Varför vi måste försvara västerländsk civilisation även när vi kritiserar "värdegrunden"

När etablissemanget predikar "värdegrund" medan samhället faller sönder är det lätt att vilja förkasta alltsammans. Men vi får inte låta kritiken av det falska leda oss till att överge det genuina.

Veckobrev #46-2025 (läs tidigare veckobrev här)

I natt skedde ett terrordåd i Sydney. Jag har skrivit om det på X, men jag vill här utveckla varför jag anser det vara så avgörande att försvara västerländsk civilisation, även för oss som är djupt kritiska till mycket av det moderna “värdegrundspaketet”.

Det finns en frestelse, när man ser problemen i det moderna Sverige, att kasta ut barnet med badvattnet. När etablissemanget predikar “värdegrund” medan samhället faller sönder, när de talar om “jämställdhet” medan våldtäkter ökar, när de lovordar “mångkultur” medan segregationen fördjupas, då är det lätt att vilja förkasta alltsammans. Lätt att bli ressentimentsdriven. Jag vet, för jag har själv varit där.

Men ressentiment är gift. Det förstör din förmåga att tänka klart, att bygga något konstruktivt, att faktiskt försvara det som är värt att försvara. Och det finns mycket värt att försvara i vår civilisation, även om vi måste vara kristallklara med att mycket av det moderna “värdegrundspaketet” är en förvrängning av våra verkliga värden.

Två rötter, en civilisation

Västerländsk civilisation vilar på två fundament: kristendomen och upplysningen. För den som inte är troende kristen kan detta låta som ett problem, men det är det inte. Dessa två traditioner är inte enkla motsatser utan sammanflätade på komplexa sätt.

Kristendomen gav oss idén om människans inneboende värde, oberoende av status eller förmåga. Tanken att varje själ är unik och värdefull inför Gud lade grunden för vad som senare skulle bli individuella rättigheter. Reformationen förde med sig ytterligare något avgörande: principen om det personliga samvetet och individens direkta relation till sanningen, utan mellanhänder. När varje människa skulle kunna läsa Bibeln själv, kunde hon också börja tänka själv.

Upplysningen växte fram i denna kristna kontext. Den både byggde vidare på och reagerade mot kristna idéer. Reformationens betoning på individuellt samvete och kritisk granskning av auktoritet skapade viktiga förutsättningar för upplysningens ideal om förnuft, vetenskap och framsteg. Detta skedde inte i vilket religiöst sammanhang som helst. Det krävde specifikt den kristna, och särskilt den protestantiska, traditionen.

Detta är inte en tillfällighet. Vår civilisation bär i sig en djup drivkraft: en vilja att utvecklas, att bli bättre, att upptäcka nya saker, att besöka stjärnorna. Att bara konservera för sakens skull är inte förenligt med vårt kynne. Vi är byggda för att sträva framåt samtidigt som vi värnar det som fungerar.

De värden som faktiskt är värda att försvara

När jag talar om västerländska värden menar jag inte det moderna establishemangets rituella uppräknande av buzzwords. Jag menar de konkreta principer som skiljer vår civilisation från andra.

Rättsstaten. Lagen står över den personliga makten. En kung, en president, en imam: ingen står över lagen. Detta är radikalt annorlunda än klansamhällets logik där släktband och makt avgör.

Individuella rättigheter. Individen är inte bara sin grupps representant. Du ska inte hållas ansvarig för vad andra med samma etnicitet, religion eller kön gör. Detta är motsatsen till kollektiv skuld och blodshämnd.

Yttrandefrihet och fri debatt. Sanningen söks genom argumentation, inte genom auktoritet eller våld. Detta är grundvalen för allt annat. Utan det kollapsar resten.

Religionsfrihet och en sekulariserad statsapparat. Staten ska inte diktera tro, och tron ska inte diktera statens lagar. Detta är resultatet av århundraden av blodig erfarenhet.

Dessa värden är inte anpassade för den stora massinvandring som varit till våra länder de senaste femtio åren från klankulturer och civilisationer som inte gått igenom samma historiska utveckling. Den krocken är enorm. Och vårt svar kan inte vara att hänfalla åt samma primitiva logik: att svara på klansamhälle med klansamhälle, på kollektiv skuld med kollektiv skuld.

Det falska värdegrundspaketet

Men det moderna “värdegrundspaketet” är något helt annat än dessa civilisatoriska grundvalar. Det har formats av flera strömningar, men resultatet liknar i hög grad en marxistisk konfliktmodell där olika identitetsgrupper ersatt ekonomiska klasser som huvudsakliga aktörer.

Där klassisk marxism talade om borgarklassens förtryck av arbetarklassen, talar dagens identitetspolitik om män som förtrycker kvinnor, vita som förtrycker icke-vita, heterosexuella som förtrycker homosexuella, och så vidare. Världen delas in i förtryckare och förtryckta, och alla har gjorts till representanter för “grupper” som strider för “sina intressen” mot andra grupper.

Detta hade kanske kunnat vara något vi kunde leva med om det skedde inom ramen för ett fritt debattklimat. Men det har kombinerats med en närmast totalitär idé om den “rätta värdegrunden” som du måste förhålla dig till för att inte riskera arbete och socialt anseende. Det är en pseudoreligion utan nåd och utan förlåtelse.

Det är detta paket som många av oss reagerar emot, inte västerländska värden i sig. Och reaktionen är befogad. Men vi får inte låta vår kritik av det falska leda oss till att överge det genuina.

Ressentimentets fälla

Jag vet hur det känns att vara utfryst. När jag i tonåren, runt millennieskiftet, började se problemen med okontrollerad massinvandring och det mångkulturella projektet var det omöjligt att yppa den kritiken utan att få en rasiststämpel. Detta gjorde mig allt mer ressentimentsdriven. Jag hatade samhället, kände mig orättvist behandlad, hade hämndbegär.

Jag växte ifrån det värsta av det för länge sedan, men det har varit en process. Därför förstår jag många som idag känner likadant. Men jag kan också se att det inte är en konstruktiv väg.

Ressentiment gör dig reaktiv istället för agentisk. Du definieras av vad du är emot istället för vad du är för. Du slutar bygga och börjar bara riva. Och framför allt: du förlorar förmågan att skilja mellan det som verkligen är ruttet och det som faktiskt fungerar.