Varför jag är högerradikal
En positionsförklaring efter tjugofem år.
Veckobrev #15-2026 (läs tidigare veckobrev här)
Jag är högerradikal. Det är inget färdigt program eller en etikett som andra satt på mig. Det är den plats jag tänker ifrån, och den har växt fram under tjugofem år av läsning, arbete och avgörande misstag. Den här essän är ett försök att säga rakt ut vad det innebär. Först för mig själv, så att jag vet var jag står. Sedan för dem som vill förstå varifrån jag talar.
Begreppet är idag något av en canvas som folk fyller med sina egna föreställningar. Motståndare slänger det omkring sig som slagträ utan att bry sig om vad det faktiskt betyder. Anhängare bär det som identitetsmarkör, ofta utan att ha tänkt igenom innehållet. Efter tjugofem år i det här landskapet har jag sett båda sorternas förvirring på nära håll, och den egna har jag fått göra upp med undan för undan.
Detta är min position, så som den ser ut idag. Det är inte en slutpunkt. Mer av ett bokmärke. Här befinner jag mig nu, år 2026.
Vad radikal betyder
Radikal kommer av radix, rot. Det betyder att gå till grunden, inte att gå till ytterligheter. Radikal är inte synonymt med extrem. Den som är radikal ställer frågor som de mer moderata tar för givna.
Detta skiljer mig från den konservatism som vill förvalta. Oakeshott och Burke har gett mig mycket, men deras grundhållning förutsätter att det finns en ordning värd att bevara, att uppgiften är att bromsa och anpassa snarare än att tänka om. Så ser inte Sverige ut längre. Det som skulle konserveras måste först återerövras eller återuppbyggas. Det är därför förvaltande konservatism inte räcker. Man kan inte förvalta ett hus som brunnit ned.
Radikal innebär för mig att inte acceptera den liberala ordningens premisser som naturlag. Folksuveränitetens nuvarande form, marknadens överhöghet, individualismens antropologi, universalismens anspråk. Dessa är inte givna. De är resultat av en lång utveckling som kan analyseras, ifrågasättas och på sikt ersättas.
Vad höger betyder
Höger är för mig ingen position på en skala. Det är en syn på människan och verkligheten som kondenserat kan sammanfattas så här:
Människan är en gemenskapsvarelse som formas av kultur, språk och plats och utifrån de anlag och förutsättningar hennes föräldrar och förfäder samlat på sig. Hon föds inte som abstrakt individ utan in i ett sammanhang som redan är där och som hon aldrig helt kan träda ur.
Hierarkier och skillnader är naturliga och i grunden goda, eftersom de följer av att människor är olika och att vissa saker är bättre än andra.
Traditionen bär kunskap som det abstrakta förnuftet inte kan ersätta, eftersom den är destillerad erfarenhet över generationer.
Det politiska handlar om verkliga folk i verkliga rum, inte om mänskligheten i allmänhet.
Om hierarkin behöver det sägas mer, eftersom påståendet annars riskerar att bara bli ett slagord. Jag menar inte hierarki i betydelsen ett krackelerat ståndssamhälle, och jag menar inte de starkas makt över de svaga. Jag menar det Aristoteles menade och som Kjellén tog upp i sin organiska statssyn: att varje levande helhet har en ordning av delar som syftar mot något, och att denna ordning inte är godtycklig. En familj har en ordning. Ett yrke har en ordning. En stat har en ordning. Den ordningen kan vara bättre eller sämre, mer eller mindre trogen sin egen natur, men den kan inte vara frånvarande utan att helheten upphör att fungera. Den moderna jämlikhetsideologin drömmer om en värld utan ordning och får alltid i stället en värld med en annan, ofta sämre, ordning som döljer sig bakom jämlikhetens språk.
Att vara höger är att ta dessa insikter på allvar. Det är där skillnaden mot vänstern ligger, i grundläggande mening. Vänstern vill lösgöra människan från hennes bindningar i frihetens namn, eller ordna om samhället efter en abstrakt modell. Högern vet att människan utan sina bindningar inte är fri utan förlorad, och att modeller som inte utgår från det verkliga alltid kräver tvång för att genomföras.
Diagnosen: var vi står
Vi står i ett senläge. Den liberala ordning som formades under efterkrigstiden och nådde sin höjdpunkt efter 1989 befinner sig i ett skede där dess egna premisser har börjat fräta sönder dess egna förutsättningar. Individualismen har tärt på de bindningar den förutsatte. Marknadens logik har nått in i sfärer där den förstör snarare än förvaltar. Universalismens anspråk har avslöjat sig som förklädda partikulära intressen. Det rör sig alltså inte om en kris som kan lösas med bättre politik inom samma ramverk. Det är ramverket självt som går sönder.
