag varit för naiv. Att jag litade på fel människor.

För den svenska strävan jag vigt mitt liv åt är inte ett fritidsintresse. Den är på allvar. Det handlar inte om mig, utan om våra barns framtid, om vårt folks överlevnad.

Därför sa jag upp mig från mitt jobb för nästan exakt tio år sedan. Jag mer än halverade min inkomst. Gick från trygghet till kamp, med öppna ögon.

Jag gjorde det utan ånger. Men jag har ångrat vilka jag tog med mig.

Jag mötte för många som aldrig borde varit där. Män som såg det hela som en klubb för inbördes beundran. Eller som en plats att gömma sina brister i. För vissa var det en ventil, för andra en flykt från ansvar.

Och jag lät dem hållas. Det är min skuld.