Varför argument inte fungerar
Utvecklingspsykologin visar att de flesta tänker i grupp. Frågan är vilken grupp. Svaret avgör Sveriges framtid.
En läsare vid namn NeoCarolean skrev nyligen till mig och frågade om jag kände till Integral Theory. Det gjorde jag inte, åtminstone inte under det namnet. Men när jag började gräva i vad det handlade om öppnade sig ett helt fält av insikter som bekräftade mycket av vad vi som nationalister intuitivt förstått, men sällan kunnat artikulera med vetenskaplig precision.
Integral Theory är den amerikanske filosofen Ken Wilbers ambitiösa försök att syntetisera västerländsk psykologi med östlig kontemplativ tradition och modern utvecklingspsykologi. Ramverket är omstritt inom akademin. Wilber är filosof snarare än empirisk forskare, och hans storslagna synteser väcker både beundran och skepsis. Men grundstenarna han bygger på har starkt vetenskapligt stöd, och det är dessa grundstenar som intresserar oss här.
Vad dessa teorier beskriver är något både enkelt och omvälvande: att mänskligt medvetande utvecklas genom distinkta stadier, och att de flesta människor, oavsett intelligens eller utbildning, processar politiska och moraliska frågor genom filtret av gruppidentitet. Frågan “Vad är sant?” blir i praktiken “Vad säger mitt lag är sant?”
Medvetandets trappsteg
Utvecklingspsykologin har en lång och respekterad historia inom vetenskapen. Jean Piagets teori om kognitiva utvecklingsstadier är standardmaterial i psykologiutbildningar världen över. Lawrence Kohlbergs forskning om moralisk utveckling har omfattande empiriskt stöd. Clare Graves arbete, som senare populariserades som Spiral Dynamics, byggde på decennier av empiriska studier.
Kärnan i dessa teorier är att mänskligt medvetande inte är statiskt utan utvecklas genom kvalitativt olika stadier. Varje stadium har en karakteristisk centrering: vad man identifierar sig med och därmed vilken horisont man kan tänka inom.
Det egocentriska stadiet kännetecknas av att världen kretsar kring det egna jaget och dess omedelbara behov. Små barn befinner sig naturligt här, men även vuxna kan fastna i detta läge. Det etnocentriska eller konformistiska stadiet innebär att identifikationen har vidgats till gruppen: stammen, nationen, partiet, subkulturen. Rätt och fel definieras av gruppens normer, och den naturliga frågan blir “Vad tycker vi?”
Det världscentriska eller postkonventionella stadiet kännetecknas av förmågan att ta universella perspektiv, att se sin egen grupps normer utifrån, att väga principer mot varandra. Slutligen finns det integrativa stadiet, där man kan hålla flera perspektiv simultant och se partiella sanningar i olika positioner.
Det avgörande är detta: forskningen visar konsekvent att majoriteten av vuxna opererar huvudsakligen på det etnocentriska stadiet. Detta är inte ett uttryck för dumhet eller bristande utbildning. Vi är sociala varelser som orienterar oss genom gruppidentitet, och att fråga “Vad tycker mitt lag?” innan man tar ställning är den spontana kognitiva strategin för vår art.
Demokratins dolda antagande
Här når vi den punkt som gör utvecklingspsykologin politiskt obekväm för moderna massdemokrater, och som dess förespråkare ofta undviker att dra ut konsekvenserna av.
Klassisk demokratiteori, särskilt i dess liberala upplysningsform, förutsätter väljare som kan väga argument, bedöma evidens och sätta allmänintresset mot egenintresset. Detta är en beskrivning av postkonventionellt tänkande. Men om majoriteten opererar på konventionell nivå, där politisk information filtreras genom gruppidentitet innan den ens bearbetas, så faller hela detta antagande.
Väljare röstar inte primärt på “bästa politik” utan på “mitt lag”. Valrörelser blir stamritualer snarare än saklig debatt. Media optimerar för gruppbekräftelse eftersom det är vad marknaden efterfrågar. Den upplysta debatten mellan rationella medborgare, som demokratiteorin förutsätter, existerar helt enkelt inte i någon betydande skala.
Detta är en av flera saker jag tar upp i min bok Skådespelet (Runströms förlag, 2025).
De historiska elitteoretikerna såg detta med klarhet, även om de saknade utvecklingspsykologins språk. Vilfredo Pareto, Gaetano Mosca, Robert Michels, José Ortega y Gasset: alla pekade de på att massan inte kan regera i någon meningsfull mening. Demokrati blir alltid, oavsett formella strukturer, reellt sett oligarki med populär legitimitet. Den moderna forskningen bekräftar denna insikt, om än med andra ord.
Nationens nödvändighet
Om gruppidentifikation är psykologiskt oundviklig, vilket både utvecklingspsykologin och socialpsykologin starkt tyder på, så är frågan inte om människor kommer identifiera sig med grupper, utan vilka grupper. Politiken handlar då om att forma vilka identiteter som aktiveras och upplevs som relevanta.
Utan en överordnad nationell identitet fragmenteras lojaliteterna nedåt och utåt. Klass mot klass, kön mot kön, etnicitet mot etnicitet, region mot region, generation mot generation. Varje partikulär identitet blir politiskt mobiliserad, och samhället blir en arena för nollsummekonflikter mellan grupper som inte längre erkänner gemensamma intressen.
En fungerande nationell identitet gör något mycket specifikt: den skapar ett “vi” tillräckligt substantiellt för att underordna andra lojaliteter. Klasskonflikt dämpas när arbetare och arbetsgivare båda primärt ser sig som svenskar med gemensamt öde. Könsantagonism mildras när män och kvinnor ser sig som delar av samma folk med komplementära roller och ömsesidiga förpliktelser.
Detta betyder inte att konflikter försvinner. De kommer alltid att finnas. Men de hanteras inom en ram av grundläggande solidaritet snarare än som krig mellan främlingar. Nationen är inte en politisk preferens utan en psykologisk nödvändighet för samhällets sammanhållning.
Den marxistiska transformationen
Här måste vi tala om det som brukar kallas kulturmarxism, västmarxism eller amerikansk marxism. Benämningarna varierar men pekar alla på samma historiska transformation.
Klassisk marxism förutsade att arbetarklassen skulle utveckla revolutionärt medvetande och störta kapitalismen. Det skedde aldrig. Arbetarna i Västeuropa och Nordamerika valde reformism, konsumtion och nationell identitet framför revolution. För den ortodoxa marxisten var detta en gåta: varför agerade inte proletariatet i enlighet med sina “objektiva” klassintressen?
Frankfurtskolan gav svaret. Adorno, Horkheimer, Marcuse och deras efterföljare hävdade att förtrycket inte var primärt ekonomiskt utan kulturellt. Arbetarklassen hade blivit förförd av borgerlig kultur, av familjen, av religionen, av nationen. Dessa strukturer fungerade som ideologiska fängelser som hindrade de förtryckta från att se sin situation klart.
Härifrån var steget kort till en ny revolutionär strategi. Det gällde inte längre att organisera arbetarklassen utan att nedmontera den kulturella “överbyggnaden”: familjen, nationen, traditionen, den kristna etiken. Och eftersom arbetarklassen inte ville vara revolutionärt subjekt fick man finna nya kandidater: de sexuellt marginaliserade, de etniskt annorlunda, kvinnorna definierade som förtryckt kollektiv.
Denna transformation förklarar varför den moderna vänstern systematiskt arbetar för att förstärka partikulära identiteter. Intersektionalitet är explicit ett ramverk för att multiplicera identitetsbaserade konfliktlinjer. Varje ny “förtrycksaxel” är en potentiell revolutionär kraft, och varje försök att bygga sammanhållande nationell identitet stämplas som “reaktionärt” eller “fascistiskt” just därför att det hotar att dämpa de konflikter som revolutionen behöver.
Sjuklöverns projekt
Med denna förståelse blir det svenska politiska etablissemangets agerande de senaste femtio åren begripligt på ett nytt sätt.
Socialdemokratin efter 1968 genomgick samma transformation som den internationella vänstern. SAP hade byggts på en grundläggande lojalitet mot det svenska folket och nationen. Per Albin Hanssons folkhem var explicit nationellt. Men en ny generation skolad i Frankfurtskolans idéer övertog partiet och omdefinierade dess uppdrag. Sverige skulle inte längre byggas för svenskarna utan omvandlas till ett laboratorium för mångkulturalism och normkritik.