Samtidigt är denna upplösning inte slutet. Den är en tröskel. Spengler beskrev övergången från kultur till civilisation som en årstidsväxling, där höstens skördetid följs av vinterns förstelning. De stora formerna stelnar, det skapande har redan ägt rum, och det som återstår är förvaltning av ett arv vars källor håller på att sina. Jünger gick vidare och talade om linjen: den punkt där nihilismen når sin botten och något måste föras över till andra sidan. Hans waldgänger är den som inte böjer sig för förfallet utan drar sig undan för att bevara. Det är där vi står. Uppgiften är inte att rädda det som håller på att falla, utan att bära vidare det som förtjänar att leva in i det som kommer.
Till detta hör en särskild insikt om makt. Den verkliga makten i vårt samhälle ligger inte i riksdagen. Den ligger i det skikt som Burnham redan på fyrtiotalet kallade managerklassen och som Lasch senare beskrev som de nya professionella och manageriella eliterna, ett skikt som har skiljt sig från det folk det styr. Adinolfi har analyserat samma fenomen i italiensk tappning, i förlängningen av den klassiska elitteorin från Pareto och Mosca. I Sverige har Markus Allard talat om transferiatet, ett delvis överlappande begrepp som fångar det skikt som lever av och förvaltar den offentligt finansierade godhetsindustrin. Sammantaget rör det sig om de människor som styr medier, universitet, myndigheter, storföretag, stiftelser och de stora ideella organisationerna. Det är inte en sammansvärjning. Det är en klass med gemensamma utbildningsvägar, gemensamma intressen och en i stort sett enhetlig världsbild. Den klassen har intresse av den liberala ordningens fortbestånd, eftersom det är den ordning som legitimerar dess makt, och kommer att försvara den också när den inte längre fungerar. Varje politisk analys som inte tar hänsyn till detta skikt missar det som faktiskt rör sig i det svenska samhället.
Ovanpå detta har vi tekniken. Jünger såg det tidigt, redan i Der Arbeiter och Den totala mobiliseringen: tekniken är inte ett neutralt verktyg utan en Gestalt med egen logik, som griper det den berör och omformar det inifrån. Senare, i An der Zeitmauer, talade han om att vi passerat en tidsgräns där tekniken inte längre är något människan styr utan ett tillstånd hon befinner sig i. Den digitala teknikens framfart under de senaste två decennierna har gjort detta påtagligt på ett sätt som Jünger bara kunde ana. Sociala medier formar om språket, uppmärksamheten, minnet och själva sättet att vara människa i en gemenskap. Artificiell intelligens kommer att göra detsamma i ännu större skala, och på ett djupare plan. Den som tänker politiskt i dag utan att tänka teknologiskt har inte förstått sin egen tid.
Vi lever i en senfas av en ordning som är på väg att gå under genom sin egen inre logik, förvaltad av ett skikt som har varje intresse av att försvara den, i en teknologisk miljö som omformar människan snabbare än politiken kan formulera sig. Det är en mörk bild, men den är verklig. Att se klart är den första plikten. Att agera klokt är den andra.
En väg till positionen
Jag hamnade inte där jag är idag över en natt. Det har varit en läsning och en omläsning och ännu en omläsning, där olika författare tagit olika stor plats i olika faser. Och även om jag här refererar till många tänkare och författare är läsning knappast allt som behövts för att jag ska finna den position jag nu står i. Att driva företag, att bli far, att gå igenom livskriser, att leva och verka i flera olika länder, att ägna fler timmar än jag kan räkna till att diskutera och stöta och blöta idéer med några av de skarpaste hjärnor vår samtid har, har varit minst lika viktigt.
I tidiga tjugoårsåldern var det den rent nationalistiska litteraturen som präglade mig. Codreanu läste jag med stor inlevelse, och den järnlegionära blandningen av religiöst allvar och revolutionär disciplin gjorde intryck. Det fanns där något av det heroiska och oförenliga med modernitetens slappa medelmåtta som jag sökte vid den tiden. Jag står inte kvar där idag, men jag föraktar inte min dåtida mig. Man måste börja någonstans, och ungdomens radikalitet är inte den värsta platsen att börja på.
