Min politiska utveckling har varit en resa, och den har knappast varit spikrak utan jag har snarare valt att omvärdera och återigen omvärdera åsikter jag haft och utspel jag gjort. Jag ser det visserligen inte som en svaghet, utan tvärtom är det en viktig del av ens utveckling att kunna erkänna när man haft fel.

Den här utvecklingen har också gjort att jag för drygt sju år sedan lämnade partiet Nationaldemokraterna och den nationaldemokratiska ideologin bakom mig, och att jag i början av förra året valde att gå in i Svenskarnas parti (SvP). Tiden däremellan var ett ordentigt sökande, och jag hann under tiden klistra en hel del etiketter på mig själv som kanske inte var allt för genomtänkta.

Sökandet är självklart inte över; jag utvecklas fortfarande och jag hoppas att jag aldrig slutar ifrågasätta mina egna ställningstaganden och vara beredd att omvärdera dem när det behövs. Däremot känner jag att jag lagt en betydligt solidare grund för min politiska övertygelse, och jag har skakat av mig många av de ställningstaganden som kanske var gjorda i mer renodlad frustration än efter resonerande och tänkande.

Kanske har den största förändringen skett i hur jag vill genomföra förändringarna. Hur jag vill påverka människor att följa den väg jag tror är den bästa.

Grunden har ju alltid funnits där på ett eller annat sätt. Folkgemenskapen, solidariteten med de svaga i samhället och värnandet om att försöka leva i samklang med natur och miljö har alltid varit den röda tråden i mitt engagemang.

Den fjärde juni deltog ledaren för organisationen Nordiska Nationalsocialister, Rickard Ekman, i Robert Aschbergs program på Radio1. Han var inbjuden i egenskap av "tvättäkta nazist, rasist och antidemokrat" enligt Aschberg som också menade att han var intresserad av att höra vad Ekman hade att säga. Jag behöver inte gå i polemik med Ekman, vi tillhör olika organisationer med olika syn på samhället; något han också förklarade i programmet när Aschberg frågade om skillnaderna mellan SvP och NNS. Det finns dessutom en infekterad historia mellan de två organisationerna, som härrör från en tid innan jag blev medlem.

Däremot kunde jag smärtsamt konstatera hur olika vi ser på hur nationalismen (eller nationalsocialismen i Ekmans fall) ska kunna nå framsteg i Sverige. Det läskigaste var kanske att jag kunde höra mig själv för några år sedan resonera på liknande sätt, och idag känns det så främmande.

Ekman menade att NNS skulle ta makten och införa det nationalsocialistiska samhället när dagens system totalt förfallit och "invandrargäng slaktar svenskar på gatorna". När detta sker kommer "svenskar tvingas ansluta sig till NNS". Det är en mörk framtidsbild Ekman målar upp, som inte alls är omöjlig, men den visar också på att man faktiskt inte fullt ut verkar tro på sin ideologis slagkraft. Den är bara något folk vänder sig till när det inte finns något annat, när valet står mellan att bli "slaktad" eller ansluta sig.

Visst, förutsättningarna för en revolutionär rörelse att röna framgångar är så klart betydligt större i tider av ekonomisk oro, något vi sett otaliga exempel på i historien och allra senast med Gyllene Grynings framgångar i Grekland. Men hela den utgångspunkten är felaktig och farlig.

Människor ska inte ansluta sig till nationalismen för att alternativet är döden. Människor ska inte ansluta sig till nationalismen för att samhället blivit så djävligt att de gett upp andra alternativ. Människor ska istället ansluta sig till nationalismen för att vi erbjuder något som dagens system inte gör, oavsett om det förfaller till ruiner eller inte.

Jag tror på en positiv nationalism. En nationalism som bygger på föredömligt agerande och nationalistiska människor som försöker leva som de lär. Det är inte alltid enkelt, och gudarna vet att jag inte alltid lever som en perfekt nationalist, men man bör göra sitt bästa var dag. Ett enkelt exempel på sådant är det sociala arbete som Svenskarnas parti utför när de samlar in kläder till hemlösa eller reparerar skolgårdar.

Jag vill inte påtvinga någon nationalismen. Den ska komma naturligt när folk ser vårt exempel. Vi kan inte vara övertygade om att folkgemenskapen är den mest naturliga gemenskapsgrunden och samtidigt påstå att människor bara kommer vända sig till oss när alternativet är döden. Det är att skjuta sig själv i foten. Att dumförklara sin egen övertygelse. Men det är också ett sätt att lägga över ansvaret på utomstående faktorer och på så sätt skylla sitt eget misslyckande på alla andra än en själv. Om detta skriver min radiokollega och partikamrat Magnus Söderman också i skriften "Till värn för Norden" .

Ingen annanstans i världen kan man resonera på samma sätt. Du kan inte driva ett företag, och förklara jätteförluster varje år med att kunderna inte förstår bättre. Det är du som har en för dålig produkt eller som säljer den för dåligt. Du kan inte träna ett fotbollslag och förklara att ni förlorat varje match hela säsongen med att gräsmattan var undermålig, det är istället ni som måste anpassa spelet till dessa omständigheter. Och tro mig, som hammarbyare har jag hört alla ursäkter för att vi återigen förlorat.

Att folk inte ansluter sig till nationalismen i högre utsträckning har flera förklaringar, men till syvende och sist så beror det på oss själva. Vi har inte tillräckligt bra visat på ett alternativ. Vi har inte levererat en tillräckligt attraktiv lösning på de problem människor står inför idag. Visst kan vi berätta skräckscenarion om hur samhället ser ut om hundra år, men det är alldeles för abstrakt för att få några större antal människor att ansluta sig till vår idé idag.

Vi måste identifiera de problem som finns idag, och det har vi lyckats med till viss del. Men sedan måste vi också leverera lösningar och alternativ som kan göra skillnad för människorna idag. Detta kan vi delvis göra i parlamenten, men framförallt kan vi göra det i människors vardag genom att redan idag bygga och visa på det alternativa samhället -- ja, den alternativa människan -- vi vill ha.

Faktum är att många av oss nationalister redan lever i ett parallellt samhälle. Visst, det finns inte där rent fysiskt och vi tvingas även konfronteras med multikultisamhället, men på många sätt har vi byggt upp vårt eget samhälle inuti det existerande. Vi har egna företag, egen musik, egna festivaler och traditioner och så vidare. Det här är ett samhälle vi måste fortsätta utveckla, förbättra och göra mer attraktivt.

Poängen jag vill göra är att vi bör se på oss själva i första hand. Försöka förändra oss själva; bli bättre, smartare och mer attraktiva. Vi måste visa på ett alternativ; ett svenskt alternativ byggt på folkgemenskap.