Vänsterns hjältar brände massvis med böcker
Att bokbål skulle vara något specifikt "nazistiskt" eller "höger" är en myt vänsterdebattörer gärna torgför. Men sanningen är att vänsterns hjältar bränt fler böcker än någon annan.
Just nu verkar alla tala om bokbål i allmänhet och koranbränningar i synnerhet, och från så väl religiöst som politiskt håll kommer ofta jämförelser med bokbål i det nationalsocialistiska Tyskland. Jag skrev häromdagen om Göran Rosenbergs kommentar i Expressen Kultur, och citerar återigen ur den:
“Huvudpersonen i Heines drama, en ung muslim (mor) vid namn Almansor återvänder till Granada från sin tillflyktsort utomlands och får då av en tidigare trotjänare i familjen, Hassan, inte bara veta att hans tilltänkta brud tvingats konvertera och ska gifta sig med en kristen, utan också om storinkvisitorns bokbränning. Det är då som Heine låter Hassan uttala den i dag profetiskt klingande satsen: ‘Detta var bara ett förspel; där man bränner böcker kommer man till sist att bränna människor.’
Och vad vi alla ser framför oss är de nazistiska bokbålen våren 1933.”
Men vad vänsterdebattörer likt Rosenberg gärna utelämnar är att brännande av litteratur knappast är något exklusivt för vare sig kristna, nazister eller ens “högermänniskor”. Tvärtom finns det gott om exempel på när samma sak gjorts av vänsterregimer — till exempel under kulturrevolutionen i Kina och under den sovjetiska kommunismen.
Om det var några som var ena riktiga hejare på att bränna böcker så var det revolutionärerna under den franska revolutionen. Dessa revolutionärer ses som hjältar i vänsterkretsar, och deras paroll om “jämlikhet, frihet och broderskap” ekar ännu idag bland både socialdemokrater och mer revolutionära socialister.
Under den franska revolutionen censurerades och brändes mängder av litteratur i olika genrer. Här är några exempel:
Kyrklig litteratur: Eftersom revolutionen innebar en stark motreaktion mot kyrkans och monarkins makt, brändes många religiösa och kyrkliga texter. Biblar, liturgiska böcker och andra religiösa verk brändes eftersom de ansågs representera det gamla ordningens auktoritet.
Adelslitteratur: Många verk som var förknippade med adeln, monarkin eller aristokratin brändes. Dessa inkluderade adelns memoarer, dikter och andra verk som ansågs glorifiera det gamla samhällssystemet.
Politiska verk: Böcker som kritiserade revolutionens ideal eller som ansågs vara kontrarevolutionära brändes också. Detta inkluderade verk som ifrågasatte republikens grundläggande principer eller som förespråkade monarki eller aristokrati.
Filosofiska och vetenskapliga verk: Vissa filosofiska och vetenskapliga verk brändes eftersom de ansågs hota den religiösa tron eller samhällsstrukturen. Till exempel ansågs verk av filosofer som Voltaire och Rousseau vara farliga för den nya ordningen.
Några av de mer kända författarna som fick sina verk uppeldade i vänsterns bokbål var Voltaire, Jean-Jacques Rousseau och prästen Antoine-François Callet.
Personligen är jag ingen vän av bokbål, av förklarliga skäl. Men det blir lätt patetiskt när vänsterdebattörer försöker vinna politiska poänger på att det skulle vara något inneboende “nazistiskt” eller “höger” i att bränna böcker som en symbolhandling, när några av deras största hjältar stod i en klass för sig när det gällde just detta.
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 0739192313.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare!