Sverige är inte Ungern. Våra maktstrukturer cementerades redan på 60- och 70-talet. Röstningen har blivit en ritual som bevarar systemet, inte ett verktyg för verklig förändring.
Den här kommunreformen på 60- och 70-talet var bisarr. 1952 bestod Sverige av 1 037 kommuner, 1977 bestod Sverige av 277 kommuner. Det är ändå en drastisk minskning. Det är ju en sak om antalet kommuner hade minskats till cirka 600 kommuner. Men det räckte tydligen inte.
1996 hade Sverige 24 län, 1998 hade Sverige 21 län.
Mellan 1980 och 2003 har det däremot dykt upp 13 kommuner till. Men centraliseringen är fortfarande ett faktum.
Tack för den kommentaren! Ja, kommunreformen är ett riktigt tydligt exempel på hur centraliseringen gick till i praktiken. Från över tusen lokala enheter – där många hade en stark folklig förankring – till ett par hundra ”storkommuner” som var lättare att administrera uppifrån.
Och du har helt rätt: även om några nya kommuner kom till senare så har den stora riktningen hela tiden varit att makt flyttats bort från lokalsamhället och in mot en allt mer sammanpressad, byråkratisk struktur. Det är ett av de beslut som gör att röstsedeln idag känns så avlägsen från människors faktiska vardag – banden mellan väljare och valda blev tunnare.
Det är precis den typen av reformer från 60- och 70-talet som jag menar cementerade systemet och gjorde verklig förändring mycket svårare.
Jag håller med om att Sverige är annorlunda än Ungern och Polen och att systemet stöder ett politiker- och byråkratvälde som är mycket svårt att påverka. Inget av av de nuvarande riksdagspartierna kan göra (eller vill göra) något för att "rädda" Sverige.
Det finns dock en möjlighet att via riksdagsval ändra allt!
Om mer än hälften av riksdagsledamöterna byts ut mot kompetenta och okorrumperade personer och den resulterande regeringen snabbt bytte ut myndighetschefer och liknade, samt påbörjade arbetet med att "rätta till" konstitutionen mm, skulle en systemförändring kunna genomföras med konstitutionella medel.
Det kan låta orealistiskt, och är det naturligtvis via de nuvarande riksdagspartierna, men skulle kunna ske genom helt nya partier med nytt folk som verkligen representerar sina väljare.
Praktiskt kan det ske genom Teknisk Valsamverkan (https://valsamverkan.se) där nya partier går fram genom en gemensam valsedel, men behåller sina program.
Första utmaningen är att klara 4%-spärren och det är inte orealistiskt, men den andra utmaningen att få 51% är större, redan i valet 2026.
Alla nuvarande riksdagspartier och media kommer att motarbeta de nya, men redan 10% vore en skräll som skulle kunna påverka politiken och i bästa fall ge resultat 2030. (Om inte de nya förbjuds!)
Genom DFS och andra lokala verksamheter samt alternativa media bör information om de nya kunna spridas på annat sätt under valåret än genom etablerade media och på så sätt bli en faktor att räkna med redan 2026.
Tack för din kommentar och för ditt engagemang! Jag förstår hur du resonerar – det är ett logiskt och på ytan enkelt upplägg: om vi bara byter ut riksdagen mot nya, hederliga personer, då kan allt förändras.
Men här finns den naiva kärnan: det bygger på ett ”bara X, så Y”-tänk. X i det här fallet är att svenska väljare, som är bland världens mest trögrörliga, plötsligt skulle flockas till ett helt nytt mikroparti med en modell de aldrig sett förut. Det förutsätter dessutom att detta parti på kort tid både klarar spärrar, når majoritet och samtidigt står emot hela den moteld som systemet garanterat kommer mobilisera – media, rättsväsendet, byråkratin, etablissemanget.
Det är inte en fråga om logik, utan om kultur och realiteter. Svenskar röstar inte på oprövade kort i masskala. De byter inte politisk identitet över en natt. Systemet är byggt just för att förhindra den typen av genomslag. Därför blir det en illusion: en tankeövning där allt ser enkelt ut på papperet, men där själva förutsättningen (X) aldrig inträffar.
Därför lägger jag hellre min energi på det som faktiskt är möjligt här och nu – att bygga parallella strukturer, gemenskaper och kultur som långsamt men säkert kan göra systemet mindre relevant.
Återigen håller jag med dig och förstår din inställning! Jag vet att det är väldigt mycket "om bara" i metoden att byta riksdagsledamöter, men det är enda metoden som skulle kunna gå snabbt men ändå vara enligt konstitutionen.
Trögrörligheten gör att vi skulle behöva nya väljare på motsvarande sätt som Socialdemokraterna har skaffat sig ett par miljoner nya. Vi behöver några hundra tusen ungrare och polacker, åtminstone till sinnet.
Möjligen kan vi hoppas på den generation som nu håller på att bli röstberättigade. De upplever problemen tydligare än de som hunnit etablera sig. Men återigen hur når man dem, fast de är inte lika beroende av etablerade media. Kanske via dina parallella strukturer?
Björns kommentar om att kommunreformen är en viktig komponent i centraliseringen av makten och därmed ett stort steg från folkstyre. Att makten utgår från folket är en chimär, som upprätthålls av partier och media, och som folk tror på.
Ditt byggande av parallella strukturer och samhällen motverkar centraliseringen och är synnerligen lovvärt, men jag är rädd för att när de blir större och mer betydelsefulla så kommer makten att slå till och direkt motarbeta. Annars kan de bli embryot till uppdelning av kommunerna och på sikt den nya väljarbasen.
Därför tror jag att man måste jobba med flera metoder, även om sannolikheten för ett jordskred är litet så skulle ändå 4% av riksdagen ge mer uppmärksamhet än ingen opposition alls.
Den här kommunreformen på 60- och 70-talet var bisarr. 1952 bestod Sverige av 1 037 kommuner, 1977 bestod Sverige av 277 kommuner. Det är ändå en drastisk minskning. Det är ju en sak om antalet kommuner hade minskats till cirka 600 kommuner. Men det räckte tydligen inte.
1996 hade Sverige 24 län, 1998 hade Sverige 21 län.
Mellan 1980 och 2003 har det däremot dykt upp 13 kommuner till. Men centraliseringen är fortfarande ett faktum.
Hej Björn!
Tack för den kommentaren! Ja, kommunreformen är ett riktigt tydligt exempel på hur centraliseringen gick till i praktiken. Från över tusen lokala enheter – där många hade en stark folklig förankring – till ett par hundra ”storkommuner” som var lättare att administrera uppifrån.
Och du har helt rätt: även om några nya kommuner kom till senare så har den stora riktningen hela tiden varit att makt flyttats bort från lokalsamhället och in mot en allt mer sammanpressad, byråkratisk struktur. Det är ett av de beslut som gör att röstsedeln idag känns så avlägsen från människors faktiska vardag – banden mellan väljare och valda blev tunnare.
Det är precis den typen av reformer från 60- och 70-talet som jag menar cementerade systemet och gjorde verklig förändring mycket svårare.
Jag håller med om att Sverige är annorlunda än Ungern och Polen och att systemet stöder ett politiker- och byråkratvälde som är mycket svårt att påverka. Inget av av de nuvarande riksdagspartierna kan göra (eller vill göra) något för att "rädda" Sverige.
Det finns dock en möjlighet att via riksdagsval ändra allt!
Om mer än hälften av riksdagsledamöterna byts ut mot kompetenta och okorrumperade personer och den resulterande regeringen snabbt bytte ut myndighetschefer och liknade, samt påbörjade arbetet med att "rätta till" konstitutionen mm, skulle en systemförändring kunna genomföras med konstitutionella medel.
Det kan låta orealistiskt, och är det naturligtvis via de nuvarande riksdagspartierna, men skulle kunna ske genom helt nya partier med nytt folk som verkligen representerar sina väljare.
Praktiskt kan det ske genom Teknisk Valsamverkan (https://valsamverkan.se) där nya partier går fram genom en gemensam valsedel, men behåller sina program.
Första utmaningen är att klara 4%-spärren och det är inte orealistiskt, men den andra utmaningen att få 51% är större, redan i valet 2026.
Alla nuvarande riksdagspartier och media kommer att motarbeta de nya, men redan 10% vore en skräll som skulle kunna påverka politiken och i bästa fall ge resultat 2030. (Om inte de nya förbjuds!)
Genom DFS och andra lokala verksamheter samt alternativa media bör information om de nya kunna spridas på annat sätt under valåret än genom etablerade media och på så sätt bli en faktor att räkna med redan 2026.
Torbjörn Johnson
Hej Torbjörn!
Tack för din kommentar och för ditt engagemang! Jag förstår hur du resonerar – det är ett logiskt och på ytan enkelt upplägg: om vi bara byter ut riksdagen mot nya, hederliga personer, då kan allt förändras.
Men här finns den naiva kärnan: det bygger på ett ”bara X, så Y”-tänk. X i det här fallet är att svenska väljare, som är bland världens mest trögrörliga, plötsligt skulle flockas till ett helt nytt mikroparti med en modell de aldrig sett förut. Det förutsätter dessutom att detta parti på kort tid både klarar spärrar, når majoritet och samtidigt står emot hela den moteld som systemet garanterat kommer mobilisera – media, rättsväsendet, byråkratin, etablissemanget.
Det är inte en fråga om logik, utan om kultur och realiteter. Svenskar röstar inte på oprövade kort i masskala. De byter inte politisk identitet över en natt. Systemet är byggt just för att förhindra den typen av genomslag. Därför blir det en illusion: en tankeövning där allt ser enkelt ut på papperet, men där själva förutsättningen (X) aldrig inträffar.
Därför lägger jag hellre min energi på det som faktiskt är möjligt här och nu – att bygga parallella strukturer, gemenskaper och kultur som långsamt men säkert kan göra systemet mindre relevant.
Hej Dan,
Återigen håller jag med dig och förstår din inställning! Jag vet att det är väldigt mycket "om bara" i metoden att byta riksdagsledamöter, men det är enda metoden som skulle kunna gå snabbt men ändå vara enligt konstitutionen.
Trögrörligheten gör att vi skulle behöva nya väljare på motsvarande sätt som Socialdemokraterna har skaffat sig ett par miljoner nya. Vi behöver några hundra tusen ungrare och polacker, åtminstone till sinnet.
Möjligen kan vi hoppas på den generation som nu håller på att bli röstberättigade. De upplever problemen tydligare än de som hunnit etablera sig. Men återigen hur når man dem, fast de är inte lika beroende av etablerade media. Kanske via dina parallella strukturer?
Björns kommentar om att kommunreformen är en viktig komponent i centraliseringen av makten och därmed ett stort steg från folkstyre. Att makten utgår från folket är en chimär, som upprätthålls av partier och media, och som folk tror på.
Ditt byggande av parallella strukturer och samhällen motverkar centraliseringen och är synnerligen lovvärt, men jag är rädd för att när de blir större och mer betydelsefulla så kommer makten att slå till och direkt motarbeta. Annars kan de bli embryot till uppdelning av kommunerna och på sikt den nya väljarbasen.
Därför tror jag att man måste jobba med flera metoder, även om sannolikheten för ett jordskred är litet så skulle ändå 4% av riksdagen ge mer uppmärksamhet än ingen opposition alls.
Torbjörn