Yttrandefriheten var ett misstag
Vi trodde att det fria ordet skulle leda till förnuft och sanning. Istället blev det ett alibi för känslostyrt pladder, desinformation och intellektuell kollaps.
Vi trodde yttrandefriheten skulle leda till upplysning. Vi fick TikTok.
🎧Vill du hellre höra den inlästa versionen? Den finns här!
En gång i tiden var yttrandefriheten en revolutionär idé. Man skulle få säga sanningen utan att frukta bödlar, censur eller fängelse. Men vi lever inte längre i ett tidevarv där makten bränner böcker (nåja, i många länder förbjuds en del böcker, men häng med…). I dag drunknar vi istället i dem – eller rättare sagt, i skrik, giffar och konspirationsteorier om hur 5G gör oss till zombier.
Yttrandefriheten, denna heliga princip, har blivit vår tids största självbedrägeri. Som om rätten att "ha en åsikt" – om vaccin, historia, geopolitik eller könsidentitet – automatiskt innebär att man borde ha en. Än mindre att man kan något. Men vi har skapat ett samhälle där varje känsla, varje halvtuggad tanke, varje självupplevd kränkthet ges samma plats som expertis, erfarenhet eller vetenskap.
Resultatet? Ett sorts permanent intellektuellt undantagstillstånd. Ingen vet något, men alla tycker. Alla har rätt, utom den som påstår att någon har fel.
Det är kanske här vi måste ställa oss den förbjudna frågan: Tänk om yttrandefriheten var ett misstag? Inte i meningen att ingen ska få säga något – utan i den meningen att det kanske krävs gränser, hierarkier, kvalifikationer och ansvar även i det offentliga samtalet. Kanske är det inte bara talförmåga som skiljer oss från aporna. Kanske är det förmågan att tiga.
Upplysningens arv och illusionen om det rationella samtalet
Vi fick lära oss att yttrandefriheten var en förutsättning för det rationella samtalet. Att idéer skulle brytas mot varandra som svärd, i en ädel duell där sanning och förnuft till sist stod som segrare. Det var vackert. Det var fel.
För den offentliga debatten blev aldrig ett symposium. Den blev ett skrikrum. Inte Sokrates i samtal – utan en 47-åring med tre följare som kallar alla han inte håller med om för pedofiler.
Och ändå lever myten vidare: att fler röster alltid är bättre. Att alla åsikter ska vägas lika. Att "det fria ordet" är själva fundamentet för framsteg, utveckling och fredlig samexistens. Men detta bygger på en idealbild av människan som nykter, rationell, sansad och självreflekterande. Vi vet att detta är falskt. Det räcker att titta på valfri kommentarsfältstråd under ett politiskt inlägg för att se att Hobbes hade mer rätt än Voltaire.
Yttrandefriheten var tänkt att befria människan. Men vad händer när det är människans sämsta impulser som blir fria?
Demokratisering = vulgarisering
Det sägs att demokratiseringen av det offentliga samtalet är något vackert. Att vi alla har fått en röst. Att vi äntligen har brutit eliternas monopol. Men när alla har en mikrofon får vi inte en kör , utan kakofoni.
Alla har inte bara en åsikt. Alla har femtio. Och alla ska uttryckas. Helst samtidigt. Ofta i versaler.
En del människor brukade förr förstå sin begränsning. Det fanns en blygsamhet inför det man inte visste. I dag är det tvärtom. Ju mindre man vet, desto mer högljudd blir man. För varje fråga finns det numera ett hundratal självutnämnda experter som aldrig läst en bok men sett en dokumentär på YouTube med dramatisk musik.
Och i detta nya samtalsklimat är den som säger "jag vet inte" inte ödmjuk – han är misstänkt. Kanske köpt. Kanske feg. Kanske till och med fascist.
Demokratiseringen av ordet har inte lett till en guldålder för idéutbyte. Den har lett till att varje form av bildning, djup eller reflektion drunknar i ett hav av känslostyrt pladder. Argumenten blir inte starkare – bara kortare. Den som kan paketera sina åsikter i en meme vinner. Den som nyanserar, förlorar.
Sociala medier som informationspsykos
Det började som frihet. Nu är det beroende.
Sociala medier skulle ge folket en röst. I stället fick vi ett maskineri som spelar på våra lägsta impulser – bekräftelse, ilska, rädsla – och kallar det kommunikation. Vi matas inte med det som är sant, utan det som håller oss kvar. Det som får oss att klicka, dela, reagera.
Och vi reagerar. Hela tiden. Som laboratorieråttor trycker vi på knappen som ger oss nästa dopaminbelöning – en like, en kommentar, en notis. Det fria samtalet är ersatt av ett nervsystem i ständig kramp.
Det här är inte en konspiration. Det är ingen hemlighet. Det är affärsmodellen.
Men värre än själva beroendet är hur det format vår självbild. Folk tror att "jag har rätt att uttrycka mig" betyder att vad jag än känner är viktigt. Att det inte bara får sägas, utan också bör höras. Som om varje spontan åsikt, varje sårad känsla, varje ögonblicklig reaktion är ett bidrag till mänsklighetens utveckling.
