Vi kan inte bygga en framtid på vad vi hatar

En rörelse kan inte överleva på motstånd ensam. Den måste vilja något, älska något och sträva mot något.

Veckobrev #42-2025 (läs tidigare veckobrev här)

Vi kallar oss en rörelse. Men ibland undrar jag om vi verkligen är det.

För vad är det som egentligen förenar oss? Är det vår kärlek till något, eller vårt hat mot något annat? Är det en vilja att skapa, eller en lust att slå tillbaka?

Under lång tid har vi vant oss vid att vara emot. Mot massinvandringen. Mot mångkulturen. Mot feminismen. Mot globalismen. Mot lögnerna, orättvisorna och förfallet.

Och ja, mycket av det är vi rätt i att vara emot. Världen omkring oss har förändrats på ett sätt som hotar både vår kultur, vår trygghet och vår framtid. Att reagera mot det är naturligt. Det är sunt att känna vrede inför orätt.

Men vrede är ingen grund att bygga något på. Den kan väcka oss, men den kan inte bära oss.

En rörelse som bara vet vad den hatar kommer förr eller senare att vända den vreden inåt. Det har hänt gång på gång. Vi ser det i våra egna led. Splittringar, misstänksamhet, små världar där människor tävlar i renlärighet istället för att arbeta för framtiden.

Det är som om vi tror att kampen är målet. Att själva motståndet är vårt syfte.

Men det är en lögn.

Vi måste vara mer än en reaktion på förfallet. Vi måste vara ett svar.

Vad är det vi älskar?

Om vi inte kan svara på den frågan, då har vi redan förlorat.

Vad är det vi vill bevara? Vad är det vi vill återupprätta? Vad är det vi vill skapa?

Jag tror att den verkliga kärnan i vår strävan finns i sådant som ofta tas för givet. Den finns i familjen, i hemmet, i byn, i det egna folket. Den finns i doften av skog och jord, i det fria ordet, i ansvar och heder.