En del förvånades (och förfasades) över Partiet Nyans fläckvisa, lokala framgångar i valet 2022. För den som inte tvingats växa upp i ett gravt mångkulturellt bostadsområde, eller fått uppleva hur det är att leva som minoritet i sitt eget land, kanske det kom som en chock att invandrargrupper har egna gruppintressen och möjlighet att organisera sig.

Själv tyckte jag bara det var bra att Partiet Nyans dök upp. Min förhoppning var att åtminstone några fler svenskar skulle förstå att etnisk organisering är av yttersta vikt, och att om invandrargrupper fattar det och på allvar utmanar svenskarnas föreställning om makt så skulle det kunna leda till att fler svenskar också väljer att organisera sig efter sina etniska intressen.

Den sjunde februari i år spelade vi in en podcast om just detta, lyssna gärna för en större förståelse för hur jag menar. Segmentet om Partiet Nyans börjar efter 10:35.

Men Partiet Nyans begick ett gravt misstag; ett misstag som samtidigt bör ingjuta hopp i alla svenskar som känner sig dystra över den alltmer ickesvenska demografin.

Det stora misstaget var att man blev alldeles för mångkulturellt, alldeles för mångetniskt. Man skulle representera alla "minoriteter"; olika schatteringar av muslimer, man skulle motverka antisemitism och man skulle slåss för samer. Många ställde sig frågande till hur dessa motstridiga intressen skulle kunna samsas i ett parti, och svaret blev rätt snart att det kunde de inte alls.

Nu splittras partiet efter att grundaren Mikail Yüksel återvalts som partiordförande, och nu väljer delar av partiet att lämna och ska tydligen starta ett nytt parti. Den nu upprörda falangen menar att turken Yüksel är för mycket turk helt enkelt.

Misslyckad intersektionalitet

Den tidigare centerpartisten Yüksel hade nog förläst sig på intersektionalitet under sina statsvetenskapliga studier på Göteborgs universitet, och trodde han skulle kunna få med sig alla "förtryckta minoriteter" i kampen mot det vita, heterosexuella och kristna patriarkatet. Eller något.

Partiet Nyans är, och kommer förmodligen förbli en perifer rörelse och en parantes i svensk politisk historia. Men deras framväxt och aktuella kris är ändå intressant att studera som ett exempel på mångkulturen i miniatyr.

I Nationalisten 5/2021 skriver jag om demografins verklighet, och visar statistiken som avslöjar det pågående folkutbytet. Att vi svenskar snabbt är på väg att bli en minoritet i vårt eget land är det ingen frågan om, men det finns en viktig sak att betänka när man skådar den dystra statistiken: Invandrare är inte en homogen grupp.

Ja, svenskar kommer bli en minoritet i Sverige — vi kommer alltså utgöra färre än femtio procent av invånarna. Det skulle krävas en smärre revolution inom kort tid för att detta inte ska bli verklighet, och jag tänker åtminstone inte hålla andan i väntan på den.

Men, svenskarna kommer för lång tid framöver vara den största minoriteten.

När tar svenskarna ansvar?

Visst finns det en möjlighet för ickesvenskar att organisera sig kring sin ickesvenskhet, men det fungerar bara så länge de olika etniska grupperna är små. Vi kunde se det med invandrargäng för tiotals år sedan där de ofta var blandade, men när de olika etniska grupperna nu växt sig större ser vi istället att gängen organiserar sig efter etniska linjer.

Precis likadant fungerar det på nationell skala.

När Yüksel och Partiet Nyans nu försökte organisera allsköns möjliga "minoriteter" mot svenskarna slog det bakut rätt fort. Snart kröp de olika etniska och religiösa intressena fram, och partiet kunde inte länge hålla en enad front.

Vi kommer med största sannolikhet se en hel flora av etniska och religiösa partier ta form framöver, och ibland kommer de nå framgångar i områden där deras etniska grupp dominerar. Detta är den naturliga följden av det mångkulturella samhällsexperimentet: Polarisering, splittring och i slutändan kaos.

Frågan är alltså inte när invandrarna kommer börja organisera sig för sina egna gruppintressen; det gör de nämligen redan. Frågan är när svenskarna egentligen ska göra detsamma?

Den dagen en stor del av svenskarna väljer att organisera sig för sina gemensamma etniska intressen kan vi lösa många av Sveriges problem i en handvändning.

Den makten ligger nämligen fortfarande i svenskarnas händer. Det är bara upp till oss att gripa tag i den.