I själva verket pågår ett slags permanent nervsammanbrott i realtid, kollektivt och globalt. Ingen tänker efter. Alla känner, reagerar, publicerar. Och ingen frågar längre: Behövde det här sägas?
Desinformationens gyllene era
I teorin skulle fler källor ge oss en mer nyanserad bild. I praktiken vet ingen längre vad som är sant – och ännu färre orkar bry sig. Sanningen är inte längre det mest eftertraktade; det är det mest delade.
Förr krävdes resurser, ansvar och arbete för att nå ut till miljoner. I dag krävs bara ett konto, en känsla och en tillräckligt skrikig rubrik. Någonstans mellan tredje kaffet och kvällens scrollrutin hinner du både radikaliseras, misstro din granne och ansluta dig till en konspirationteori.
Desinformation sprids inte för att folk är onda. Den sprids för att folk är uttråkade, osäkra, och fast i en digital miljö som belönar affekt, inte eftertanke. Den som skriker högst får inte bara flest följare – han vinner också tolkningsföreträdet.
Och när all information väger lika tungt – alltså lika lätt – blir sanningen en smaksak. Fakta relativiseras. Vetenskap ifrågasätts. Auktoriteter hånas, men nya falska profeter hyllas. Resultatet är ett samtalsklimat där alla misstänker alla och ingen litar på någon.
Yttrandefrihet under dessa villkor är inte frihet. Det är förvirring.
Om alla har rätt, har ingen det
Yttrandefriheten skulle ge plats för idéer att mötas, prövas och förfinas. Men när varje åsikt betraktas som lika giltig, upphör prövningen. Och därifrån är det inte långt till att verkligheten själv förlorar sin betydelse.
Det är inte bara så att människor tycker olika. Det är att de har slutat tro att det finns en verklighet bortom deras eget perspektiv. Fakta reduceras till "min upplevelse". Sanningar blir personliga. Kunskap blir subjektiv.
I detta klimat blir varje försök att peka på något gemensamt, något mätbart, något sant – ett intrång. Den som kräver tydlighet, ställer motfrågor eller pekar på motsägelser uppfattas inte som intellektuell, utan som fientlig.
Allt detta sker i yttrandefrihetens namn. Men vad är det egentligen värt att få tala, om det man säger inte längre kan förstås, vägas eller ens delas som en gemensam grund? När samtalet upphör att handla om verklighet och i stället handlar om privata narrativ – vad återstår då?
Det som återstår är ett samhälle där ingen längre lyssnar, eftersom alla redan har sitt eget universum att skrika i.
Mot ett vuxensamhälle
Yttrandefriheten har blivit vår tids största heliga ko. Den får inte ifrågasättas, inte nyanseras, inte villkoras. Den betraktas som ett axiomsystem för hela civilisationen. Men i praktiken har den utvecklats till något helt annat än vad upplysningens tänkare föreställde sig: inte ett verktyg för sanning, utan ett alibi för infantilitet.
När Platon varnade för demokratins urartning, gjorde han det inte för att han föraktade folket – utan för att han förstod människans natur. När Carl Schmitt talade om undantagstillståndet, menade han att en stat inte kan överleva utan förmågan att skilja mellan vän och fiende. I dag lever vi i ett permanent undantagstillstånd – men utan insikt, utan ordning, utan kompass. Allt är tillåtet, allt är lika mycket värt, allt är bara ”perspektiv”.
Detta är inte frihet. Det är kollaps.
Om vi vill återvända till ett fungerande samhälle måste vi våga tala om det förbjudna: att inte alla röster är lika mycket värda. Att vissa människor faktiskt har mer att säga. Att vissa påståenden är bättre underbyggda, mer sanningsenliga, mer ansvarstagande än andra. Att yttrandefrihet aldrig var tänkt att bli en ursäkt för idioti – utan ett skydd för sanningssökande.
Vi måste sluta låtsas att det fria ordet är ett neutralt fenomen. Det är en kraft. Och varje kraft måste styras. Inte med statlig totalitarism eller censur, utan med en kulturell återfödelse av något som närmast försvunnit: ansvar.
Ansvar att tänka före man talar. Ansvar att veta skillnaden på en känsla och en sanning. Ansvar att tiga ibland, för att lyssna. Att erkänna att all kunskap inte är självklar, att alla inte bör höras lika mycket, att vissa röster bär mer än andra – inte för att de skriker högre, utan för att de vet mer.
Det kräver mod att säga detta i en tid där likriktning, bekvämlighet och algoritmer dikterar vad som får tänkas. Men om vi inte orkar dra gränser, om vi inte återupprättar hierarkier mellan det informerade och det okunniga, mellan det genomtänkta och det känslodrivna – då är inte yttrandefriheten vår räddning. Då är den vårt fall.
Vi behöver inte fler rättigheter. Vi behöver fler vuxna.
■
Uppskattar du mitt arbete?
⟹ Du kan enkelt stödja det genom att teckna en betald prenumeration på Friborna tankar. Jag vill “låsa” så lite som möjligt men en del exklusivt får du som tack för ditt stöd.
⟹ Du kan också skicka en gåva via Swish till 123 090 03 08.
⟹ Hjälp gärna till att sprida ordet genom att dela mina artiklar vidare!