Vi byggde ett hus. De köpte ordet tillsammanshet.
Vi byggde Svenskarnas hus för att kunna träffas. Tillsammansskapet svarade med ett låtsashus. Nu svarar Folkhälsomyndigheten på ensamheten med låtsasordet ”tillsammanshet”.
Veckobrev #26-2026 (läs tidigare veckobrev här)
För ungefär tio år sedan stod jag i en hyrd lokal och förklarade för en besviken hyresvärd att jag förstod honom.
Vi hade bokat lokalen för en födelsedagsfest. Det var åtminstone vad vi hade sagt. I själva verket pågick Manhemsdagen, ett nationalistiskt arrangemang med flera hundra gäster, tal, lekar och festligheter. När uthyraren dök upp insåg han att någon födelsedag inte stod på programmet. Han hade blivit lurad och var, fullt rimligt, inte glad.
Jag hatade att vi hade gjort så. Jag vill inte ljuga för människor, särskilt inte för någon som hyr ut sin egendom och har rätt att veta vad den ska användas till. Därför ställde jag den fråga som hela situationen kretsade kring:
Hade vi fått hyra om vi från början berättat att nationalister skulle samlas?
Nej, svarade han.
Han var rädd för våldsvänstern.
Då gav jag honom en väg ut. Berätta för medierna att du blev lurad. Säg att du tar avstånd. Vi kommer inte att hålla det emot dig.
Det låter absurt, men vid den tiden hade vi blivit vana. Nationalister som ville ordna ett möte, en konferens eller en fest fick räkna med det sedvanliga samtalet från uthyraren. Lokalen hade blivit dubbelbokad. Ett missförstånd hade uppstått. Någon i styrelsen hade protesterat. Försäkringen gällde plötsligt inte. Farbror Gunnar hade kanske dött och hela släkten behövde just den konferenssalen.
Inför Gästabudet i Södermanland 2008 ringde hyresvärden några dagar före arrangemanget. Polisen hade kontaktat honom och varnat för att informationen om lokalen kunde nå våldsvänstern. Då kunde hans egendom vandaliseras.
Det presenterades som omtanke. Budskapet var ändå svårt att missförstå: hyr du ut till de här människorna kan din lokal förstöras.
Vi funderade förstås över hur våldsvänstern skulle få veta adressen. Någon ordentlig utredning av den saken erbjöds inte.
Fyra år senare var jag med och arrangerade den internationella konferensen Vision Europa. Den skulle hållas lördagen den 24 mars. På fredagskvällen ringde uthyraren och meddelade att lokalen blivit dubbelbokad.
Vi hade över hundra betalande gäster. Utländska talare hade just landat på Arlanda. Framför oss låg en lång natt av telefonsamtal och en morgon då vi fick försöka lösa något som redan varit löst tills någon bestämde sig för att det inte längre var det.
Till slut lyckades vi övertala hotellet där talarna och vi arrangörer bodde att hyra ut en av sina större konferenssalar. Evenemanget kunde genomföras. Nästa gång kunde samma sak hända igen.
Efter Manhemsdagen 2016 hade jag fått nog. Vi kunde inte bygga en verksamhet på lögner, panikartade telefonsamtal och förhoppningen att en hyresvärd skulle stå emot när påtryckningarna började. Ville vi garantera vår rätt att samlas återstod en lösning.
Vi måste äga huset själva.
Ett drygt år senare lanserade vi insamlingen till det första Svenskarnas hus.
Namnet valde vi inte för att provocera. Det beskrev huset. Svenska nationalister hade stängts ute från kommunala lokaler och Folkets hus. Privata hyresvärdar utsattes för hot och påtryckningar. Vi behövde ett hus där vi själva hade nyckeln och där inget telefonsamtal på fredagskvällen kunde göra hundra gäster hemlösa.
När huset var öppet för allmänheten fick vem som helst komma in, förutsatt att man uppförde sig. En vänsterpartist fick dricka kaffe. En imam fick titta i bokhyllorna. Vi hade inga problem med människor som var nyfikna eller tyckte annorlunda. Hela poängen var att skapa den mötesplats som andra hade förvägrat oss.
Vänstern svarade med att tillkännage Sammanhållningens hus.
Jag minns att vi skrattade. Något annat var svårt att göra. Tillsammansskapet, organisationen bakom initiativet, beskrev för Sveriges Radio sitt planerade hus som ett nationellt antirasistiskt center som skulle motverka vårt försök att få inflytande i Töreboda. En insamling startades. Medierna rapporterade. Något hus blev det inte.
Vi hade hundratals människor som ville samlas men svårt att få tillgång till en lokal. De professionella antirasisterna hade tillgång till Folkets hus, studieförbund, kulturhus, kommunala lokaler och bidragssystem, men saknade uppenbarligen en egen fastighet i Töreboda.
Så vi köpte ett hus. De lanserade ett namn.
Namnet rymde hela föreställningsvärlden. Ett hus för svenskar ansågs hota sammanhållningen. Ett projekt som bildades för att bekämpa människorna i detta hus fick däremot kalla sig sammanhållande.
Fortsätt läsa: Vad antirasisternas låtsashus har gemensamt med Folkhälsomyndighetens ”tillsammanshet”, hur misslyckad integration förvandlas till nya skattefinansierade ord och vad som väntar Svenskarnas hus efter sommaren
