Vad kommer efter nationalismen?

Vi säger att vi är nationalister – men vad menar vi egentligen? En filosofisk och strategisk granskning av ett begrepp i brytningstid.

Nationalism. Ett laddat ord. Ett ord med historia, potential – och missförstånd. Ett ord vi har burit med stolthet, men som ibland tycks hänga runt halsen likt en kvarnsten i motvind. Frågan vi ställer oss i denna text är enkel men inte lätt: Är nationalism fortfarande rätt begrepp för oss – eller har det spelat ut sin roll?

---

Uppskattar du mitt arbete? Jag har dedikerat mitt liv åt detta, och vill du möjliggöra mitt arbete uppskattar jag ditt stöd. En gåva via Swish 123 090 03 08 eller en betald prenumeration på Friborna tankar hjälper betydligt mer än du kanske tror.

---

För mig har nationalism alltid betytt folkgemenskap. Och folk är i denna mening ett etniskt begrepp: en gemenskap formad av blodsband, språk, historia och kultur. Det är inte abstrakt eller juridiskt, utan konkret och levande. Nationalism är att sätta folkets bästa före klassintressen, särintressen och individuella egon. Det är att förstå att ett folk – i likhet med en familj – håller samman bäst när det delar grundläggande referensramar.

Men detta är långt ifrån hur nationalism förstås av många idag.

Staten, inte folket?

I samtida debatt blandas nationalism ofta ihop med lojalitet till staten. Det förutsätts att en nationalist ska vara en lojal “Sverigevän”, som går i takt med myndigheter, kungahus och den politiska apparaten – även när dessa agerar direkt emot folkets långsiktiga intressen.

Vi minns debatten om “Sverigebilden”, där kritik mot massinvandring och kriminalitet sågs som landsförräderi, för att det kunde skada Sveriges rykte. I den logiken är staten viktigare än folket. Det är, förstås, raka motsatsen till sann nationalism.

Ett annat missförstånd är att nationalism skulle bygga på idén om att ens eget folk är “bäst i världen”. Det är chauvinism, en slags etnisk imperialism, och något jag alltid tagit avstånd från. Vår kamp är inte född ur hat mot andra, utan ur kärlek till det egna.

En frihetlig syn

I över ett decennium har jag beskrivit min hållning som frihetlig nationalism. Det innebär bland annat att vi inte vill tvinga någon in i en gemenskap de inte vill tillhöra – även om de råkar dela vår etnicitet, vårt språk, vår kultur. Den etniska gemenskap vi vill bygga för framtiden ska vara frivillig, lojalitetsburen och grundad i gemensam övertygelse, inte framtvingad av myndigheter eller blodslinjer allena.

Det är här det börjar skava mot begreppet nationalism.

För framtiden ser inte ut som 1800-talet. Sverige – och de flesta andra europeiska länder – kommer under överskådlig tid att vara mångetniska och mångkulturella stater. Inte för att vi önskar det, utan för att vi inser realiteterna. Vi kommer förmodligen inte kontrollera statsapparaten inom vår livstid. Och därför måste vår organisering ske parallellt med, snarare än inom, staten.

Det är vad Det fria Sverige gör. Det är vad Beyond Collapse beskriver. Och det är vad Friborna Tankar ofta försöker sätta ord på: bygget av etniska gemenskaper i en poststatlig, fragmenterad värld.

Men är det nationalism?

Identitärer, Nya högern och Tredje positionen

I Europa valde delar av högern att lämna nationalism-begreppet bakom sig under andra halvan av 1900-talet. De blev identitärer, tredje positionen, den nya högern. Man ville behålla fokus på folk, kultur och identitet – men utan att fastna i det statliga eller imperialistiska arv som nationalism ibland bar med sig.

I vår del av världen, särskilt i Sverige, har begreppet nationalism däremot använts för att bygga starka nationalstater, ofta med hjälp av staten själv. Men framtidens organisering kommer ske på andra sätt: i mindre etniska gemenskaper, rotade i språk, blod och kultur. Men också i lojalitet, ömsesidig hjälp och långsiktig planering.

Vi talar alltså inte om återgång till kungariken eller nya imperier. Vi talar om enklaver, samarbeten, federativa nätverk. Vi talar om en ny form av europeisk organisering – byggd underifrån, inte påtvingad ovanifrån.

Denna insikt fanns redan hos flera fascistiska och radikala rörelser i efterkrigstidens Europa. Oswald Mosley, tidigare ledare för British Union of Fascists, övergav den gamla nationalismen till förmån för visionen Europe a Nation – ett paneuropeiskt imperium byggt på gemensam etnisk grund, självförsörjning och strategisk enhet. För Mosley var nationalism för splittrande i en tid då Europas överlevnad krävde samordning och styrka bortom nationsgränserna.