När Fredrik Reinfeldt och de “Nya Moderaterna” tog makten fullbordades projektet från oväntat håll. Moderaterna, en gång det närmaste vi hade ett borgerligt nationalkonservativt parti, kapitulerade helt inför den kulturradikala hegemonin. “Öppna era hjärtan” blev symbolen för en borgerlighet som inte längre vågade eller ville försvara sin egen befolknings intressen. Arbetslinjen och skattesänkningar kombinerades sömlöst med massinvandring och normupplösning.
Sjuklövern, de sju partier som i praktiken förde samma invandringspolitik, samma kulturpolitik, samma grundläggande samhällssyn, representerade inte demokratisk pluralism utan en enad front mot det svenska folkets rätt till sitt eget land och sin egen framtid. De konkurrerade om marginella ekonomiska frågor medan de var överens om det väsentliga: att svensk nationell identitet var ett problem som skulle lösas genom utspädning.
Förstår man utvecklingspsykologin och kulturmarxismens logik ser man att detta inte var en konspiration i snäv mening utan en ideologisk konvergens. Både vänster och höger inom etablissemanget hade absorberat samma grundantaganden: att nationell identitet var förlegad, att Sverige skulle omdefinieras som en “humanitär stormakt”, att motstånd mot denna utveckling var moraliskt suspekt.
Lärdomar och frestelser
Vad ger oss då denna analys?
Först och främst en realistisk förståelse av den politiska psykologin. Vi behöver inte längre naivt tro att “rätt argument” automatiskt övertygar, eller att människor är rationella beslutsfattare som bara väntar på korrekt information. Politisk förändring sker genom att forma gruppidentiteter, inte genom att vinna debatter.
För det andra: den nationella identitetens centrala betydelse är inte en nostalgisk fantasi utan en psykologisk realitet. Om människor oundvikligen tänker i termer av “vi” mot “de”, så är frågan vilka “vi” som konstrueras. En stark, inkluderande men substantiell nationell identitet, grundad i språk, kultur, historia och folk, är bättre än splittring i antagonistiska subgrupper.
För det tredje: motståndarsidans strategi blir genomskådad. Den systematiska nedmonteringen av svensk nationell identitet är inte en olyckshändelse eller välment naivitet utan ideologiskt projekt med rötter i marxismens transformation. Mångfaldsdoktrinen, den ständiga expansionen av nya “förtryckta grupper”, angreppen på familjen och traditionen: allt hänger samman.
Men denna kritik måste också vändas inåt. Den nationella rörelsen har inte varit immun mot samma dynamik. Alltför ofta har kampen för folket förvandlats till identifikation med rörelsen själv — med partiet, subkulturen, de invigdas gemenskap. När nationalister börjar önska det egna folket illa för att det “röstar fel” eller “inte förstår”, då har man i praktiken bytt ingrupp. Man har gjort exakt det man kritiserar hos vänstern: satt den egna gruppens självbild framför dem man påstår sig kämpa för.
Detta är nationalismens ständiga frestelse: att låta kampen bli viktigare än målet, att låta bitterheten över folkets likgiltighet förvandlas till förakt. Men ett folk som föraktar sitt folk har förlorat sin rätt att tala i dess namn. Den som verkligen älskar sitt folk måste älska det sådant det är, inte sådant man önskar att det vore.
Slutligen: uppgiften för oss är inte att “höja medvetandenivån” hos befolkningen till något postkonventionellt ideal. Det vore både arrogant och verklighetsfrämmande. Uppgiften är att erbjuda en positiv, sammanhållande identitet som kan ge mening och tillhörighet åt vanliga människor som lever sina liv på det sätt de flesta alltid gjort: genom gemenskap med dem som delar deras språk, deras minnen, deras öde.
Nationen är inte ett stadium att växa ifrån. Den är den naturliga ramen för mänsklig samvaro i stor skala, bekräftad av både evolutionspsykologi och historisk erfarenhet. Vårt arbete är att återupprätta den.
■
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare







