Von der Leyens maktspel avslöjar EU:s förakt för konservativa krafter
När EU-parlamentet blockerar Italiens konservativa kandidat men försvarar ministern bakom Valencia-katastrofen avslöjas hur demokratin i EU är villkorad av "rätt" partifärg.
I EU-parlamentets korridorer utspelar sig just nu ett politiskt drama som på ett närmast övertydligt sätt illustrerar unionens demokratiska underskott. Tillsättningen av den nya EU-kommissionen har utvecklats till ett maktkampsfält där det överstatliga etablissemanget öppet försöker blockera nationalkonservativa krafter - med Italiens kandidat Raffaele Fitto i centrum för striden.
Ett system designat för maktmissbruk
När den nya EU-kommissionen ska tillsättas är det formellt parlamentsledamöternas uppgift att granska kandidaternas kompetens och lämplighet. I praktiken har processen dock utvecklats till ett cyniskt maktspel där ideologiska hänsyn och politisk kohandel helt överskuggar frågor om faktisk kompetens och erfarenhet.
Det är talande att parlamentet, som gärna framställer sig som en garant för demokratiska värden, nu öppet diskuterar hur man ska kunna blockera demokratiskt valda regeringars nomineringar - särskilt när dessa regeringar råkar företräda en nationalkonservativ linje.
Särskilt anmärkningsvärt är hur den så kallade "Ursula-majoriteten" - bestående av kristdemokratiska EPP, socialdemokratiska S&D och liberala Renew - nu agerar för att cementera sin makt genom att systematiskt försöka utestänga andra politiska krafter.
Etablissemangets nya maktkoalition
Den politiska utvecklingen i flera medlemsländer, där väljarna i demokratiska val gett ökat stöd till nationalkonservativa krafter, har skapat panik i EU:s etablissemang. Som svar har en ny maktkoalition vuxit fram, där tidigare meningsmotståndare som EPP och S&D nu går samman för att bevara sin kontroll över EU:s institutioner.
Detta är bakgrunden till det pågående försöket att blockera flera av de nominerade kommissionärerna. Särskilt tydligt blir det i fallet med Italiens kandidat Fitto, där vänstern kräver att han ska nekas en vice ordförandepost - trots att han representerar EU:s tredje största ekonomi.
Vänsterns argumentation är avslöjande. Man hävdar att Fitto inte kan få en ledande position eftersom hans parti ECR inte ingick i den koalition som röstade fram Ursula von der Leyen. Med andra ord: det räcker inte att vara nominerad av en demokratiskt vald regering och ha relevant kompetens - man måste också tillhöra "rätt" politiska läger.
Fitto-affären avslöjar systemets röta
Särskilt avslöjande är hur socialdemokraterna tillämpar helt olika måttstockar beroende på kandidaternas politiska tillhörighet. Medan man försöker blockera Fitto – trots hans gedigna meriter och relevanta erfarenhet – enbart på grund av hans konservativa partitillhörighet, försvarar man samtidigt helhjärtat Teresa Ribera. Detta trots att Ribera just nu står i centrum för en av Spaniens värsta politiska skandaler, där hennes hantering av översvämningskatastrofen i Valencia ledde till hundratals dödsfall.
Det spanska exemplet är särskilt talande. Medan regionala myndigheter i Valencia hade ansvaret för den direkta katastrofhanteringen, låg det övergripande ansvaret för varningssystem och nationell samordning på Riberas bord som minister. Trots detta försökte hon fly undan sitt ansvar genom att skylla ifrån sig på regionala myndigheter - något som ledde till att hon av spanska parlamentariker uppmanades att "sitta i en rättssal istället för i kommissionen". Men för EU-etablissemanget spelar sådan inkompetens mindre roll, så länge man tillhör rätt politiska läger.
Ett systemfel i EU:s hjärta
Det pågående dramat kring kommissionärstillsättningen blottlägger ett grundläggande systemfel i EU:s konstruktion - ett inbyggt försvarsverk mot all verklig förändring. När en medlemsstat, som Italien, demokratiskt väljer en regering med en annan vision för Europa, aktiveras en rad byråkratiska spärrar för att neutralisera detta val. Parlamentsutskott, kommissionsprocesser och administrativa procedurer används som vapen för att blockera oönskade röster från att nå inflytelserika positioner.
Mekanismen är lika effektiv som den är cynisk: Först accepteras medlemsstaternas nominering formellt - för att respektera den demokratiska fasaden. Sedan används tekniska invändningar och procedurfrågor för att förhindra att dessa representanter får verkligt inflytande. I Fittos fall handlar det om påstådd "bristande övertygelse om det europeiska projektet". I andra fall kan det vara "otillräcklig erfarenhet av EU-arbete" eller "tveksam förståelse för EU:s grundläggande värderingar".
Detta skapar en självförstärkande maktkoncentration. De som redan kontrollerar EU:s institutioner kan effektivt blockera alla försök till reform eller kursändring. När medlemsländer ser sina demokratiskt valda representanter systematiskt marginaliseras, växer frustrationen och EU-skepticismen - vilket i sin tur används som argument för att dessa röster är "opålitliga" och måste hållas borta från makten. Samtidigt centraliseras allt mer makt till Bryssel, med argumentet att "populistiska krafter" gör det omöjligt att lita på nationella beslutsprocesser.
Resultatet blir ett system där verklig demokratisk förändring blir i praktiken omöjlig. Oavsett hur medlemsländernas befolkningar röstar, oavsett vilka regeringar de väljer, förblir EU:s grundläggande inriktning mot ständigt ökad överstatlighet orubbad. Det är denna strukturella demokratiska brist, mer än någon enskild politisk strid, som nu hotar hela unionens legitimitet.
Vägen framåt
Den aktuella krisen kring kommissionärstillsättningen borde vara en väckarklocka för alla som värnar demokrati och nationellt självbestämmande. Det räcker inte längre med tekniska justeringar eller kosmetiska reformer - hela systemet för EU:s styrning behöver omvärderas.
Ett första steg vore att återföra makten över kommissionärstillsättningar till medlemsländerna, där den rätteligen hör hemma. Parlamentets roll borde begränsas till att granska kandidaternas formella kompetens, inte deras politiska åskådning.
Men ytterst handlar det om en större fråga: Ska EU utvecklas till en överstatlig federation där etablissemanget kan överpröva medlemsländernas demokratiska val? Eller ska unionen återgå till sitt ursprungliga syfte som ett mellanstatligt samarbete där nationernas suveränitet respekteras?
Svaret på den frågan kommer att avgöra Europas framtid.
■
Jag behöver din hjälp! Jag har startat en insamling för att kunna fortsätta (och utveckla) min granskning och rapportering av EU och europeisk politik under 2025. Om du har möjlighet, överväg då att donera en slant. Läs mer här.