Dagligen förs debatter om olika politiska ämnen i etablerade kanaler på TV och i radio. Samtidigt förs också debatter i sociala medier och än så länge okontrollerade medier som poddar och webb-tv-kanaler. Den som studerat båda dessa företeelser märker att spännvidden i de okontrollerade medierna är betydligt större än i de etablerade, och för oss som tillbringat ohälsosamt mycket tid med att lyssna på de etablerade debatterna framträder rätt snart ett mönster av en kontrollerad debatt som aldrig kommer till pudelns kärna.

Det är så klart ingen slump. Debattörerna i de etablerade debatterna är nämligen, ofta ovetande om det själva, bara deltagare i ett typ av skådespel. Inte i den mening att de nödvändigtvis fått manuskript och regi av Lasse Hallström, även om talskrivares och PR-konsulters roll är kusligt lik den av filmregissörens.

Snarare handlar det om årtionden av marinering inom skådespelets ramar genom konsumerandet av de kontrollerade debatterna, utbildning på statligt finansierade universitet, skolning i ungdomsförbund och så klart en hel stab av människor runtomkring dig som vet exakt vad du ska säga och inte säga för att inte riskera att förarga fel grupp.

Falska dikotomier som grund för debatten

Ett effektivt sätt att kontrollera en debatt är att sätta ramarna för den genom falska dikotomier. Du presenteras helt enkelt med två olika alternativ, och leds att tro att detta är de enda två möjliga svaren på frågeställningen och därmed kan man kontrollera inom vilka ramar debatten hålls.

Att ställa upp (även falska) dikotomier är så klart ett beprövat retoriskt grepp som vi alla använder oss av ibland för att göra en poäng, men när det blir grundläggande för en samhällsdebatt leder det snabbt till intellektuella låsningar.

Falska dikotomier är också ett klassiskt pedagogiskt knep för att få igenom sin vilja med barn. När barnet inte vill klä på sig frågar man "vill du ta på dig vantarna först och sen overallen, eller vill du först ta overallen och sen vantarna" och plötsligt tror barnet att det får vara med och bestämma och glömmer bort att poängen som pappa ville få igenom var att ni skulle gå ut, trots att det inte vill det från början.

Genom att sätta upp två alternativ som de enda valbara luras barnet till att välja ett av dem, och ifrågasätter inte längre den överordnade idén eftersom det plötsligt blev deras eget fria val som ledde till att de gick ut.

"Debatten" om invandringen

Den moderna svenska invandringsdebatten fungerar på precis samma sätt. I debatt efter debatt, i de kontrollerade medierna alltså, handlar det alltid om huruvida X eller Y är bäst för att invandrare ska integreras i Sverige.

Är permanenta uppehållstillstånd en förutsättning för att känna ett lugn och kunna integrera sig, eller är risken att förlora sitt uppehållstillstånd en morot och piska nog att integrera sig? Är blandade bostadsområden en förutsättning för att invandrare ska integrera sig eller är det viktiga att alla får samma förutsättning till klassresa så att invandrare kan integrera sig? Måste vi minska invandringen så att de som redan är här får chansen att integrera sig, eller är det vår medmänskliga plikt att fortsätta ta emot alla som knackar på vår dörr?

De bestämda ramarna är alltså att diskussionen ska fokusera kring hur invandrare ska integreras i Sverige. Inte en enda av debattörerna tar ett steg tillbaka och säger att "men pappa jag ville ju inte gå ut alls", eller i detta fall ändra frågeställningen till "vad är bäst för svenskarna".

Att vilja att invandrare ska integrera sig i Sverige är nämligen en förutsättning för att ens få delta i den kontrollerade debatten, precis som att man måste gå med på premissen att jorden håller på att gå under på grund av klimatförändringar eller att mRNA-injicering av hela befolkningen är en bra strategi för att bli av med Kinasnuvan.

Vänstern tappar masken

De få gånger någon i den kontrollerade median får för sig att gå utanför de uppställda ramarna och de falska dikotomiernas värld blir det ramaskri. Ett av få exempel är SVTs "Agenda" som den 7 oktober 2012 ställde frågan "Hur mycket invandring tål Sverige?". Man hade alltså mage att inte utgå ifrån hur politiken skulle vara för invandrarna, utan hur den skulle vara för Sverige och svenskarna.

Intressant i debatten efteråt var dock hur snabbt etablissemanget tappade masken och avslöjade hur viktigt det var att debatten var kontrollerad och att ingen ställde fel frågor, eftersom det då kunde påverka debatten. Den professionella antirasisten Anna-Lena Lodenius skrev på SVT Opinion:

Det är inte fel att diskutera regler för flyktingmottagande, arbetskraftsinvandringens storlek eller vilka villkor som ska gälla för olika grupper som vill bosätta sig i Sverige för kortare och längre perioder.
Men allt beror på hur frågorna ställs.

Allt beror på hur frågorna ställs. Ja, just det. Skribenten och författaren Marcus Priftis menade till och med att debatt var helt onödigt, eftersom det är hur frågan ställs som avgör allt.

Under de förutsättningarna behöver Jimmie Åkesson inte ens delta i debatten för att vinna den. Agendas redaktion har redan avgjort den åt honom.

Även Vänsterpartiets Ali Esbati var flera gånger ute och svingade mot frågeställningen, och förklarade vikten av det så kallade problemformuleringsprivilegiet — alltså vem som har rätt att avgöra vilka frågor som diskuteras och framförallt hur. I SVT Agenda den 14 april året efter konstaterade han:

Förutsättningen för debatten är ofta viktigare än vad som faktiskt sägs i den.

På sin egen blogg var han ännu tydligare i ett inlägg från 2011 under den talande rubriken "Våga vägra ta debatten", en artikel som också publicerats i den kommunistiska tidningen Clarté.

Vill man minska högerpopulisternas inflytande handlar det snarare om att våga låta bli att ”ta debatten” på de villkoren. Den malande, insinuanta etnifieringen av sociala problem är just den samtida högerpopulismens livsluft. Kampen mot högerpopulismen måste dels handla om att dra skarpa linjer mot rasistisk retorikglidning, dels, och mer grundläggande, måste den handla om att återladda rätt konfliktdimensioner i den politiska debatten. Det är när politiska konflikter runt materiella makt- och fördelningsfrågor inte återspeglas i det politiska landskapet, när den ekonomiska politiken och framtidens sociala ordning inte längre upplevs som möjlig att påverka, som högerpopulismen erbjuder räls för politisk dynamik.

Esbati är tydlig med att debatt bara bör tas under rätt "villkor", alltså inom rätt ramar, med de rätta (falska) dikotomierna. Man måste också "återladda rätt konfliktdimensioner i den politiska debatten" vilket är vänsterfikonspråk för att "diskutera utifrån frågeställningar där vår vilja blir svaret oavsett debattens utfall".

Esbati med bihang vill vara, och har under lång tid varit pappan som gett barnet två val, där det hur barnet än väljer slutar med att det blir som Ali vill.

I sociala medier, poddar och oberoende webb-tv-produktioner finns det dock gott om människor som inte vill vara barnet i Alis lekar längre, utan bestämt sig för att kliva bort från den etablerade debattens ramar och genomskåda den falska dikotomin.

Det är detta som kallas "näthat" och "konspirationsteorier". Något jag lär få anledning att återkomma till.

Uppskattar du mitt arbete?
Du kan stödja det genom att teckna en prenumeration här på Friborna tankar, eller genom en gåva via Swish till 0739192313.
Tack för ditt stöd!