Vänsterhyckleri i drogdebatten
Gängkriminalitet och kokainmyten: En bekväm politisk lögn?
När den skandalomsusade före detta polisen Nadim Ghazale nyligen medverkade i TV4:s Nyhetsdagen för att uttrycka sin upprördhet över kokainspår från Melodifestivalens efterfest, upprepade han en berättelse som blivit allt mer central för vänstern och Socialdemokraterna: att "partyknarkare" är roten till Sveriges eskalerande gängkriminalitet. Men hur väl stämmer denna bild överens med verkligheten?
Jag finner denna intellektuella omsvängning fascinerande. Plötsligt engagerar sig samma politiska läger som länge förespråkat en mer tillåtande hållning till narkotika intensivt i drogfrågan – men bara när de kan användas som retoriskt slagträ mot privilegierade samhällsgrupper.
Mytens anatomi
Detta narrativ är inte en tillfällighet – det har upprepats av Socialdemokraternas högsta ledning under flera år. Stefan Löfvens uttalande 2019 om att "Djursholm, Danderyd – det är där du har den största konsumtionen" har fungerat som en grundbult i denna berättelse. Och hösten 2023, mitt under en våg av skjutningar och sprängningar, valde hans efterträdare Magdalena Andersson att gå i samma spår.
I ett tal på Instagram vände hon sig inte till de mest utsatta narkomanerna eller presenterade åtgärder för att bryta missbruksmönster. Istället riktade hon sig mot en annan målgrupp:
"Om du brukar partyknarka, använd det här tillfället för att sluta med det. Det är narkotikamarknaden som man slåss om. Var inte med och bidra till det."
Men inte en enda gång nämnde hon hur samhället ska hjälpa de mest sårbara missbrukarna. Istället var fokus återigen på en statistiskt marginell grupp, medan den egentliga huvudfrågan – hur vi bryter missbrukscykler i de lägre sociala skikten – förblev obesvarad.
Narrativet är förföriskt i sin enkelhet: välbärgade personer skapar med sin rekreationskonsumtion en efterfrågan som sedan fylls av marginaliserade unga män från förorterna. Det är en berättelse som passar perfekt in i den traditionella vänsterförståelsen av samhällsproblem som strukturella klassmotsättningar.
Elegant, enkelt – och fundamentalt felaktigt. En närmare titt på statistiken avslöjar en helt annan verklighet.
Statistikens dom
När SVT granskade nästan 18 000 personer dömda för ringa narkotikabrott (2021-2022) framträdde ett mönster som går stick i stäv med vänsterns berättelse. Statistiken visade att majoriteten av de dömda, antingen för eget bruk eller småskaligt innehav, saknade inkomst eller hade en årsinkomst under 25 000 kronor. Medelåldern var 29 år, den vanligaste åldern 21. Detta är knappast en profil som överensstämmer med bilden av den välbeställda Stureplansbesökaren.
Forskningsdata från CAN (Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning) bekräftar och fördjupar denna motbild. De med lägst inkomst utgör 20 procent av befolkningen men står för hela 41 procent av narkotikaanvändningen. De rikaste 20 procenten står för blott 11 procent. Statistiken visar dessutom att det inte bara handlar om antal användare utan även om frekvens – personer i socioekonomiskt utsatta positioner använder droger oftare.
Den verkliga klassfrågan
Här uppstår det genuint intressanta. Vi har faktiskt ett tydligt klassmönster när det gäller narkotikabruk – men inte det som vänstern försöker torgföra. Sanningen är att det är människor i socialt utsatta positioner som både konsumerar mest droger och lider mest av dess konsekvenser.
Detta borde vara en kärnfråga för en autentisk vänsterpolitik. Här finns människor fångade i destruktiva mönster, ofta med bakomliggande trauman, psykisk ohälsa eller svåra livsomständigheter. Här finns de verkliga offren för såväl missbruk som för narkotikahandelns mörka sidor.
Men istället för att fokusera på hur vi lyfter dessa människor ur destruktiva livsmönster, hur vi bryter beroendeproblematik och skapar värdiga liv för dem som fastnat i missbruk, väljer vänstern att rikta udden mot en statistiskt marginell grupp av rika "partyknarkare".
Hyckleriets kärna
Detta utgör ett anmärkningsvärt svek mot den samhällsklass vänstern historiskt gjort anspråk på att företräda. Samtidigt som samma vänster som säger sig värna de mest utsatta aktivt ignorerar hur drogmissbruk slår hårdast mot denna grupp, har delar av den vänsterorienterade kultursfären dessutom bidragit till en romantisering av både den "bohemiska" drogkonsumtionen och gangsterkulturens uttryck.
När Björn Johnson, professor i socialt arbete, säger till DN att "den förra regeringen såg det här som ett sätt att kunna göra ett populistiskt klassperspektiv på narkotikafrågan", belyser han kärnan i hyckleriet. Det handlar mindre om att lösa verkliga problem och mer om att konstruera konfliktlinjer som passar den politiska berättelsen.
Drogmissbruk är otvivelaktigt en klassfråga – men inte den vänstern försöker sälja. Det är en fråga om hur samhället systematiskt misslyckas med att hjälpa de mest sårbara, samtidigt som den politiska debatten reduceras till billiga poänger om "kokain på Stureplan".
Istället för att jaga spöken i överklassen borde debatten handla om att bryta beroendemönster och ge verklig hjälp till dem som fastnat i missbruk. Det kräver en ärlig analys av varför människor hamnar där och vilka insatser som faktiskt fungerar – inte populistiska slagord som döljer de verkliga problemen.
■
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare!