Vad ska nationalister tycka om Israel-Palestina-konflikten?

Om sionister, islamister och varför konflikten inte är vår – men konsekvenserna kan bli det.

Photo by Tristan Sosteric on Unsplash

Veckobrev #26-2025 (läs tidigare veckobrev här)

Trump gjorde som Israel ville och bombade Iran. Ingen borde vara förvånad. Hans tal om “America First” och den ihåliga antikrigsretoriken kan väl ingen tro på, sedan han under sin förra mandatperiod tydligt visat att han satte Israel, och dess lobbygrupper runt om i världen, långt före det amerikanska folkets väl och ve.

Hela utvecklingen i Mellanöstern är tragisk, och samtidigt som jag tror att många “objektiva” betraktare kunde ha förståelse för Israels initiala svar gentemot Hamas efter den 7 oktober 2023, måste man verkligen vara en bindgalen sionist för att inte anse att Israel gått långt över vad som kan räknas som ett “acceptabelt svar”.

Omvärldens fördömanden har dock varit svaga, inte minst på grund av judestatens minst sagt unika ställning, och förmodligen en del rädsla för repressioner från mäktiga lobbygrupper och individer, eller i värsta fall Israels egna kärnvapenhot (The Samson Option). De folkliga opinionerna runt om i väst började dock svänga, och flera världsledare uttalade mild kritik mot de många krigsbrott som pågår i Gaza.

“Plötsligt” startade Israel då krig mot Iran.

Det kallas uppmärksamhetsförskjutning. En strategi som också var grunden till en av 90-talets roligaste komedier: Wag the Dog.

Att USA nu går in och bombar Iran kan få stora konsekvenser också för oss i Europa. På kort sikt har vi så klart oljepriset och en ökad risk för terrorism. På längre sikt kan detta bidra till ett ökat tryck av “flyktingar” mot Europa. Något som flera ledande israeler föreslagit som en “lösning” på Gazafrågan.

På ett större plan riskerar konflikten att spridas, och när fler dras in är så klart ett världskrig en möjlig utkomst, även om jag tror att det ligger en bit bort.

Men allt detta vet du säkert redan, så frågan är hur svenska nationalister kan och bör förhålla sig till det som händer.

Dagen innan midsommarafton skrev jag ett kortare inlägg, med en humoristisk twist på det hela:

“In every conflict, my first question is: “Which side eats bacon?” If the answer is none, it’s not my conflict. If one side does, I ask 20 follow-up questions. Almost always, I realize it’s still not my fight. Then I go back to grilling bacon in peace.”

Detta inlägg, som uppenbarligen var med en rejäl dos ögonglimt, har retat upp en del xittrare. Ett gäng anonyma konton har förklarat för mig att jag är dum i huvudet, judeälskare och vad det nu må vara för underliga begrepp som de knåpar ihop bakom skärmen.

Så låt mig förklara hur jag ser på krigen ur ett praktiskt, fosterländskt perspektiv. Inte för att jag tror att personerna bakom dessa konton kommer läsa, utan för att jag vill vara tydlig.