Liknande tankegångar återfanns hos Per Engdahl och Malmörörelsen, med den inflytelserika tidskriften Nation Europa som ett försök att ena Europas radikala röster i en ny samarbetsform. Där betonades en europeisk identitet som gick djupare än statsgränser och som fokuserade på gemensam kultur och öde. Dessa efterkrigstida tänkare insåg att 1800-talets nationalism inte kunde besvara 1900-talets – eller framtidens – utmaningar.

Vid sidan av dessa fanns också Alain de Benoist, hjärnan bakom den franska nya högern (Nouvelle Droite), som betonade kulturell identitet och etnopluralism snarare än statlig dominans. Hans samtida, Guillaume Faye, vidareutvecklade dessa tankar i en mer metapolitisk riktning, där kampen om idéer och världsbilder sattes i centrum. Deras mål var inte att vinna val – utan att förändra tidsandan.

I Italien utvecklades samtidigt tredje positionen till en mer aktivistisk form. Roberto Fiore och Gabriele Adinolfi betonade autonom organisering, etnisk gemenskap, spiritualitet och antiamerikanism. Deras syn på folk och identitet var fast rotad i en europeisk kontext, men med blicken fäst mot framtiden snarare än det förflutna.

Gemensamt för dessa strömningar är att de försökte rädda nationalismen från att bli ett statligt skal utan själ – men utan att kasta bort dess kärna: lojaliteten till det egna folket.

Dessa tänkare och rörelser erbjuder inte färdiga lösningar för vår tid. Men de utgör en ideologisk flora som är väl värd att bekanta sig med för den som vill förstå de olika vägar som sökts – och ibland funnits – när begreppens kraft inte räckt till.

Symtom eller orsak?

En av de största farorna med nationalismbegreppet i vår tid är att det reduceras till ett reaktivt projekt. Att vi bara är emot invandringen. Att vi bara är “anti”.

Det är sant att massinvandringen är en katastrof – men den är ett symtom, inte en orsak. Den är följden av ett samhälle som redan tappat sina rötter, som förlorat sin själ, som inte längre vet vad det vill vara. Därför är vår kritik mer grundläggande, mer existentiell, än vad många nykomlingar i rörelsen först förstår.

Vi bygger inte mot något – vi bygger för något. För en framtid där svenskar fortfarande finns som folk. Där våra barnbarn talar vårt språk, delar våra traditioner, och blickar framåt med styrka.

Så vad gör vi med ordet?

Frågan återstår: är nationalism ett hinder, eller en tillgång?

Å ena sidan är begreppet förknippat med något tydligt och kraftfullt. Det signalerar att vi är pro-svenska, anti-mångkulturella, emot massinvandring. Det ger en omedelbar förståelse, i en tid när folk söker fasta punkter.

Å andra sidan riskerar det att vilseleda. Det kan attrahera fel människor – de som bara söker starka symboler utan djupare förståelse. Eller så avskräcker det rätt människor. De som kunde ha funnit en plats i vår gemenskap, men som förknippar nationalism med statskrameri eller chauvinism.

Kanske är det dags att komplettera begreppet. Eller återerövra det. Eller i vissa sammanhang byta ut det. Jag vet inte. Det här är inte en artikel med ett färdigt svar. Det är en inbjudan till eftertanke och diskussion.

Framåt – men med rätt karta

Men låt oss vara ärliga: vi står inför en epokförändring. Europas karta ritas inte längre om med penna och linjal – utan genom folkförflyttningar, kulturell upplösning och teknologiska språng. I detta kaos måste vi vara mer än reaktiva. Vi måste vara arkitekter av något nytt.

Nationalism, så som vi känt den, uppstod i en annan tid, i ett annat landskap. Men dess kärna, idén om ett folk som vet vilka de är och vad de vill, är evig. Frågan är vad vi kallar det nu, när staten är oss främmande och folket splittrat. När vi bygger gemenskaper bortom parlamenten, i byar, nätverk, föreningar och i våra sinnen.

Vi kanske behöver nya begrepp. Eller omstöpta gamla. Kanske är det fortfarande nationalism. Kanske är det något annat: identitär, stambyggare, frihetsmänniska. Orden får komma – det viktiga är att vi inte slutar bygga. Inte slutar tänka. Inte slutar tro på att vårt folk, trots allt, har en framtid.

Och om framtiden börjar i det lilla – i tanken, i handlingen, i gemenskapen – då börjar den här.

Så vad kallar vi det? Jag vet inte. Men du som läst detta – vad säger du?

■

Uppskattar du mitt arbete?

⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.

⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.

⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare